Leslie Nielsen var en parodiernas portalfigur

Jag har ett meddelande till dig, ropar en skurk.
Blyet haglar.
Leslie Nielsens rollkaraktär, mitt i kulregnet: Jag är ledsen. Jag hör inte vad du säger! Avlossa inte skott medan du pratar!

För ett par veckor sedan gick den kanadensiska skådespelaren Leslie Nielsen bort i sviterna av en lunginflammation. Dödsbeskedet skickade inga chockvågor genom nyhetskanalerna. Redan vid sitt stora genombrott 1980 med "Titta vi flyger" var han en distingerad gentleman med de grå tinningarnas charm.
Född 1926 hade han en brokig karriär bakom sig som både tv- och filmskådis.
En av hans första filmer, science fiction-thrillern "Förbjuden värld" (1956), blev en stor framgång, så pass stor att han under de följande årtiondena levde i skuggan av sina tidigare bedrifter.
När så bröderna Zucker och Jim Abrahams benådade honom med en roll i parodin "Titta vi flyger" sköt karriären i höjden (filmen gjorde susen också för de till åren komna Lloyd Bridges och Robert Stack).

Det är lätt att minnas gamla hjältar i ett idealiserande ljus. Men ingen kan påstå att Leslie Nielsen var en stor skådespelare, i traditionell mening. Hans insatser i mer seriösa roller, som i "Förbjuden värld", "Poseidon katastrofen" (1972) och "Tammy" (1957) är allt annat än oförglömliga.
Däremot hade han få - om ens några - övermän när det kom till att leverera repliker som den i textens inledning. På engelska heter det "deadpan" och innebär att skådespelaren inte rör en min ens i de mest absurda och surrealistiska situationer.
Det gjorde att folk kunde brista ut i skratt bara genom att se hans ansikte, hur allvarlig han än försökte göra sig. Spelstilen byggde på att han var blind för den komik som trängde sig på från alla håll, oavsett om den var orsakad av honom själv eller någon annan.
Här bredvid har jag listat några av mina favoritrepliker av Leslie Nielsen och samtliga kan sammanfattas med det stjärnkritikern Roger Ebert skrev om filmen "Titta vi flyger": "Du skrattar, och sedan skrattar du åt dig själv för att du skrattar."
Leslie kommer surely att fortsätta underhålla kommande generationer med sin allvarligt roliga och roligt allvarliga replikföring.

Leslie Nielsens odödliga repliker:







Publicerad i Dagbladet den 15 december.

Alla vägar leder till återförening

Band splittras till höger och vänster.
Men aldrig värre än att de går att laga.
För det är ju frukterna som växer fram under åren i träda som alla vill skörda.

Ibland önskar man att uttrycket ”sista spiken i kistan” faktiskt betydde något. En del beslut borde vara så definitiva att de i praktiken är oåterkalleliga. Som att splittra ett band, till exempel.
I pressutskick låter det alltid så dramatiskt: ”Vi har nått vägs ände och lägger därför ned med omedelbar verkan.”
Tonen i avskedsbreven är i regel väldigt högtidlig med formuleringar som ”vi vill tacka alla som stöttat oss genom åren” och ”det här är det sista ni hör från oss under detta namn”.
Det är möjligen svårt att ha perspektiv i det läget, men vad som egentligen menas är något i stil med: ”Vi har tröttnat på det här [och på varandra] och behöver därför en time-out på obestämd tid.”
När kreti och pleti går till chefen och begär tjänstledigt tar musikern och splittrar ett band.
Skälet är däremot detsamma: självförverkligande.
För den tidigare innebär det kanske fortbildning eller postorderfirma eller rentav drejeri, medan det för den senare ofta handlar om soloprojekt, i en eller annan form.
Visst, en del band splittras på grund av osämja och gräl, men börjar man nysta i det trasselsudd som är mänskliga relationer upptäcker man antagligen att grälet hade sitt ursprung i att bandet var för trångt för att alla skulle kunna förverkliga sig själva, samtidigt.

Egentligen finns det inga schismer eller skiljaktigheter som inte går att överbrygga med en riktigt fet check och löften om arenor fyllda med skrikande fans. Take That och Robbie Williams är ett pekboksexempel på det.
Många festivaler runtom i världen skulle dessutom gå i konkurs om ruljansen med återförenade band stannade av.
Återföreningar är en så stor industri i dag att den antagligen kan sättas in som stimulanspaket och smörjmedel för kärvande ekonomier (i stället för att öppna statskassan och utfordra bankväsendet och näringslivet med åtskilliga miljarder hade Obama kunnat övertala Led Zeppelin att turnera i USA).

Allt det här gör att jag sällan känner mig ledsen eller besviken när ett band splittras. Eller ens när medlemmarna efteråt bedyrar att de är färdiga med bandet och ser det som ett avslutat kapitel.
Förr eller senare sitter de ändå där, på en presskonferens, och berättar att ”tiden är mogen” för en återförening och att de är ”skyldiga sina fans” att åtminstone göra en sista vända på vägarna.
Griftesfrid är ett okänt begrepp inom musikbranschen.
I det här avseendet är System of a Down ett föredöme (i många andra avseenden också för den delen, men det är en annan krönika). I slutet av förra veckan blev det officiellt att bandet tar upp verksamheten på nytt efter ett längre uppehåll.
Precis, uppehåll.
Redan från dag ett var de tydliga med att en fortsättning skulle följa; de visste inte bara när och under vilka former.
Jag önskar att fler band var så förutseende och insiktsfulla att de kunde skilja på att splittras och ta ett uppehåll. Först då skulle man kunna börja sörja splittrade band på allvar.

Publicerad i Dagbladet den 4 december.

Hej, vi heter Turisas och tycker om Photoshop och benvärmare av päls

Många som lyssnar på det finska bandet Turisas önskar sig säkert en polygrip i julklapp för att kunna tillverka egna ringbrynjor. Det är inte så mycket musiken som medlemmarna som får tankarna att gå till Medeltidsveckan på Gotland och människor som anser att säckväv är haute couture, mjöd det godaste som finns och verkligheten något som mest är i vägen. Man kan - tyvärr får man väl säga - föreställa sig att lajvarna i dokumentärfilmen "Darkon" faller ned på knä framför den här musiken. Filmens tagline, "everybody wants to be a hero", sammanfattar känslan i många av Turisas låtar. Det är storslaget och grandiost. Stråkarrangemangen är franchise från Hollywood och lyriken ett pojkboksäventyr i stil med Frans G. Bengtssons "Röde orm"*. Det är med andra ord en aning gymnasialt, sett till inramningen. Sett till musiken är det däremot så välgjort att jag - en vanligtvis rätt balanserad person - förvandlas till någon från "Darkon" och faller ned på knä och dyrkar. Det är en jackpot mellan "Braveheart", Bal-Sagoth, Wagner och det finska nationaleposet "Kalevala" (finns det förresten något finskt hårdrocksband som inte hänvisar till hjältedikterna?).

Nog med snack. Här kommer tre låtar att börja med.

"Battle metal" (länk)
"To Holmgard and beyond" (länk)
"As torches rise" (länk)

* Fotnot till "Röde orm"-referensen: ett utdrag från texten till "To Holmgard and beyond".

Osmo and Dalk, Kyy, Kokko and Ulf
Were glad to be off the oars
Turo had eaten too much again
Now hanging himself overboard

The Tostensson twins were excited as always
Adventure was their game
Myself, Hakon the Bastard
was out to find my name

En doft av festivalsommaren i höstmörkret

Utanför fönstret generalrepeterar vintern för den stora premiären.
Flyktvägarna från verkligheten blir allt mer trafikerade.
Det är nu vi behöver tv-program som ”PSL på festival”.

Ingen tid på året är lika människofientlig som vintern. Om kung Bore vore en riktig person skulle han stämplas som terrorist och vara efterlyst världen över. Hans framgångar på ”most wanted”-topplistan skulle vara exempellösa. En riktigt jävlig snöstorm är vapnet som Usama bin Laden har våta drömmar om.
Här uppe i Norden är vi förstås så luttrade att vi bara muttrar något ohörbart och stänger dörren om oss när vintern drar fram med ett bombbälte runt midjan. Vi låser den bistra verkligheten ute och dövar oss med tv, film, böcker, modellbyggen och fjärilssamlingar.
Själv medicinerar jag med ”PSL på festival” – en dokumentärserie i åtta delar som sänds tisdagar klockan 22.45 i SVT2.
PSL är musikjournalisten och programledaren Per Sinding-Larsen och det är alltså han som är på festival.
Så här långt har han avverkat den trendiga popfestivalen Way Out West, den mindre trendiga Sweden Rock, liksom Peace & Love och Hässleholmbaserade Siesta!
Vad programmet gör är att gräva en tunnel tillbaka till sommaren. Snarare än en specifik festival är det en årstid som porträtteras. En stämning, en känsla – det som ligger i luften, för att tala med Tomas Ledin.

Styrkan i programmet är just att det är så anspråkslöst. Per Sinding-Larsen håller sig i bakgrunden och förklarar sällan mer än nödvändigt. Frånvaron av nöjda festivaldirektörer som redovisar vinstsiffror och berättar om de nya storbildsskärmarna är befriande.
Som tittare vallas man i stället runt på festivalområdet, får stifta bekantskap med personer både framför och bakom scenen.
Klippen är ibland lite tvära, men förstärker bara känslan som brukar genomsyra de flesta festivaler, känslan av att precis vad som helst kan hända – var som helst, när som helst. Alla reglage står på tio och intrycken filtreras genom en distpedal.
Artistintervjuer och kuriösa inblickar, som att Axl Rose alltid reser med en legitimerad kiropraktor och kräver ett särskilt rum eller tält för sin gymutrustning, blandas med närbilder på leriga gummistövlar och tältpinnar.
Det är bilder som jagar kylan på dörren och som tills vidare får en att uthärda kung Bores skräckvälde.

Publicerad i Dagbladet den 17 november.

