Toner att döda sista bossen till

Melodierna sitter som implantat i kroppen.
Ändå vet vi så lite om deras ursprung.
Hög tid alltså att stifta närmare bekantskap med videospelskompositörerna.

Det talas ofta om generationer som om det vore klaner, stora kollektiv med gemensamma erfarenheter, referensramar och tillhörighetstecken. Så är det förstås bara om man också tycker att streckgubbar är fullt tillräckliga representationer av människor.
Likväl: Sliter vi ur all stoppning ur livet, häktar av oss våra personligheter och vänder avigsidan utåt ser vi att märkeslapparna nästan är identiska (den som inte är tillverkad av Homo Sapiens®™ bör genast vända sig till Konsumentverket för rådgivning).
Strömningar i tiden, inte minst populärkulturella, formar oss sedan och löder in beröringspunkter i det kollektiva medvetandet. För åttiotalister är en sådan beröringspunkt ledmotivet till Nintendospelet "Super Mario".
Koji Kondo, som melodimakaren heter, har sannolikt präglat oss mer än kommunaliseringen av skolan och det fruktade underhållningsvåldet, särskilt om man väger in att han också komponerat den vackra ljudtapeten till "The legend of Zelda".

För en som har strålbehandlats av tv:n framför "Super Mario" och hört melodisekvenserna fullborda varv på varv på varv, i en ringdans utan ände, är det svårt att bedöma musiken för vad den är.
Ett sätt att separera musik- och spelupplevelse - nästan lika komplicerat som att dela siamesiska tvillingar - är att ta del av styckena i symfoniska arrangemang, förslagsvis på Youtube. Efter ett antal lyssningar framstår melodierna som ett cybernetiskt experiment mellan Scott Joplins "The entertainer" och Pjotr Tjajkovskijs "Nötknäpparen", medan den underjordiska passagen kunde ha schaktats ut av Modest Mussorgsky.
I Japan har videospelsmusik kunnat höras i konserthus ända sedan åttiotalet, men det är först under de senaste fem åren som USA och Europa har slagit följe och vikt hundöron i programbladen för moderna kompositörer som Nobuo Uematsu ("Final fantasy"-serien), Yasunori Mitsuda ("Chrono cross"), Jack Wall ("Mass effect"), Chris Hülsbeck ("The great Giana sisters") och Masato Nakamura ("Sonic the hedgehog").
På sajten last.fm har Nobuo Uematsu över trettio miljoner lyssningar, att jämföra med Mozart som paddlar runt i bakvattnet med omkring tjugo miljoner lyssningar.

Tidigare i år gick ledningen för den amerikanska Grammisgalan ut med nyheten att priskategorin som tidigare rubricerats "film, tv eller annan visuell media" nu sträckts ut till "film, tv, videospel eller annan visuell media". Ett erkännande, hur litet det än må vara.
För en bransch som globalt omsätter mer än fyrahundra miljarder kronor årligen är det inte en dag för tidigt att vi på allvar lyfter fram den musik som präglar miljontals människors liv (att videospel numera huserar på stora kultursidor är ett steg i rätt riktning).
Förhoppningsvis kan det också leda till att kvaliteten höjs och att de som i dag avfärdar videospelsmusik som dassiga fotostatkopior av filmmusik får sina argument nedbrända till grunden (jämför spelet "Battlefield 1942" med filmen "Pirates of the Caribbean" - den senare är förvisso bra mycket bättre, men är det någon som gjort sig skyldig till stöld är det filmkompositören, då spelet kom ut ett år tidigare).
Alltså, hög tid att stifta närmare bekantskap med videospelskompositörerna.

Publicerad i Dagbladet den 19 november.

Sånger från andra våningen

I musik bor en mytisk kraft.
Den är det viktigt att vi vårdar.
Annars står vi här en dag med bara stjälken kvar av själen.

Fredag som det är bjuder jag er läsare att ta finingången till den här krönikan, den som öppnar sig mot ett tänkespråk av Aristoteles: "Det finns ett släktskap och ett inre förhållande mellan själen och ton och rytm."
Bara den mest hårdföra ateist kan jämra sig över en formulering av det slaget.
I var och varannan recension används ord som "själfull" och "besjälad" för att beteckna något som berör, medan "själlös" och "andefattig" spottas ut som slemmiga loskor.
Musikpsykologen Alf Gabrielssons bok "Starka musikupplevelser" är i princip ett sexhundra sidor långt vittnesmål om hur musik - under särskilda omständigheter - är att jämföra med religiösa erfarenheter (kanske var det motetter av Philippe de Vitry som fick Heliga Birgitta att se i syne och i kors?).

I den vildvuxna flora av myter och sägner som är mänsklighetens historia vindlar sig musiken fram som en vältrampad stig. I nordisk mytologi har vi Näcken, i grekisk mytologi sirenerna. Och i modern tid har vi den amerikanske mystikern Edgar Cayce (1877-1945) som i ett tillstånd av trans beskrev hur tyngdlagarna kan manipuleras genom musik och mässande. Detta kryphål i universums författning - som om musik kunde gå upp en i rullmeny och ändra i inställningarna - skulle förklara hur de egyptiska pyramiderna och vissa druidiska helgedomar uppfördes, enligt Edgar.
I Sverige har vi flygingenjören Henry Kjellson (1891-1962) som i en av sina skrifter berättar om hur han i Tibet blev vittne till när buddhistiska präster med deklamationer och en musikalisk koreografi av trummor och blåsinstrument fick stora stenblock att först levitera och sedan gravitera upp till en klippavsats fyrahundra meter högre upp.
Det här är inga bevis för någonting, mer än att människor i alla tider tillskrivit musik magiska egenskaper - ibland till och med diaboliska, som det mytomspunna tonintervallet tritonus som på medeltiden kallades djävulsintervallet (diabolus in musica) och var bannlyst i all kyrklig komposition.

Det är ingen tillfällighet att djävulsintervallet är en av huvudingredienserna i den musikstil som kallas black metal, satanistisk som den är (eller åtminstone utger sig för att vara). Antagligen är det heller ingen tillfällighet att det är inom denna avart som anhängare av musikalisk mystik, esoterism och alkemi har sitt kanske starkaste fäste i dag.
Grammisvinnande bandet Watain är inte ensamma om att tala om kaosgnosticism och om hur de med musiken som vapen vill rasera skapelsens strukturer och förena sig med mörkret som existerade före begynnelsen.
Tycka vad man vill om det spekulativa i sådana berättelser, men att de över huvud taget framstår som spekulativa har kanske mer att göra med att vi saknar vokabulär för starka musikupplevelser. Att skriva artiklar om musik är som att dansa om arkitektur, som någon träffande ska ha uttryckt dilemmat.

Och fredag som det är bjuder jag er läsare nu att ta finutgången till den här krönikan, där ni möter den amerikanske fotografen Ansel Adams: "Myter och läror är heroiska ansträngningar för att försöka förstå världens sanningar."

Publicerad i Dagbladet den 4 november.