Hårdrock som vänskapsförening

Fan, vi är snälla människor. Inga brutala hårdingar.
Det är The Haunteds frontman Peter Dolving som talar, och det om hårdrockare.
Först i Nepal inser jag hur rätt han har.

Inte ens Lars Larsson på konditori Vetekatten i Hävla sätter något kaffe i vrångstrupen om det passerar en svartrockare utanför fönstret. Dregen i Backyard Babies skulle kunna flytta in i Lönneberga och starta ett death metal-band med Emil och Alfred och byfolket skulle bara ruska lite lätt på huvudena. Fru Petrell undrar möjligen om kossorna kalvar tidigare än vanligt.
Dagarna är förbi då samhället såg hårdrockare som Lucifers barn.
Om Siewert Öholm ringt Ghostbusters på 80-talet och rensat upp bland sina hjärnspöken hade han insett att den genomsnittlige hårdrockaren är så som folk är mest.

Fan, vi är snälla människor. Inga brutala hårdingar.
Det har jag i och för sig alltid vetat. När jag som elvaåring såg Dave Murray i Iron Maiden i blå trikå spela ”The number of the beast”, med mildheten hos en bibliotikarie, måste min hjärna instinktivt ha gjort den kopplingen.
Att presentera sig som hårdrockare för en medhårdrockare är som att byta nycklar till varandras liv. Varsågod och kliv på, allt som är mitt är ditt! Och det enda lösenord som behövs för att ta sig in i gemenskapen är: jag_gillar_Black_Sabbath! Lättare än att ta sig in på Agneta Sjödins trådlösa nätverk alltså (love_dalailama).

Aldrig blir hårdrockens förbrödrande kraft lika tydlig som när man är utomlands.
Just nu befinner jag mig i Katmandu, Nepal, och har så gjort i lite drygt tre veckor. Redan har jag gjort mig fler goda vänner än vad man kan hoppas göra under ett halvt liv i en medelstor svensk stad.
Våra kulturer är, om inte väsensskilda, så åtminstone skilda åt av onödigt höga bergskedjor. Ändå förstår vi varandra bättre än vad SJ någonsin kommer göra sina kunder.
När jag intervjuade Ralf Gyllenhammar från bandet Mustasch för musiktidningen Close-Up, konstaterade han: ”[...] ibland kan hårdrocksscenen påminna en del om en förening.” Han menade det som något negativt, eftersom föreningar, stora som små, allt från korpenlag till nationer, odlar en chauvinism: vi är bättre än ni.
Låt så vara.
Men det är också föreningar som skapar gemenskap och samhörighet. Eller som en kommunpolitiker hade uttryckt det: de skapar möten mellan människor.
Och fan alltså, vi är snälla. Inga brutala hårdingar.

Så, hårdrock som integrationsprojekt?
Den riksdagsledamot som har modet att motionera om det kommer för alltid att mötas av hånflin i plenisalen och av reservationslös kärlek på närmaste rockklubb.
Jag vet vad jag hade valt.

Publicerad i Dagbladet den 26 februari.

Fear and loathing in Katmandu

I snart tre veckor har jag varit i Katmandu, Nepal. Vissa dagar reflekterar jag inte ens över att jag är i ett fullständigt främmande land, vissa dagar är det helt omöjligt att inte göra det. Tecknen finns överallt och är lättare att tolka än en rebus på Kamratpostens pysselsidor.

Exempelvis:

* Apor klättrar i elledningarna (som för övrigt ser ut som ormgropar av svarta kablar, fästa vid stolparna med knutar som inte en knopslagare i hela världen kan lösa).

* Kossor går helt obekymrat mitt på hårt trafikerade motorleder (folk kör för övrigt som galningar här, om än högst kompetenta galningar; trafikskolorna i Nepal verkar bara lära ut att man ska hålla sig på vänster sida av vägen, i den utsträckning det är möjligt).

* Turister klär sig inte i sarong och midjeväska och bär runt på en påse med solskyddsfaktor. Hit kommer folk för att söka sin andliga identitet och ett första steg mot själens frigörelse är att klä sig i hallucinogena batiktröjor och låtsas som om det vore 1969 (vilket det på sätt och vis var i går, då Bryan Adams som första stora internationella artist uppträdde i Nepal). Allt som är virkat eller stickat eller känns "levande mot huden" är också populärt, typ mössor med bollar som dinglar vid öronen. Av orsaker jag ännu inte lyckats förstå råder det också ett motsatsförhållande mellan andlig upplysning och personlig hygien.

* Man dricker risöl (såväl varm som kall) och äter buffelhjärna. Det senare smakar som en blandning mellan äggröra, lever och din allra värsta mardröm.

* Ens snor innehåller fyra nyanser av brunt på grund av luftföroreningarna. Näshåren jobbar dubbelskift.

* De planerade strömavbrotten uppgår vissa dagar till 16 timmar. Nepal är antagligen en av världens största konsumenter av stearinljus.

* Var man än vänder sig är det någon lokal jeppe som vill sälja sina tjänster och gör det genom att inleda konversationen med frågan "where are you from?". "Sweden", svarar man artigt. "Ah! Beautiful country, ey?" De har så klart inte en susning om var Sverige ligger.

* Fler punkter finns och kommer att redogöras i ett senare inlägg.