Arenor - det nya miljonprogrammet

Överallt dyker nya arenor upp runtom i Sverige.
Det påminner om en epidemi.
Nu är det dags att vi vaccinerar oss mot det här vansinnet.

Först, låt oss besinna allas vår verklighet, den som vi faktiskt bor och verkar i. Vi går direkt på musikbranschen, som de senaste åren skakats i sina grundvalar och på det mest genomgripande sätt stöpts om utifrån marknadens förändrade villkor.
Mycket tack vare internet och nya distributionsformer har gamla maktstrukturer brakat samman och i dess ställe har en annan verklighet sakta men säkert tonat fram. En verklighet där jordmånen inte lämpar sig för att odla fram nya megastjärnor, inte ens med storbolagens gödslande av kapital.
I takt med att valmöjligheterna ökar blir det allt svårare för skivbolagen att mobilisera massorna och generera intresse för endast en artist. I stället ökar antalet band i kategorin små till medelstora, samtidigt som grupper i storleksordningen Rolling Stones lever på lånad tid och framstår som den moderna världens mammutar.
Det här kan man tycka vad man vill om - och det är väl framför allt majorbolagen som inte ser på utvecklingen med blida ögon - men vill man överleva i denna nya verklighet måste man villkorslöst lära sig att förhålla sig till den; återfå orienteringsförmågan och utveckla ett nytt navigationssystem som kan lotsa en i de nya farvattnen.
Annars går man förr eller senare på grund och sjunker som en sten.

Med det här som bakgrund framstår de nya arenor som byggs och har byggts runtom i Sverige som rena förlustprojekten. Det är nästan jämförbart med att klubba igenom ett beslut om att bygga fler lägenheter i en kommun när det fortfarande står tusentals tomma och alla prognoser pekar på en nedåtgående befolkningstrend.
Bara i tvärtom-världen kan ett sådant beslut motiveras rationellt.
Ända byggs det som aldrig förr.
Enligt en kartläggning Dagens Nyheter gjorde i veckan har det uppförts 32 nya arenor i Sverige under de senaste 10 åren.
Samtidigt beräknas två nya jättearenor stå färdiga i Stockholm om två år: Nationalarenan med en kapacitet på otroliga 65 000 åskådare och Stockholmsarenan som ska kunna svälja 40 000 konsertbesökare.
Göteborgs replik på det här storhetsvansinnet är att förbereda en utbyggnad av Ullevi. Det kommunala bolaget Got Event har fått grönt ljus på sin anhållan om att öka publikkapaciteten med 17 000 personer, från 58 000 till 75 000.
Här bör man påminna sig om att de artister och band som med uppbjudandet av all sin strålglans kan locka sådana horder av folk mer eller mindre räknas på en hand. Det kan också vara i sin ordning att fråga sig om vi verkligen vill ha Bruce Springsteen, Iron Maiden, Metallica, Madonna, AC/DC och Rolling Stones i Sverige vartenda år.
För flera av dessa elefanter är det dessutom bara en tidsfråga innan de lägger av - alternativt tacklar av, till den grad att intresset svalnar och de stora arenorna ekar allt tommare.
Vad som i dag kallas visioner kan i morgon vara symboler för en naiv optimism.
Nästa gång verkligheten ringer, svara. Den kan faktiskt ha något viktigt att förtälja.

Publicerad i Dagbladet den 5 november.

Talk show-kostymen är skräddarsydd för David Hellenius

Kackerlackor är det enda som överlever en atomvinter, sägs det.
Mycket tyder på att också talk showen gör det.
Ett mer uthålligt och seglivat fenomen är svårt att tänka sig.

Ingen lär ha satt kaffet i vrångstrupen och knäckemackan i ögat när nyheten om David Hellenius talk show "Hellenius hörna" kreverade. Nej, den kreverade givetvis inte. Nyheten lämnades över helt stilla, som om Hellenius ankomst som värd för ett pratprogram hade profeterats i nöjesindustrins egen Uppenbarelsebok sedan skapelsens dagar.
Det enda märkliga med att Hellenius nu får en egen talk show är att det inte skett tidigare.
Få programledare i Sverige uppfyller kraven lika bra som han och det är en slutsats som grundar sig på att han (1) ser bra ut i kostym, (2) är en ypperlig konversatör, (3) vet hur man placerar ut vitsar i ett samtal för bäst effekt, samt (4) äger en ödmjuk självsäkerhet som inte går att fuska sig till.
Om tjänsten annonserades ut på Arbetsförmedlingen skulle det stå: talk show-värd/David Hellenius.
Visst, han är inte lika slipad som sin amerikanske namne David Letterman (för det krävs kanske rutinen av närmare 5 000 timmar i rutan), inte lika kvicktänkt som Jonathan Ross eller lika djuplodande som Michael Parkinson.
Å andra sidan är det inte särskilt rättvisa jämförelsepunkter.
Skälet till att associationerna vandrar västerut har nog delvis att göra med tv-studion, som med sina upplysta paneler i regnbågens alla färger - särskilt violett och rosa är på tapeten - påminner om såväl "The tonight show" som "The daily show".
Och precis som hos sina amerikanska förebilder är det inte tillräckligt att bara bjuda in ett par gäster. Något mer måste till, och då väljer David Hellenius att falla tillbaka på sin paradgren från "Hey baberiba"-tiden: humorsketchen.
Det parodieras vitt och brett, för det mesta utan någon synbar koppling till programmet eller de inbjudna gästerna. Somligt är kul, fyndigt, annat mer parodi för parodins skull. Vem var det som hade beställt en skrattpaus utan kontext?
Det mest obegripliga inslaget är däremot busringningarna. Kan inte något centralt organ inom nöjesbranschen utarbeta och anta en resolution om att busringningar faller under radions domäner? Det är viktigt att vi agerar, och det fort, innan någon får för sig att recitera radiopjäser på bästa sändningstid i tv.

Publicerad i Dagbladet den 20 oktober.

Konsertrecensioner från Sporthallen, Sundsvall, 17/10

Volbeat
Betyg: 4

Man kan plocka isär Volbeat bit för bit, vrida, vända och bända på de olika komponenterna och analysera fram en doktorsavhandling av musikens innersta väsen. Konstatera att det i grytan simmar influenser från rockabilly, country, blues, punk och thrash metal, och i skärningspunkten av detta mischmasch söka hemligheten bakom bandets enorma framgångar. Det kan man göra, och det är det också många som gjort.
Till ingen nytta, om du frågar mig.
Hemligheten bakom framgångarna står nämligen mitt på scenen, med pomaderat hår, svart linne och vita hängslen, och sjunger med inlevelse, kraft och imponerande röstkontroll. 35-åriga frontmannen Michael Poulsen är så självklar som bandets mittpunkt att ingen skulle märka något om resterande manskap placerades bakom ett draperi. Utan honom skulle Volbeat tigga klubbspelningar i Köpenhamn med omnejd och inte sälja ut sporthallar och hockeyarenor runtom i Europa.
Och framför allt: de skulle inte låta sig presenteras till tonerna av Sergei Prokofievs storslagna opus "Montagues and capulets". Ett stycke som använts så flitigt i dokumentärer om Sovjetunionen att man tror sig höra stöveltramp och ljudet av ett nära förestående maktövertagande.
På sätt och vis är det väl vad det också är, ett maktövertagande.
Redan med den inledande "The mirror and the ripper" drar Volbeat åt snaran kring publiken. Melodierna går till attack från sina bakhåll och när "Maybellene i hofteholder" och "Hallelujah goat" gett sina sista order är man omringad från alla håll. Det är bara att lägga ned allt motstånd och låta sig invaderas av deras folkfestliga hårdrock.
Bäst är "Evelyn" som gästas av Entombed-sångaren L-G Petrov, besynnerligast en fullständigt Volbeatifierad version av Dusty Springfields "I only want to be with you", och onödigast ett instick av Slayers "Raining blood" (felspelat dessutom).
Det märks att deras förbandsspelningar till AC/DC och turnéer med Metallica i både Nordamerika och Europa har gett råg i ryggen. Michael Poulsen och gitarristen Thomas Bredahl rör och för sig som om scenen var deras vardagsrum, och i låten "Thanks" bjuder de upp ett tiotal från publiken att sola sig i det berusande strålkastarskenet.
2010 var året då vi bevittnade födseln av ett nytt arenarockband.

Entombed
Betyg: 4

Entombed är ett band som har varit med så länge att det är svårt att tänka sig ett liv utan dem. För en sann hårdrockare är de som luften man andas: livsviktigt, men inget man kanske går runt och tänker på.
Tur då att vi mellan varven blir påminda om den avgörande kraften i låtar som "Demon", "Morning star" och "To ride, shoot straight and speak the truth". Vet man inte vad ordet oumbärligt betyder kan man antingen slå upp det i ett lexikon eller kort och gott lyssna på "Stranger aeons".
Om det är något som tynger ned Stockholmsbandet är det rutinen. Det överraskar nog ingen att det är nytillskottet, Gnarpbördiga basisten Victor Brandt, som öser mest på scenen. Sångaren L-G Petrov har fortfarande mer kraft i sin pipa än en stalinorgel, men i övrigt framstår han som en mysfarbror i oömma kläder. Lite som death metals svar på Ozzy Osbourne.
Avslutningsvis, till alla er som rynkade på näsan: Gillar man inte Entombed kan ens lämplighet som hårdrockare komma att utredas, och i särskilt grova fall finns Justin Bieber med på straffskalan.

The Kandidate
Betyg: 2

Det danska dynamitgänget The Kandidate, med medlemmar från lokala grupper som Hatesphere och Withering Surface, har det otacksamma uppdraget att vara bandet som ingen är där för att se. Och handen på hjärtat är det inte så värst mycket att se heller.
Inte för att det är dåligt, utan för att det är gjort tusen gånger tidigare. Det är som att ta en omväg för att åka och titta på en gran. Kvartettens halvsvängiga aggrothrash - en musikalisk transaktion mellan Pantera och The Haunted - får aldrig upp farten på allvar.
Det får inte sångaren Jacob Bredahl heller, som vankar av och an på scenen, fram och tillbaka, som fångad i en rastlöshet utan ände. Förmodligen säger det något om framträdandet i stort att hans lunkande är det som avtecknar sig tydligast i minnet.

