Alla vägar leder till återförening

Band splittras till höger och vänster.
Men aldrig värre än att de går att laga.
För det är ju frukterna som växer fram under åren i träda som alla vill skörda.

Ibland önskar man att uttrycket ”sista spiken i kistan” faktiskt betydde något. En del beslut borde vara så definitiva att de i praktiken är oåterkalleliga. Som att splittra ett band, till exempel.
I pressutskick låter det alltid så dramatiskt: ”Vi har nått vägs ände och lägger därför ned med omedelbar verkan.”
Tonen i avskedsbreven är i regel väldigt högtidlig med formuleringar som ”vi vill tacka alla som stöttat oss genom åren” och ”det här är det sista ni hör från oss under detta namn”.
Det är möjligen svårt att ha perspektiv i det läget, men vad som egentligen menas är något i stil med: ”Vi har tröttnat på det här [och på varandra] och behöver därför en time-out på obestämd tid.”
När kreti och pleti går till chefen och begär tjänstledigt tar musikern och splittrar ett band.
Skälet är däremot detsamma: självförverkligande.
För den tidigare innebär det kanske fortbildning eller postorderfirma eller rentav drejeri, medan det för den senare ofta handlar om soloprojekt, i en eller annan form.
Visst, en del band splittras på grund av osämja och gräl, men börjar man nysta i det trasselsudd som är mänskliga relationer upptäcker man antagligen att grälet hade sitt ursprung i att bandet var för trångt för att alla skulle kunna förverkliga sig själva, samtidigt.

Egentligen finns det inga schismer eller skiljaktigheter som inte går att överbrygga med en riktigt fet check och löften om arenor fyllda med skrikande fans. Take That och Robbie Williams är ett pekboksexempel på det.
Många festivaler runtom i världen skulle dessutom gå i konkurs om ruljansen med återförenade band stannade av.
Återföreningar är en så stor industri i dag att den antagligen kan sättas in som stimulanspaket och smörjmedel för kärvande ekonomier (i stället för att öppna statskassan och utfordra bankväsendet och näringslivet med åtskilliga miljarder hade Obama kunnat övertala Led Zeppelin att turnera i USA).

Allt det här gör att jag sällan känner mig ledsen eller besviken när ett band splittras. Eller ens när medlemmarna efteråt bedyrar att de är färdiga med bandet och ser det som ett avslutat kapitel.
Förr eller senare sitter de ändå där, på en presskonferens, och berättar att ”tiden är mogen” för en återförening och att de är ”skyldiga sina fans” att åtminstone göra en sista vända på vägarna.
Griftesfrid är ett okänt begrepp inom musikbranschen.
I det här avseendet är System of a Down ett föredöme (i många andra avseenden också för den delen, men det är en annan krönika). I slutet av förra veckan blev det officiellt att bandet tar upp verksamheten på nytt efter ett längre uppehåll.
Precis, uppehåll.
Redan från dag ett var de tydliga med att en fortsättning skulle följa; de visste inte bara när och under vilka former.
Jag önskar att fler band var så förutseende och insiktsfulla att de kunde skilja på att splittras och ta ett uppehåll. Först då skulle man kunna börja sörja splittrade band på allvar.

Publicerad i Dagbladet den 4 december.