Publicerade i Dagbladet den 19 oktober.

Chevy Chase tillbaka i skolbänken

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om Chevy Chase. Inte så mycket om honom, kanske, mer om jakten på hans försvunna karriär. Att han medverkade i TV4-komedin "Hjälp!" sa väl egentligen allt som behövde sägas. Tyckte jag då, i alla fall, innan jag hade manglat igenom 25 avsnitt av tv-serien "Community". På något sätt fyller den ett tomrum. Den är inte lika rolig som "The office", inte lika smart som "30 rock" och inte lika relevant och samtidsinkännande som "Modern family". Däremot är den mysig, på ett sätt som många 90-talsserier var, säg "Vänner" eller "Spin city".

Serien handlar om en studiegrupp på ett community college - motsvarande Komvux, mer eller mindre - och Chevy Chase är åldermannen i gänget, en plump och homofobisk herre som sitter med fördomar upp till halsen, men som helst av allt vill vara häftig och modern. Lite som huvudpersonen, spelad av Joel McHale, som är provocerande cool. Han är egentligen en advokat, men har fått yrkesförbud eftersom hans examen förklarats ogiltig. Därför är han tvungen att svälja stoltheten och sätta sig bakom skolbänken igen. Delvis påminner han om en förvuxen Zack Morris från "Pang i plugget". En observation Abed Nadir - som rolltolkas av Danny Pudi, om det namnet säger er något - hade kunnat göra, eftersom hela hans liv kretsar kring tv:n. Varje gång han öppnar munnen ramlar det ut en populärkulturell referens, och han ser världen genom ett sitcomfilter. Det finns inte en enda situation som inte går att relatera till den eller den scenen i den eller den episoden från den eller den tv-serien. Ja, ni fattar. Ett exempel på det får runda av det här inlägget.



Förresten, ståuppkomikern och "The daily show"-korrespondenten John Oliver gör en del inhopp då och då också, lite som en kvalitetsgaranti med glasögon och brittisk icke-frisyr.
Och den informationen firar vi med ett bonusklipp, en briljant diss av "Glee".

Musik som trivselfaktor och tidsfördriv

Varför är det tabu med underhållning, undrar Hoffmaestro.
Frågan är förstås felställd. Så här borde den lyda:
Varför är det tabu att inte gilla underhållning?

Det är en klagovisa med oändligt många verser. Ett evigt gnäll. Insändarsidor och kommentarsfält svämmar över av moralisk indignation. Folkförakt, hävdar någon. Elitism, kontrar en annan. Och i spetsen för denna arga lynchmobb står alltid en folkets man eller kvinna - självutnämnd givetvis - och hetsar med någon pamflett om den förhatliga "kultureliten".
Folk känner sig kränkta när en kritiker hyllar en smal diktsamling och sågar ett brett underhållningsprogram. Att skriva illa om något som är riktat till en masspublik är att vara von oben. I synnerhet om det är tänkt att vara underhållande.
Det är här folkfavoriten Hoffmaestro & Chraa kommer in i bilden - ett partyband som anser att de blivit styvmoderligt behandlade i pressen eftersom de inte "står med ryggen mot publiken och låter mascaran rinna ner för kinderna" (DN 4/10). Orsaken? För att kritikerkåren är en miserabel samling människor som vältrar sig i misär och elände. Som avskyr det som i folkmun kallas underhållning.

Med underhållning avses alltså sådant som inte ställer några krav på mottagaren. På tv rör det sig om lek- och pekprogram, där kända personer spelar charader, nynnar på melodier och "bjuder på sig själva", alltmedan programledaren skrattar, och skrattar, och skrattar, för att verkligen visa att det här, kära tittare, det här är underhållning. Se hur kul vi har det!
Sådana här program samlar i regel miljonpubliker.
Så, om ni ursäktar, låt oss ta frågan igen: varför är det tabu med underhållning?
Ha gärna i åtanke att frågan är ställd 2010, i fredagsmysets tidevarv, som kännetecknas av att Peter Settman varje helg utlyser landsglädje och att en artist som Sean Banan dominerar topplistorna med en låt som heter "Skaka rumpa".
Tabu med underhållning, alltså? Snarare tabu att inte gilla underhållning. Rynkar man på näsan åt Melodifestivalen blir man direkt stämplad som viktigpetter (snäppet under terrorist) och säger man sig gilla något mer svårlyssnat än Sanna Nielsen får man en klentrogen blick till svar, som tycks säga: ja, jo, jag förstår att du vill göra dig lite märkvärdig, men det här tycker du ju inte om på riktigt.

Det är nästan som om stora delar av landets befolkningen har rekryterats till språkrör för Sverigedemokraternas kulturpolitik, där all konst som uppfattas som "provocerande" ska brännas på bål (det vill säga, allt som utmanar det normativa), och där god kultur definieras som "positiv och samhällsnyttig".
Så, hur löd egentligen svaret på den där frågan om varför det är tabu med underhållning?
"Det undrar vi också. Den ultimata känslan måste ju vara att må bra, att garva och ha kul. Det är det vi förespråkar", förklarar John Lindgren, sångare och gitarrist i Hoffmaestro.
Dags alltså att förbjuda alla mollackord och texter som inte handlar om sommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol.

Publicerad i Dagbladet den 9 oktober.

Skivrecension: Corroded

Corroded
"Exit to transfer"
(Ninetone Records)
Betyg: 3

En gång fick jag frågan av en vän vad den rockjournalistiska glosan "bredbent" egentligen betyder. Minns inte riktigt vad jag svarade, men fick jag samma fråga ställd till mig i dag skulle jag antagligen lägga Corrodeds nya platta "Exit to transfer" på skivtallriken.
Ångebandet ger en lika uttömmande som pedagogisk definition av ordet. En låt som "Piece by piece" är rena Powerpointpresentationen av begreppet.
Med tanke på den geografiska hemvisten är det frestande - men kanske framför allt: bekvämt - att beskriva Corroded som Takidas bångstyrige lillebror. Musikaliskt är de utskott på samma släktträd, även om Corrodeds rock är mer råbarkad, med knotiga riff och en tyngd lika känslig som ett skruvstäd.
För att spika dit en referensram kan man säga att det är mer Mustasch än Nickelback, mer Disturbed än Soundgarden.
"Exit to transfer" är i mångt och mycket en naturlig uppföljare till fjolårets "Eleven shades of black". Båda skivorna innehåller elva låtar och klockar in på ungefär fyrtiofem minuter. Sångslingorna och refrängerna är av den art att de låser in sig i minnets bankfack efter en lyssning och arrangemangen känns ritade med linjal.
Är det något man kan kritisera Corroded för är det just förutsägbarheten, att de aldrig lämnar sin säkerhetszon. Det är som om de målat in sig i ett hörn där de har kontroll över varenda kvadratmillimeter, men där svängrummet å andra sidan är ytterst begränsat. Ångesönerna är ruggigt kompetenta och uppvisar stor hantverksskicklighet, och kanske är det anledning nog att bryta upp och söka nya betesmarker för inspirationen, innan det där hörnet blir alltför inmutat.
I det avslutande spåret "Headstone" anas en vilja att expandera soundet. Jag håller tummarna för att det anger kursen för vad som komma skall.

Publicerad i Dagbladet den 2 oktober.

Konsertrecension av Västerbrokören

Västerbrokören
När: Lördag
Var: Pipeline
Betyg: 1

Det är förstås ingen slump att Blå Tågets "Den ena handen vet vad den andra gör" är betydligt mer känd som "Staten och kapitalet" i Ebba Gröns version. Mycket progg låter helt enkelt hopplöst daterad i dag. Till stor del beror det på att låtskrivarna var mer ideologer än musiker. Omsorgen för budskapet var oftast större än den för det musikaliska uttrycket.
Det är något jag kommer att tänka på när Västerbrokören uppträder på Pipeline i Sundsvall. Inte enbart för att tiden har sprungit ifrån den här typen av musik, utan också för att det låter hellre än bra. Särskilt frontmannen Gunnar Andersson har svårt att dölja att han sjunger mer på vilja än på talang. Och som åskådare har man svårt att dölja att rodnaden skjuter upp ur halslinningen och får kinderna att hetta.
Mest uppseendeväckande är multiinstrumentalisten Mikael Odelfelt som är klädd i kavaj, skotskrutiga byxor, ormskinnsboots och hatt.
Minst uppseendeväckande är dragspelaren som står orörlig längst bak, insvept i skuggor och likgiltighet, med uppsynen hos en som väntar på bussen. Det kan bero på rampfeber, men lika troligt är att han bara är förutseende, för efter en - i dubbel bemärkelse - dryg timme i Delsbokvintettens sällskap har man samma ansiktsuttryck själv.
Under normala omständigheter hade jag beklagat den dåliga publikuppslutningen och kanske skrivit något i stil med att alla de som inte var på plats minsann gick miste om något. Den här gången är det precis tvärtom: det var vi som var på plats som gick miste om något. Närmare bestämt två timmar av våra liv.

Publicerad i Dagbladet den 4 oktober.

Som varm choklad i öronen - Spotifylista

Få musikstilar hånas lika öppet som välproducerad rock med stora refränger och snygg stämsång. AOR, som genren ibland kallas, är hackkycklingen nummer ett bland kritiker. Delvis för att ytan är så välpolerad att musikerna använder den som en helfigursspegel för att helt gå upp i sin egen förträfflighet. Delvis för att allt som låter stort och svulstigt ifrågasätts inom populärkulturen. Autenticitet, med allt vad det innebär. Så här avslutade till exempel Fredrik Strage sin recension av Mr Big när de spelade på Berns förra året:

Mr Big är inget band för vanliga dödliga. Det är bandet för dig som har hästsvans, gitarrväska hängande över axeln och anser att musikalisk kvalitet kan mätas i antalet ackord per minut.

Strage har - som oftast är fallet - en poäng. Men, det finns bra AOR. Av den anledningen har jag ställt samman en Spotifylista med fullständigt ocreddig musik. Från superkända låtar som Bee Gees "You win again", Totos "Africa" och Bostons "More than a feeling" till mer obskyra namn, som Domain, Zeno, Fate och Dare (precis som man kan identifiera en amerikansk metalcoregrupp på att de har tre ord i bandnamnet är det bland mjukrockare kutym att gå under korta en- eller tvåstaviga ord, typ Magnum, Signal, Shy, Touch, Styx, Asia etc).

Spellistan hittar ni här (länk).

Som bonus ger jag er två låtar som tyvärr inte finns på Spotify. Erikas "Cold winter night" och "It's criminal" med Pride of Lions.

Tv-husen krattar ihop döda idéer i små högar

Hösten är här.
Vi byter utemöbler mot vardagsrumssoffa och klotgrill mot tv-guide.
Och låter hjärnan gå i ide.

Under det år som gått har jag verkligen försökt glömma TV3:s "Svenska Hollywoodfruar" med Anna Anka i spetsen. Jag såg inte så mycket som ett avsnitt, men har fortfarande mardrömmar om denna terroristcell mot intelligens. Vi måste slå tillbaka mot hjärnan! Ingen ska behöva tänka mot sin egen vilja! Lobotomi åt alla!
Uppenbarligen var det för mycket begärt att låta detta gapande sår i mänsklighetens historia få läka, för nu kommer "Svenska New York-fruar" (TV3), "Skånefruarna" (Kanal 5) och "Ladies på Östermalm" (TV4+).
Till att börja med undrar man förstås vad det är för kreativa under som kläcker alla dessa briljanta programidéer. Är det möjligen en slumpgenerator som spottar ur sig namnet på en stad eller en region och sedan lägger till "fruar" efteråt? Det verkar åtminstone så. Kostnadseffektiviteten firar nya triumfer.
Kanske är det dags för tv-husen att "trimma" organisationerna, som det heter, och rationalisera bort all mänsklig arbetskraft. Kompetensavveckling är ju på modet just nu.

Som sköld mot denna återvinnings-tv håller jag litteraturmagasinet "Babel" som är tillbaka i rutan efter sommarlovet. Det är lite som ett vaccin mot den infantilisering som rasar runtomkring oss, även på SVT. För ingen missade väl Kristian Luuks tramsande under valvakan?
Han betedde sig som en försäljare av dammsugspåsar. Inte ens när Sveriges framtid ska avgöras - och främlingsfientliga krafter står och trampar på tröskeln till plenisalen - skonas vi från denna ängslighet. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller sa det som vanligt bäst:
"Tänk vilket liv det skulle bli om man gjorde samma sak med sporten, till exempel lät mig kommentera allsvenskan. Men aldrig. Sport är nämligen på allvar. Det är uppenbart inte politik."

På TV4 har en ny säsong av "Idol" sjösatts. En kassaskåpssäker succé med Peter Jihde som lekledare och Andreas Carlsson som pålitlig leverantör av meningslösa USA-referenser.
"När jag hör dig sjunga förflyttas jag till en pianobar i Las Vegas." (läs: Jag har varit i en pianobar i Las Vegas.)
Eller: "En sådan här röst har jag inte hört sedan jag senast gick på Hollywood Boulevard." (läs: Jag har gått på Hollywood Boulevard flera gånger, för jag har ett hus i Los Angeles.)
Till nästa säsong hoppas jag att Andreas har köpt en datja i Sibirien och kan jämföra deltagarnas insatser med Tajgan, permafrost, Gulag och - den här är nästan för lätt - olika mossor.

I Kanal 5 rullar Filip och Fredriks nya dejtingprogram "Lite sällskap". Tre avsnitt har visats så här långt och jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt. För jag kan inte se klart genom de tjocka lager av rodnad som programmet orsakar.
Det är pinsamma tystnader, flackande blickar, dialoger som börjar på botten och gräver sig nedåt, och den eviga frågan: handslag eller kram? Ingen vet. Resultatet blir oftast ett mellanting: en kram som ser ut som ett handslag eller ett handslag som drömmer om att vara en kram.
Det bästa med "Lite sällskap" är förstås programledarna själva och deras skarpa och raljanta analyser, som den av Åke i senaste avsnittet: "Sjukt sympatisk, fin, ren, arketypiskt svensk - som tagen ur en Intersportbutik."

Publicerad i Dagbladet den 22 september.

Be the giver or the undertaker

Snygg video, okej låt. Fyra sidor lång intervju med bandet i senaste Close-Up Magazine, #124.

It is simple hate eating already bleeding hands

Skrev precis färdigt en artikel om det finska bandet The Man-Eating Tree, med medlemmar från bland annat Sentenced, Poisonblack och - framför allt - Fall of the Leafe. Vet inte hur många gånger jag lyssnade igenom skivan "Vantage" (2005) när den släpptes. Den har för all del bra låtar också, men det är i första hand sången man minns, Tuomas Tuominens helt orädda kast mellan sångstilar, märkliga utsmyckningar, ljud som kavlas ut åt alla håll och kanter, hastiga inbromsningar, krängningar och fraseringar som aldrig slutar att fascinera. Det är som att han vill mer än han klarar av (ta halvgrowlet som exempel). Anspända ansatser snarare än något färdigt. Det går förstås att vifta bort det som manierat och ansträngt. Och visst, ibland slår han nästan knut på sig själv när han vrider och vänder på texterna och böjer orden till oigenkännlighet. Men det känns oerhört ärligt, som att han gör det helt utan skyddsnät, med risken för misslyckande som en spänningshöjare. Finns det förresten något tråkigare än tonsäkra sångare som sjunger som om de fick betalt för varje ton de träffade mitt i prick?

Här är i alla fall låten "In the silence of the sand" från skivan "Vantage":

Da Buzz och nedmonteringen av välfärden

Det drar ihop sig till val.
Om en vecka vet vi vilka som håller i tömmarna för Sverige.
Vad vi inte vet är vad som händer med musiken.

Det är mycket aktivitet nu. Partiledare står i tv och är resoluta och diskuterar valfrågor med övertygelsen hos en evangelist. Löften om en ny skön värld, en ljusnande framtid, kastas ut över folket som om det vore godisregn.
Samtidigt fylls brevlådan med valsedlar och informationsbroschyrer och lokalpolitikers anständiga leenden.
Det känns som bröd och skådespel.
Alla gör sitt bästa för att bjuda över varandra och höja insatserna, nästan som om regeringsmakten ropades ut till högstbjudande. I sitt stilla sinne undrar man om inte någon kunde ta fram auktionsspaden med texten "stjärnstopp".
I sandlådan på dagis var det ett effektivt sätt att övertyga sin lekkamrat om förträffligheten av någonting, vad som helst egentligen. "Stjärnstopp" var ljudet av en gonggong som signalerade att det var dags att återvända till sin ringhörna. Ronden var förlorad till den som först sa just "stjärnstopp".
Med tanke på att maktens korridorer ibland framstår som ett dagis borde "stjärnstopp" vara gångbart även där. "Vi lovar att satsa tio miljarder extra på skolan", utbrister Jan Björklund segervisst. "Stjärnstopp", kontrar Mona Sahlin. Slut på debatten.

Från rätt många håll hör man i dag att det inte spelar någon roll var man lägger sin röst eftersom alla partier bara sjunger olika stämmor av samma melodi, ett körverk där endast Sverigedemokraterna sjunger falskt (antagligen för att de är medmänskligt tondöva).
I så fall kan man ju tänka att det har betydelse för musiklivet.
För punkare skapar det här resonemanget ett dilemma, eftersom det är en musikstil som frodas i opposition. Att rösta på Alliansen är att främja punkbandens missnöje och därmed också kvaliteten på musiken.
Å andra sidan finns det överväldigande dokumentation på att personer på högerkanten i regel har en musiksmak som är minst sagt tvivelaktig. De grövsta fallen borde rubriceras som "riskbeteende" snarare än "musikkonsumtion". Ni vet, det börjar med Da Buzz, går över till tyngre grejer och slutar med nedmontering av välfärden.
Kanske borde vi oroa oss för Alliansens vurm för eurodance och andra kulturfientliga yttringar. Vad händer till exempel om den börjar läcka och sippra nedåt i samhällsskikten? Resultatet kan mycket väl bli försurade sinnen och ett utslaget kulturpolitiskt ekosystem.
Det farligaste med Da Buzz-viruset är dock att den kan ge upphov till vanföreställningar om att all god kultur bär sig själv ekonomiskt. Konsekvenserna av en sådan missuppfattning är oöverskådliga.
Kulturens företrädare borde höja rösten i politikens auktionshus och ge sig in i budgivningen, trissa upp värdet på frågor som rör museer, filmavtal, stöd till kulturtidskrifter och så vidare.
Regeringsmakten till högstbjudande - första, andra...

Publicerad i Dagbladet den 11 september.

Watain släpper lös det heliga odjuret

Watain är bandet som älskas lika mycket av hårdrockare som av rubriksättare.
Inget kvällstidningsord är bortslösat på black metal-krigarna.
I natt uppträder de på årets Nordfest.
Dagbladet ringde upp sångaren Erik Danielsson för en pratstund.

Vad minns du från er senaste spelning i Sundsvall, den för ganska exakt tre år sedan på Red Rock, i Club Deströyers regi?
- Minns jag rätt var det ganska tät luft i den lokalen. Riktigt fullsmockat med folk också, stundtals nära gränsen till totalt kaos. Och det är förstås ett väldigt bra betyg på en spelning. Samtidigt är vi ett band som vill väldigt mycket på scen och därför tror jag att spelningen på Nordfest kan komma närmare vår vision av ett Watain-gig. Vi har mer plats att röra oss på, mer spelrum.

Efter spelningen på Red Rock var det många som snackade om den stank som spred sig i lokalen när ni gick på scenen. Vad var det egentligen?
- Vi har en del nedgrävda getskallar i vår replokal som vi gräver upp till vissa konserter och tar med ut på scenen. Har för mig att några av dem var med sist vi spelade i Sundsvall. Antagligen luktade det av gammalt blod också. En Watain-show ska vara oförutsägbar. Folk är inte vana vid sådana lukter och det är kanske därför det fått så stor uppmärksamhet. Som vi ser det är det däremot ingen central del i ett Watain-sammanhang.

Blir det en favorit i repris på Nordfest?
- Det återstår att se. Jag vill inte avslöja för mycket.

Många av Dagbladets läsare vet nog inte vad black metal är för musik. Hur skulle du beskriva den för en oinvigd?
- För att beskriva det så enkelt det bara går skulle jag säga att det är hårdrock med den skillnaden att vanliga hårdrocksband försöker dölja att de har djävulen som drivkraft. Ett black metal-band erkänner det öppet. Sedan kan man gå in på sound och så, men det viktigaste i definitionen av black metal är att den är satanisk.

Är det också det som är tjusningen med black metal, att den är så öppen med sina sataniska influenser?
- För mig är det helt klart det. Kan tycka att det är rätt intressant, när man tänker på vart världen är på väg. Att vi i dag har en konstform där man öppet kan prisa fördärvsmakterna utan att bli bojkottad eller avskydd eller bränd på bål. Det är inte förrän nu som man öppet kan säga det vi faktiskt säger med vår musik. Tyvärr är det så att den aspekten av black metal för det mesta ignoreras.

Vad säger det om dagens samhälle?
- Det säger att den som kristna refererar till som Kristus håller på att tappa greppet om allt vad den här världen heter och att någonting annat håller på att ta hans plats.

Hur skulle du sammanfatta Watains filosofi?
- Watain står för slakten och mördandet av allt vad livets och mänsklighetens bojor heter. Watain står för bestigandet, upplysningen och frigörelsen.

Har ni någon särskild rutin innan ni går på scenen, för att komma i rätt sinnesstämning?
- Vi har spelat ihop i tolv år nu och med tiden har det vuxit fram en slags rituell förberedelse. Den pågår nog mest inne i våra sinnen och själar snarare än att den antar fysisk form. En timme eller så före en spelning är det ganska svårt att föra en konversation med oss eftersom vi då är på väg någon annanstans. Konserten i sig handlar för min del om transformation, att bli någonting helt annat än den du nu pratar i telefon med. När du ser mig på scenen är det inte jag som står där. En konsert innebär ett väldigt radikalt verklighetsombyte.

Vad är det du transformeras till, om du försöker sätta ord på det?
- Svårt att säga. Tror att man kan beskriva det som människans skuggsida. Det heliga odjuret som bor inom mig. Det är han som står på scenen.

Tror du att folk - inom citationstecken - är rädda för Watain?
- Jag förstår folks reaktioner eftersom vi representerar något som är tvärtemot vad de är vana vid. De vet inte riktigt hur de ska bete sig i vår närhet. Det märker man inte minst på publiken på stora festivaler. En del står bara och gapar och vet inte om det är okej att headbanga eller om det är okej att stå med händerna i luften. Det tycker vi är ganska trist, för vi är alltid ute efter en så vild och galen publik som möjligt. Med tiden kommer folk förhoppningsvis att förstå mer.

Publicerad i Dagbladet den 4 september.

Sjuttiotalet bjuder in till öppet hus

"The seventies" är underhållning i stilla skritt.
En tv-serie som glider runt på nostalgins ytspänning.
Kort sagt: ett bra program som hade tjänat på att vara bättre.

De senaste avsnitten har setts av omkring 600 000 personer. Det innebär att tv-serien logerar i SVT:s topp 10-lista, ett par våningar under "Sommarkväll med Anne Lundberg", och ungefär i höjd med höftkulan på "Allsång på Skansen".
Det är lätt att förstå framgångarna.
"The seventies" slår ut väggen till sjuttiotalet och förvandlar hela årtiondet till ett öppet hus. Värden Rolf Hammarlund minglar runt och minns, kallpratar med personer som sedan lång tid tillbaka är vräkta från offentlighetens hus och ljus och numera pensionssparar i nostalgi.
Ta låten "Love grows (Where my Rosemary goes)" som exempel. Fler kan antagligen identifiera refrängen bakifrån, på en knastrig transistorradio, än peka ut sångaren Tony Burrows under en vittneskonfrontation. Och den samling studiomusiker som stod för ackompanjemanget är rena streckgubbarna för mig.

Fast i huvudsak rör det sig förstås om namn stora nog att ristas in på både guldskivor och stenmonument, som Led Zeppelin, The Beatles, Alice Cooper och Yes.
Snarare än att avtäcka någonting nytt agerar Rolf Hammarlund museiguide: Här till vänster ser ni Paul McCartneys hårhjälm från 1976, och precis bredvid har ni en rekonstruktion av hans bankfack i skala 1:100 000.
Med tanke på att avsnitten bara är en halvtimme långa/korta är det svårt att kritisera upplägget. Men jag tänker göra det ändå, för varje avsnitt börjar så lovande, med en slags snabbspolad årskrönika, där tid och rum monteras in i en ram av politiska, sociala och kulturella förhållanden.
Varför inte låta musiken träda fram ur denna väv av yttre omständigheter i stället för att reducera det till en berättelse om ackordföljder och topplisteplaceringar - ett narrativ kört genom ett mixerbord.
Rolf frågar till exempel Magnus Uggla hur det kom sig att den progressiva rocken lyckades kommersiellt, trots att låtarna inte sällan klockade in på över tio minuter. Bra fråga, tycker Uggla. Och som tv-tittare kan man bara hålla med.
Kanske var frågan rentav för bra för att låta den dö ut i en axelryckning med tre punkter...

För övrigt #1: Gör er själva en tjänst och se den fantastiska serien "Musikaliska underbarn" på SVT Play. Tre trekvartslånga avsnitt där man får följa den 16-åriga Alexander Prior på hans jakt efter, ja, musikaliska underbarn.
Det är en närstudie i extrem talang, lika fascinerande som skrämmande, med barn som visar upp en sådan behärskad virtuositet och musikalisk brådmognad att de måste ha fötts med monokel och dirigentpinne i hand.
Dessutom är berättarrösten magnifik. Uttalet av "concerto" är så aristokratiskt att kroppen börjar producera blåa blodkroppar.

För övrigt #2: Möjligen är initiativet mer lovvärt än bra, men en artig applåd ska SVT ändå ha för att de förra veckan satsade på fransk film. Konstaterar att Jean-Luc Godards "Till sista andetaget" antagligen är roligare att analysera än att faktiskt se. Att Agnès Vardas "Cleo från 5 till 7" är en estetisk orgasm, där stadens myller är den perfekta motspelaren till Corinne Marchand. Och att lördagsfilmen, François Truffaus klassiska "De 400 slagen", förtjänar sin framskjuta plats i filmhistorien.

Publicerad i Dagbladet den 25 augusti.

Zappa dig genom känsloutbudet med musik

Mycket har sagts om musik.
Det är antagligen den ledande producenten av metaforer i världen.
Fast frågan är om någon har beskrivit musik som en provhytt för känslor tidigare.

För ett par veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en intressant artikel om modern inlärningspsykologi och hur den kan användas för att lättare hitta i sitt känsloregister. Nästan som om det vore en garderob där emotionerna ligger kringslängda på golvet, och där lösningen på oredan är galgar.
Och någonstans på den glidande skalan mellan bokstavligt och bildligt förvandlas galgen till en låt.

Det här är bara en av tusentals liknelser man kan använda som illustration. DN beskriver till exempel metoden som en ”egen fjärrkontroll till känslorna”.
I korthet går den ut på att man betingar en särskild känsla till en viss låt. Ni vet, Pavlovs hundar: ringklocka, saliv, ringklocka, saliv. Eller som i det här fallet: Markoolio, obehag, Markoolio, obehag.
Psykologen Gabriella Svanberg får känslolivet att framstå som en enda stor provhytt. ”Till min röda jumper och mina svarta jeans passar det nog bra att vara lite klämmig – bäst att jag laddar iPoden med Lill-Babs.”
Nu är det förstås helt individuellt vad musik väcker för känslor inombords. För vissa är Lill-Babs kanske rena acetylsalicylsyran, medan det för andra har samma verkan som kräkmedel. Det som hos mig tänder gnistan till en inre revolution och får adrenalinet att fara genom kroppen är kanske nedåttjack för andra. Och tvärtom.

Kanske låter det som en new age-inspirerad kvällskurs, ”Kom i kontakt med dina känslor 5 poäng”, där läraren – som helst vill bli tilltalad livsguru – traskar runt i träskor med en medaljong runt halsen och med något religiöst i blicken berättar hur man kan måla vardagen med HELA paletten av känslor.
För visst kan man tvivla på effektiviteten i metoden, hur bra den där fjärrkontrollen till känslorna egentligen är – hur starka batterierna är. Och hur djupt ljudvågorna når i våra inre.
Antagligen fungerar det bäst när känslorna ligger nära ytan, för än så länge har jag inte läst om den kliniskt deprimerade som blev botad av en trolldryck brygd på Dr Bombay, Drängarna och Jokkmokks-Jokke.
Samtidigt har nog de flesta av oss upplevt att en låt i vissa fall kan levandegöra minnen bättre än ett fotoalbum. Det är som om vi lämnat våra spår på musiken, gamla avlagringar av känslor.

Men, jag ser ett problem med att använda musik som en fjärrkontroll att zappa mellan känslorna med. För precis som allt annat slits även låtar ut.
Iron Maiden är ett sådant band för mig, som jag lyssnat så mycket på och under så många olika faser av mitt liv, att jag numera bara hör bra låtar (det är förstås inte så bara). Låtarna är inte längre programmerade till en viss uppsättning känslor. Ganska befriande, nu när jag tänker på det.
Ibland vill man bara kasta på en bra skiva, luta sig tillbaka och på sin höjd använda fjärrkontrollen till stereon.

Publicerad i Dagbladet den 14 augusti.

Sonisphere - det leriga ingenmanslandet som blev ett allemansland

Observera att jag stulit bilden från Joacim Persson och Aftonbladets Nöjesblogg. Ingen kom i alla fall till skada under inbrottet i upphovsrätten.

Det går säkert att få det till ett ålderstecken. Egentligen ska inget kunna hindra en från att se Iron Maiden. En syndaflod, möjligen. Och jag antar att gårdagen - i min tolkning - var det närmaste en syndaflod man kan komma. Efter att ha plaskat runt i de leriga fotspåren av 47 200 hårdrockare kastade jag in handduken (om man ändå haft en sådan). Anthrax, Hammerfall, Slayer, halva Iggy & The Stooges och spridda skurar av Alice Cooper - det var vad jag mäktade med innan Stora skuggan i Stockholm började kännas som helvetets förgårdar. Ett ingenmansland som stormats av en hord hårdrockare, kroppsmålade med gyttja och i ett mentalt tillstånd som bäst illustreras med ett stort långfinger (denna "fuck you"-attityd tog sig många olika uttryck, men den mest fotogeniska var antagligen när folk hoppade jämfota i lerpölarna, så som man gjorde i barndomens vattenpussar - en handling i ren trots, en utsträckt tunga till några rejält pissnödiga vädergudar). Det var nästan som om man i utbyte mot festivalarmbandet hade tvingats avsvära sig allt vad självbevarelsedrift heter. "Med gud som mitt vittne svär jag att inte huka för lidande och elände, utan i stället kasta mig över det med blottade huggtänder." Själv sjappade jag efter Alice Cooper och missade Mötley Crüe - som jag gärna sett, även om de flesta verkar överens om att det var en dålig spelning - samt Iron Maiden - som jag också gärna sett, så klart, men som smärtar mindre eftersom jag skrålat med i "Hallowed be thy name" fem gånger tidigare.

Så här var i alla fall banden.
Anthrax - Scott Ian med sin mäktiga krasseodling till skägg är alltid en fröjd att se, en gammal thrash metal-stöt som sin ålder till trots - femtioårskalaset stundar - rör sig på scenen som en ursinnig studsboll. Och Joey Belladonna är sitt gamla vanliga jag, vilket innebär att han i "Indians" kutar runt med en massa färgglada örnfjädrar på hjässan (nej, jag är inte så indianintresserad att jag känner till namnet på denna huvudbonad). Bäst är "Madhouse".

Hammerfall - Bättre än sist jag såg bandet, på Gatufesten i Sundsvall. Joacim Cans kastar slitna klyschor mot publiken, som att Hammerfall är "ren jävla heavy metal", och det allra mesta rinner av som regndroppar på en poncho. Riffen är enkla, effektiva och - i längden - en aning enahanda. Mässandet i refrängerna, särskilt i "Last man standing" och "Any means necessary", är mer fotbollshuliganism än musik, ljudet av en folkölsrusig läktare. Eller: den vidrigaste formen av machokultur. Däremot låter det riktigt bra. Till och med "Renegade" framstår som något mer än bara lyssningsbart.

Slayer - Det går som inte att misslyckas när man har låtar mer effektiva än målsökande missiler. Riffen är rena precisionsinstrumenten och kan förmodligen hyvla atomer som om det vore en prästost. Att slarva bort kvaliteter i låtar som "South of heaven", "Dead skin mask" och "Angel of death" är ungefär lika lätt som att slarva bort sig själv. Slayer blir inte av med sin förträfflighet hur mycket de än skulle försöka. Fortsättningen på den här recensionen - som ni inte får - innefattar som sig bör en lång rad krigsmetaforer.

Iggy & The Stooges - Det mest imponerande med Iggy Pop är att han fortfarande är mer punk än världens samlade tuppkammar, mer nihilistisk än Nietzsche, och med en attityd som förenar en entusiastisk likgiltighet med trotset hos ett barn. Det tar en halv minut innan skinnvästen åker av och Iggy blottar en torso som framstår som en kalsongmodells värsta mardröm; antitesen till modereportagets estetiserade perfektion. För att använda en så kallad eufemism är huden "plisserad". Det omvända vore förstås betydligt märkligare, med tanke på att han är 63 år, har levt ett liv i omkörningsfilen och varit i konstant acceleration. Iggy loskar på sig själv, bjuder upp folk på scenen och kravlar runt i fotodiket. Ett fenomen som bara överraskar när han gör något normalt. Och det mest normala under spelningen är väl låtlistan med "Raw power, "Search and destroy" och "Funhouse" i spetsen som tar fågelvägen mellan scenen och reptilhjärnan, för vidare frakt ned till skrevet.

Alice Cooper - Någonstans här börjar även uppmärksamheten att svämmas över av lera och vatten. Det går inte att ta ett steg utan att skorna försvinner ned i en brun sörja. Regnet har förvandlat gräsplanen till världens största latringrop. När Alice Cooper går på scenen försöker jag isolera mig från alla yttre omständigheter, glömma att jag precis köpt en chorizo som mer eller mindre sköljdes ren på ketchup och senap i samma sekund jag fick den i handen. "No more mr Nice Guy", "I'm eighteen", "Go to hell" och "Poison" blir därför snarare soundtracks till mina flyktplaner. Jag tror det låter bra, det ser ut som att skräckikonen levererar. Marcus Grahn ger spelningen en 3a i Aftonbladet och han har för det mesta rätt.

För alla som tog det hela med ett buddhistiskt lugn - jag saluterar er. Det känns tryggt att veta att folk är villiga att utstå både hällregn och gyttjebrottning för att få se sina idoler. Eloge till er, med andra ord.

Justin Bieber - the day the music died

Jag vet inte om det hedrar mig att jag inte hört talas om Justin Bieber förrän i dag. En 16-årig kille i lila H&M-kofta, digitalt armbandsur och ett leende som kan göra mjukglass mjukare. Så långt en vanlig high school-elev med drömmar om att bli mellanchef på ett företag inom tjänstesektorn. Fast, bakom den oförargliga ytan - som en rulle presentpapper i mänsklig gestalt - döljer sig något fasansfullt. En så kallad popstjärna. (Precis som Miley Cyrus misstänker jag att han är avlad i ett av Disneys topphemliga laboratorium, bland klirrande provrör och frysboxar med pneumatiska låskolvar.) Det är hur som helst bråda dagar för Justin eftersom han är upptagen med att skriva sina memoarer - 16 är det nya 70 - som därefter ska filmatiseras. I rollen som den 16-åriga Justin Bieber ser vi den några dagar äldre Justin Bieber, som enligt källor ska vara det perfekta valet som filmens protagonist. Musikvideon till "Baby ft. Ludacris" har 272 834 366 visningar på Youtube och är därmed det mest sedda klippet på hela sajten. Justin discobowlar och snurrar runt i ett nattligt neonlandskap - så som man annars bara gör i dåliga romcoms - samtidigt som han försöker vinna sin kärleks hjärta genom att rulla över ett biljardbord. Det är så tråkigt att jag frestas att lägga till några hundra å:n i så. Jag lånar några rader från Don McLeans "American pie": "I knew I was out of luck the day the music died."

Humlans flykt - eller: bra och dålig fingerfärdighet

Hårdrock är som bekant en genre som gärna tävlar i instrumental akrobatik, nästan som om det satt en jury med poängtavlor i publiken och bedömde de enskilda insatserna. Om jag minns rätt är det musikjournalisten Chuck Klosterman som i sin "Fargo rock city" lägger fram tesen att det är kosmetika för att dölja det faktum att hårdrock i grund och botten är en ointelligent kulturyttring. Alltså, överkompensation.

Bara jazzen och den klassiska musiken tycker bättre om virtuositet än hårdrocken. I stunder är det mer sport än musik. Ett försök att pressa in så många toner som möjligt i låtarna, till den grad att ens tålamod förliser i ett hav av förvirring. Manowars outhärdliga tolkning av Nikolai Rimsky-Korsakovs "Flight of the bumblebee" - av någon anledning omdöpt till "Sting of the bumblebee" - kan vara det renaste uttrycket för virtuost nonsens som fångats på en bit plast. Jag vet, att håna Manowar är ungefär lika smart som att kalla en förståndshandikappad dum i huvudet, men det här bassolot är verkligen bortom idioti.



Då ser jag hellre på den här jazzeleganten, Art Tatum, som får pianot att spinna under sina fingrar. Han spelar ett stycke som borde kräva fyra händer, med uppsynen hos en som står i kassakön på Konsum. Med cruise control svischar han förbi både Sergei Rachmaninoff och Franz Liszt i klaviaturens högerfil. Enligt legenden ska Fats Waller ha presenterat Art Tatum med orden: "Jag spelar piano, men i kväll har vi Gud i huset."

Filmklassiker - ett kärleksbarn mellan publik och kritiker

Förra veckan gick "Inception" upp på biografer runtom i landet.
En modern klassiker, enligt många.
Fast vad innebär det egentligen att någonting är en klassiker?

Det som först får mig att reflektera över det illa misshandlade begreppet "klassiker" är den lysande soffbordsboken "Tusen svenska klassiker", i vilken Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" och "Persona" får dela utrymme med "Åsa-Nisse i full fart".
Lite längre fram i boken snubblar Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" in över tröskeln till samma årtionde som "Tsatsiki, morsan och polisen".
Enligt författarna till uppslagsverket - däribland nöjesjournalistikens nestor, Jan Gradvall - är en klassiker ett verk som speglat, definierat och format sin tid. Och med det som utgångspunkt är det förstås inte mer än rätt att en pilsnerfilmsgubbe får vara med på ett hörn när Max von Sydow spelar schack mot döden.

Möjligen kan man fråga sig hur Bo A Vibenius kultrulle "Thriller - en grym film" (1974) - vars arv till stor del lever kvar för att demonregissören Quentin Tarantino framhållit den som en inspiration till "Kill Bill" - har definierat och format sin tid, med tanke på att den totalförbjöds av censuren (inte så konstigt då vissa scener är rena hårdporren).
Däremot kan man argumentera för att den speglar sin tid, med hela exploitationgenren som i 70-talets otta började väsnas nere i filmindustrins kloaker och sticka upp sitt fula tryne här och var ur avloppsbrunnarna.
Ungefär samtidigt förvandlades också porrbranschen till en miljardindustri, och mot den bakgrunden blir "Thriller" ett barn av sin tid - om än ett vanskapt sådant.

Tillbaka till ämnet.
Vad är det då som utmärker en klassiker?
Utgår man från topplistan på filmsajten imdb.com, där "Inception" rusat upp på en imponerande tredjeplats, är det överlag filmer med bred träffyta. Sådana som röner uppskattning i de flesta lager av samhället.
Det skadar inte om de är originella, som "Pulp fiction" (plats 6), "Fight club" (18), "The matrix" (27) eller "Eternal sunshine of the spotless mind" (60), fast gemensamt för de allra flesta är att de förlitar sig på traditionell berättarstruktur.
Något hårdraget hittar man i regel klassikerna i skärningspunkten mellan kritiker och "verklighetens folk". "Gudfadern" del 1 och 2 är kanske de bästa exemplen på det, två filmer som jag inte läst ett enda ont ord om, någonsin. Det är nästan som om epitetet "klassiker" har tagit sina mått från de filmerna.
Ett undantag från regeln är Fellinis "8½" (179), som är rena nektarn för filmvetare, men som är alldeles för smal och akademiskt inbunden för att den breda massan ska få plats i de trånga tunnlar och kulvertar som regissören har grävt ut i det undermedvetna.

Så, kommer Christopher Nolans haussade epos "Inception" att finnas med på listor över tidernas bästa filmer i framtiden, jämte "Casablanca", "Gökboet", "Schindler's list" och "Apocalypse now"? Mycket talar för det.

Publicerad i Dagbladet den 28 juli.

The Lost Angels of Los Angeles

Läser för tillfället Warren Ellis "Desolation Jones" om en före detta underrättelseagent som numera frilansar som privatdetektiv. Bland annat får han i uppdrag av en pensionerad militärofficer att ta reda på vilka det är som stulit kronjuvelen i hans privata och högst esoteriska porrsamling, den som Adolf Hitler spelade in. Bjuder på ett par bildrutor - precis lagom för att väcka er nyfikenhet och samtidigt undvika Antipiratbyråns oheliga vrede. Kan rekommendera alla att köpa den, 126 pix på Adlibris.

Skådespelare som sjunger ut

Det är inte lätt.
Ändå envisas de med att försöka.
Jag talar om skådespelare som gör karriär av sina privata karaokekvällar.

Först en tumregel, som jag gärna ser att någon jurist avfattar ett lagförslag utifrån: skådespelare bör så långt det är möjligt hålla sig borta från musiken. Eller som det kanske heter i landskapslagarna: bliva vid sin läst.
Ställer man samman en lista av alla försök av skådisar att lansera sig själva som artister är det efter ett tag svårt att skilja den från en rapport från Haverikommissionen. Det här är personer som aldrig borde fått tillstånd att lyfta till att börja med. Någon ansvarig - någon anhängare av den goda smaken - borde ha dragit ur proppen och förskonat världen från det trauma som är Joe Pescis sång eller Lindsay Lohans försök att skapa musik av e-ämnen och karamellfärg. Eller Kevin Costners utsläpp av countrymusik som orsakat försurning i skog och mark och själ.
Vill ni ha fler exempel?
David Hasselhoff, Billy Bob Thornton, Kevin Bacon, Robert Downey Jr, Steven Seagal och så vidare, och så vidare.

Problemet är förstås att de är omgivna av en massa jasägare som till att börja med inte har koll på musik bortom FM-horisonten. De inbillar sig att alla som kan sjunga har en framtid i musikbranschen. Och skådespelarna själva vill gärna framstå som mångfasetterade med visum till konstens alla regioner.
Nu finns det så klart undantag, som Scarlett Johansson. Först spelade hon in en skiva med Tom Waits-låtar, i ungefär samma ton- och känsloläge som karaokescenen i "Lost in translation", och därefter framträdde hon i ett samarbete med Pete Yorn där hon åter igen visade att hon är en mästare på att utnyttja sina begränsningar.
Så här: om du inte har någon stor sångröst, ge dig inte ut på tur mot de högsta Mariah Carey-topparna. Och: kan du inte skriva låtar, be någon erkänt duktig artist göra jobbet åt dig. Det vill säga, om du prompt måste pröva lyckan som sångare.
Av de som lyckats bäst med sina förvandlingsnummer är väl annars Jennifer Lopez och Kylie Minogue, som båda varit framgångsrika i att transponera sina skådespelarkarriärer till artisteri.

För det mesta går karriärbytet mer friktionsfritt åt andra hållet. Antagligen för att sångare på sätt och vis redan ägnar sig åt skådespel på scenen och lever sig in i en roll som kan vara mer eller mindre hudnära - allt från självutlämnande singer-songwriters till rena teaterapor.
Till exempel är Björk alldeles lysande som Selma Jezkova i Lars von Triers "Dancer in the dark". Även Blondie-sångerskan Debbie Harry imponerar i David Cronenbergs lika surrealistiska som profetiska thriller "Videodrome".
Fler bevis hittar man i Eminem ("8 mile"), Beyoncé Knowles ("Dreamgirls"), Cher ("Mask"), Will Smith, Barbara Streisand, Bette Midler, Judy Garland och, tja, Whitney Houston, även om hon mest spelade sig själv i "The bodyguard".
Och överlag är artister som bäst när de får en roll som följer konturerna av deras scenpersonlighet - en rollkaraktär som rör och för sig i det egna jagets hage. Åter igen: utnyttja sina begränsningar och inte ta sig vatten över huvudet.
Det gäller både för skådespelare som tycker att världen borde få ta del av deras musikaliska begåvning och för artister som vill se sig själva på vita duken.

Publicerad i Dagbladet den 17 juli.

En tv-serie om en tv-serie eller en tv-serie om en tv-serie

Ungefär ett halvt sekel efter alla andra börjar jag titta på "30 rock" och den är väl ungefär så bra som alla påstått. En tv-serie om en tv-serie. Briljant, givetvis. Jane Krakowski gör precis som i "Ally McBeal" en bra insats som dum blondin, medan Alec Baldwin spelar den han alltid gör: en framgångsrik äldre herre med någon form av chefsposition som får allt att låta som en sexuell invit. Det är en roll som är skräddarsydd för honom. Och att Tina Fey är mer av en komiker än en skådespelare gör förstås väldigt lite. Kanske är det rentav till hennes fördel. I komediserier är det i regel positivt om karaktärerna är endimensionella, stereotypiska. Jerry Seinfeld är ett skolexempel på det. Han är formidabel i "Seinfeld" - eftersom han där spelar en tillplattad version av sig själv - men skulle inte ens kunna göra en repliklös statistroll trovärdig i ett annat sammanhang. Hur som, "30 rock", riktigt styv serie.

I övrigt:
- Sonic Syndicate har släppt en video till låten "My own life" från den kommande skivan "We rule the night". Det är en radioballad som får James Blunt att verka farlig. På sätt och vis insåg man ju att det skulle sluta i den här gräddfilen till den amerikanska meningslöshetens hjärta. Lär spelas på högsta volym på så kallade frat parties i studentkorridorerna. Ni kan se videon här (länk).
- Desultory är tillbaka! Kommande skivan "Counting our scars" är death metal när den är som allra, allra bäst. Får rysningar bara av att tänka på melodierna. Blodisande som det heter.
- Och slutligen en liten sammanfattning av Gatufesten i Sundsvall, med betyg inom parentes: Lions Share (3), Europe (3), Kent (4), Electric Boys (4), Dead by April (2), The Ark (4), D-A-D (3), Hoffmaestro & Chraa (3), Mustasch (2) och Accept (4). Sammantaget klart bättre än förra året.

Internet - humorns växthus och museum

Ett gott skratt förlänger livet, sägs det.
Youtubes seger över Viacom är därför en folkhälsoåtgärd.
På videosajten finns nämligen ståuppkomik för en hel livstid.

Förra veckan fick medieimperiet Viacom bakläxa på sin stämningsansökan mot Google och Youtube. Åtalet handlade som alltid om upphovsrättsskyddat material. Ett ställningskrig som sedan Napsters dagar gjort chefsjurister i immaterialrätt till miljonärer och vanligt folk till deltidskriminella.
Lugn, det här ska inte bli ännu ett brinnande försvarstal till gratiskulturen (jag ser hellre att styrelseproffs och börsmäklare och andra personer med låtsasyrken var oavlönade än kulturarbetare av olika slag).
I stället ska det här bli ännu ett brinnande försvarstal till Youtube som humorns nya högborg. Varenda nöjeskrönikör i det här landet har förstås redan uppmärksammat oss på det. Det gör detsamma. Repetition är all kunskaps moder, heter det ju, och med det ordspråket kan jag ursäkta min dåliga reaktionstid (ungefär tre år).

Det är på sätt och vis Sveriges Television som påminner mig om det. Sedan några veckor tillbaka har de installerat "Stand-up med John Oliver" i tv-tablån. "Daily show"-korrespondenten inleder själv med ett gäng briljanta iakttagelser och lämnar därefter över till några av USA:s vassaste ståuppkomiker.
Från Maria Bamfords absurdistiska humor - som förmodligen sätter myror i huvudet på psykiatriker - till Marc Marons mer vardagliga observationer: "Allt vi tillverkar här i USA är behov och aptit. Vi är världens mun. Andra länder tillverkar saker. 'Skicka det till USA. De äter det säkert.'"
Här i Sverige är det först på senare år ståuppkomik slagit igenom på bred front med Henrik Schyffert och Johan Glans i spetsen. (Hoppas ingen invänder mot att jag utelämnar Adde Malmberg och hans glada gäng, för det sorterar jag helst under "förstadium till ståupp". Komik som fortfarande har en bit kvar innan den faktiskt står upp på egna ben.)

I USA har den alltsedan Lenny Bruces dagar utvecklats och förädlats till den konstform det faktiskt är. Det kan vara svårt att tro i dag, men skådespelare som Eddie Murphy och Steve Martin var en gång i tiden alldeles utmärkta ståuppkomiker.
För alla tvivlare är det bara att gå in på Youtube och undersöka saken själva. Videotjänsten är nämligen perfekt för konsumtion av kortare humorklipp. Medan man väntar på att pastavattnet ska börja koka kan man fördriva tiden i sällskap av Bill Hicks, Dylan Moran, Jim Gaffigan, Louis C.K, Mitch Hedberg, Janeane Garofalo eller någon annan ur USA:s elitförband av komiker.
Det ser kanske lätt ut från parkett - eller kontorsstol - men många är de som vittnat om motsatsen. Inte minst Fadde Darwich som med gasen i botten slirat av vägbanan flera gånger och kört in i en vägg av pinsam tystnad och nervösa fniss. En näve kamelskämt och några rövarhistorier från skolgården är inte tillräckligt i dag.
Så, till alla aspirerande ståuppkomiker - och alla andra som gillar att skratta, för den delen - kan jag rekommendera att studera ovannämnda talanger. Och det gör man förslagsvis på Youtube. Åtminstone fram till nästa domstolsförhandling.

Publicerad i Dagbladet den 30 juni.

8½ skäl till sinnesförvirring

Alla som tagit sig igenom Fellinis "8½" utan att tänka "shit, så pretentiöst" kan omöjligen vara vid sina sunda vätskor. Därmed inte sagt att filmen är dålig, men varenda scen knakar av intellektuellt arbete. Som tittare blir man ständigt påmind om att det bakom kameran står en man som verkligen, verkligen vill göra ett intryck (kanske främst på sina kolleger). Nu invänder någon, säger att det är meningen, att det är en metafilm som vilar på själva premissen att arbetet bakom syns. Processen har som vänts ut-och-in, det är avigsidan vi ser. Om Fellini själv hade promenerat in i bild - skymtat fram som en förbiilande statist - hade det antagligen skrivits en doktorsavhandling om det (och meningen "verklighet och fiktion befruktar varandra" hade definitivt förekommit). Ärligt talat tycker jag att filmen håller ihop rätt dåligt, särskilt som historien i sig är så pass hårt förankrad. Annat är det förstås om man som Alejandro Jodorowsky matar sina skådespelare med magiska svampar före inspelningen och skapar ett surrealistiskt lustspel som bara vagt påminner om verkligheten. Då vore det snarare en besvikelse om det gick att skönja en logik i filmen. I fallet "8½" blir det mest irriterande när man förlorar tråden och undrar var i berättelsen man är, om det just skett en kronologisk förskjutning, om det är verklighet eller dröm eller kanske rentav ett mellanting. Det bästa med filmen är att den - vilket jag inser först nu - inspirerat Chalie Kaufmans "Synecdoche, New York", som också är smått obegriplig med flera lager av tid och rum, som blandats ihop som i en kortlek. Se hellre den, om ni vill ha ordentlig sinnesförvirring för pengarna.

Festivalsommaren - eller: slakten av en spargris

Festivalsommaren är i full gång.
Särskilt hårdrockspubliken riskerar att föräta sig på den buffé som musik-Sverige dukat upp.
Själv står man som åsnan mellan två hötappar, i valet och kvalet, i ångestens epicentrum.
Till och med Sundsvalls Gatufest går all-in på sin hand med rivig ruter.

Vi lever i gränslöshetens tid. På internet är allt bara ”ett musklick bort”. Möjligheterna är så många att ett felmeddelande dyker upp i hjärnan. All tankeverksamhet fryser och ens överjag slår på tangentbordet och spottar och svär och ser blått.
Så känns det ibland när man ställs inför en utsikt utan horisont, utan en bortre gräns. Det är ungefär som att dela ett tal med noll. Oändligheten öppnar sig under en och tanken får höjdskräck. Skåda, informationssamhällets Big Bang.

När man går igenom sommarens festivalutbud börjar man nästan ana att verkligheten sneglat en del på den virtuella världen, börjat införliva idén om bara ”ett musklick bort”. Eller som det heter utan ettor och nollor: bara en kort bilresa bort.
För ett par helger sedan gick Sweden Rock Festival (Sölvesborg) och Stockholm Jazz Fest av stapeln, och när du läser det här är jag i Göteborg på tvådagarsfestivalen Metaltown, som föregåtts av West Coast Riot, och som i morgon byter namn till Pier Pressure och blir en tummelplats för mer lättsam rock (Ånges stolthet Takida är ett av dragplåstren).
I synnerhet för hårdrockare är årets festivalsommar ett elddop i beslutsamhet. Utöver redan nämnda Sweden Rock och Metaltown stundar både Rockweekend (Söderhamn) och Get Away Rock (Gävle) samma helg som Sundsvalls Gatufest laddar med Accept, Europe, D-A-D, Mustasch och Electric Boys.
Och för att verkligen trycka till med klacken och vrida upp beslutsångesten till elva anländer den ambulerande festivalen Sonisphere i Stockholm den 7 augusti med namn som (håll i hatten nu): Iron Maiden, Mötley Crüe, Slayer, Iggy and the Stooges och Alice Cooper.
Därutöver finns förstås Peace & Love i Borlänge där man kan se Alice In Chains, Them Crooked Vultures, Meshuggah och Katatonia; Arvikafestivalen som lockar med In Flames, Khoma, Amorphis och Volbeat; och Storsjöyran i Östersund som försöker kittla sinnena med Crucified Barbara, Dream Evil, Avatar och, förstås, Europe – stadsfestivalernas grundskydd, musik för alla väder och alla åldrar.

Det finns med andra ord en del att ta ställning till i år. Valmöjligheterna tornar upp sig. I dag är livemusik så vanlig i skog och mark att den är på väg att bli en del av faunan. Är man ute och plockar bär är det nästan troligare att höra John Fogerty yla än det är att stöta på en hare.
Så skåda, musiksamhällets Big Bang.
Och slakten av en spargris.

Publicerad i Dagbladet den 19 juni.

Veckans recension: Setherial

Setherial
”Ekpyrosis”
(Regain Records)
Betyg: 4

Det är på något sätt ganska passande att ”The devouring eye” inleds med marschtrummor. Veteranerna i Sundsvallsbandet Setherial ägnar sig inte åt black metal som stryker runt i skuggorna och väser, det vill säga musik som hellre betonar mellanrummen i musiken, det som inte sägs, det oformulerade som väcker obehag just därför att det saknar form och konkretion.
Nej, ”Ekpyrosis” är snarare black metal som blåser till strid och som ger order om att avfyra ett pilregn av eld mot lyssnaren. En flerfrontsattack av distorsion, blodgurglande läten och en rytmsektion som skenar likt ett kavalleri över slagfältet. Anfallet är noga planerat, precisionen i ljud och framförande är snudd på förbluffande och har lånat drag av både Dark Funeral och Lord Belial.
Mer segerviss än så här blir knappt black metal 2010.
Nu får vi hoppas att krigsherrarna återerövrar hemtrakterna med några spelningar till hösten.

Veckans recensioner: Watain + Mortalicum

Watain
”Lawless darkness”
(Season Of Mist)
Betyg: 4

Allvar kan vara obehagligt. Eller hur? Det är därför man i Watain söker ett tecken på att det hela är ett skickligt regisserat teaterstycke. När de släcker lampan i replokalen – som egentligen är en bunker – och går hem för dagen vill man kanske tro att de hänger av sig sin bandpersona så fort de kommer innanför dörren.
Det är förstås fel. Watain tar sin konst på stort allvar. Så stort att det dikterar vardagens villkor, att det sipprar in i ens tankesätt och definierar en som person. Uppdelningen mellan verk och person är i det här fallet mest av akademiskt intresse.
För ett band som söker sig till någon slags universell essens, en ”kaotisk urkraft”, där det handlar om att smälta ned sig själv och låta jaget rinna ur den gjutform som är sociala och kulturella normer, är ”Lawless darkness” en relativt konventionell black metal-skiva. Och relativt publiktillvänd också.
Med det inte sagt att den är banal. Tvärtom. Även om man inte hör att det är en kaotisk urkraft Watain släpper lös och manifesterar på sitt fjärde fullängdsalbum är det omöjligt att inte gripas av den övertygelse och passion som varenda ton och stavelse skälver av. För att inte tala om melodierna som får en att tro att man hallucinerar.
”Lawless darkness” är antagligen den bästa solskyddsfaktorn du kan köpa i sommar.

Mortalicum
”Progress of doom”
(Metal On Metal Records)
Betyg: 3

Skivan är inspelad som en demo. Och det hörs. På ett sätt gillar jag det också, för det gör musikens ytor mer obearbetade. Mellan gitarrerna är det lite skrovligt och här och där sticker en rostig spik upp. Det metalliskt klingande ljudet har börjat ärga.
Kort sagt hör man att det är människor – med både brister och förtjänster – som har spelat in debutskivans tio låtar.
Till saken hör också att det som Sundsvallsbandet presenterar är tung heavy metal i 70-talskostym, där den ödesmättade pendelrörelsen från en kyrkklocka agerar taktpinne. Dra en rät linje från Black Sabbath, vidare över Spiritual Beggars och Grand Magus, och du hamnar till slut i Mortalicums replokal.
Om Henriks sång landar lite snett ibland och vissa låtar känns ofärdiga har jag glömt det när det avslutande eposet ”Damnation of the soul” klingat av och lämnat en med visuella ekon av något bortomvärldsligt.
Jag ser redan fram emot nästa skivsläpp.