Den fransk-uruguayanska artonhundratalslitteraturens pilgrimsfärd in i samtiden - och/eller: Maldoror is ded ded ded ded

Det är förstås omöjligt att kartlägga inspirationens vägar. Vad det är för intryck och impulser som igångsätter de kreativa processerna kan man för det mesta bara spekulera i. När det kommer till litterära inspiratörer finns det däremot en tumregel att ta fasta på: ju svårare prosa/poesi, desto bättre musik. Det här låter elitistiskt och högbrynt, jag vet. Men att det förhåller sig så här - ja, nu är sanningen redan inramad och upphängd, invändningarnas tid är förbi - har nog att göra med att det krävs en större arbetsinsats att suga nektaren ur ett snårigt verk och att den därför får ett högre marknadsvärde på inspirationens torg.

Ett exempel: Om ett band säger sig vara inspirerat av Paulo Coelhos "Alkemisten" vet man att musiken har lika mycket djup som en reklamfilm för Palmolive. Det är som att hälla en kopp piss i en destillationspanna och tro att det i andra änden kommer ut en single malt-whisky. Nog för att hjärnan kan bearbeta och förädla råmaterialet, men det finns gränser för vad den förmår - det går inte att koka soppa på en spik.

Nu till det jag egentligen ville skriva om: det prosapoetiska verket "Maldoror" av den fransk-uruguayanska författaren Comte de Lautréamont (1846-1870). Mycket kan sägas om både honom och de febriga drömsyner som leviterar över bokens sidor. Det tänker jag inte göra. Jonas Thente får i stället vara er guide i katakomberna (länk till recension).

Ett blixtbelysande utdrag ur boken, dock: "Jag skall skriva ner några rader om hur redbar Maldoror var under sina tidiga år, när han levde lycklig; det är nu gjort. Senare insåg han att han var född ond."

För att åter ansluta oss till det inledande resonemanget kan jag nämna fem band som ammat vid Comte de Lautréamonts bröst (och apropå det: vet någon hur det gick för den där killen som skapade genusanarki när han - som ett experiment - försökte producera bröstmjölk?).

Banden är som följer: Current 93, Bauhaus, The Ocean, Aborym och Secrets of the Moon. Det som direkt slår en är att det inte är band som det går tretton på dussinet av. Om de möts någonstans är det i motståndet för det konventionella (och möjligen också i viljan att skapa något av ett mer bestående värde, något som har ett hem utanför tiden). Av det här följer också att ni aldrig kommer få höra Sonic Syndicate prata sig varma om de "homeriska liknelser som växer ut som tumörer" ur den fransk-uruguayanska författarens varbölder till prosa.

Det är givetvis tillåtet att tvivla på riktigheten i mitt påstående. Men, när ni tvivlat färdigt kan ni ta och lyssna på följande låtar och sluta upp med dumheterna. (Om någon fortfarande inte har Spotify - vilket är lika troligt som att folk inte har rinnande vatten i sina hus - sitter jag på en hög inbjudningar. Skicka en bön eller en bloggkommentar och jag förbarmar mig.)

Current 93 - Maldoror is ded ded ded ded (länk)

Secrets of the Moon - I Maldoror (länk)

Bauhaus - The three shadows part I (länk)

Vägen mellan fransk poesi och svensk black metal går via en kopp kaffe

Först känner jag ingenting.
Så jag kokar mig en kopp kenyanskt kaffe, sätter på ”Maranatha” med Funeral mist och… simsalabim, ett fönster öppnas i sinnet och orden strömmar in som en frisk vårvind.
Skapa dina egna allkonstverk och låt intrycken komma dig närmare.

Alla har nog vid något tillfälle upplevt hur olika omständigheter, olika förhållanden, har förmågan att förstärka vissa känslor, göra oss mer mottagliga för särskilda frekvenser. En läsupplevelse till exempel kan i rätt miljö gå oss djupt till sinnes, medan den i fel miljö inte berör alls och förblir oförlöst.

Samma sak med konserter. Alla som stått i publiken när ett minimalistiskt, stämningsspinnande post-rockband framfört sin musik i strålande solsken, eller för all del ett gravgrävande black metal-band, där trögflytande mörker är själva bränslet, vet att omgivande faktorer både kan stjälpa och hjälpa.

Det som utlöste en lavin av känslor i en nedsläckt rockklubb låter kanske vingklippt på en stor festivalscen.

Därför bör man, så ofta man bara kan, ingripa själv och rätta till förutsättningarna, förse rummet med en lämplig ram. Konserter kan man inte göra så mycket åt, där är det artistbokaren som får visa sitt, förhoppningsvis, goda omdöme. Men i hemmets lugna vrå är det desto lättare att manipulera fram den rätta känslan, vrida på reglagen, sänka eller höja den emotionella temperaturen.
Kort sagt: hamna i rätt sinnesstämning.

Just nu läser jag ”Maldoror” av Comte de Lautréamont, en pseudonym för den franske författaren Isidore Ducasse vars liv återkallades redan vid 24 års ålder och som av många anses ha lagt grundplåten för hela den surrealistiska rörelsen.
”Ett grymt och hallucinatoriskt mästerverk”, säger baksidestexten.

Först känner jag ingenting. (Ni vet vad som kommer nu, va?)
Så jag kokar mig en kopp kenyanskt kaffe, sätter på ”Maranatha” med Funeral mist och… simsalabim, ett fönster öppnas i sinnet och orden strömmar in som en frisk vårvind.
Kaffet vill jag inte orda så mycket om. Det bidrar till en inre stimulans och tjänar som en slipsten för koncentrationen (fast just det kenyanska, UTZ-certifierade kaffet från Classic kan rekommenderas).
Musiken däremot gör underverk för läsningen. Det är som om Funeral mist och Isidore Ducasse förklarar varandra, ingår i ett gemensamt sammanhang som framträder först när de smälter samman.

”Maranatha”, som för övrigt är en av årets bästa skivor, är som ett tonsatt vykort från Judas i sitt brinnande inferno av bottenlös ånger. Namnlösa fasor häver sig upp ur musikens håligheter och leder en rakt in i Ducasses skräcksyner.
Nästa steg blir antagligen att ta med sig boken och iPoden ut till någon vindpinad kyrkogård när klockan slagit midnatt. Där har man en upplevelse som blir svår att skrapa bort.

Bäst just nu:

* Salong Draken på Filmstaden som vaskar fram guld utanför mittfåran, med filmproduktioner som vågar vara motsträviga och som inte ger efter för förväntningar och fördomar. ”Hunger”, ”Bronson” och den nu aktuella ”Looking for Eric” är alla filmer som förtjänar en större publik.

* På KissMuseum.net lanseras nu sällskapsspelet Bingo i det legendariska hårdrocksbandets enorma produktkatalog. Det slutgiltiga beviset på att Kiss inte är farligare än ett glas saft.

* Nya konsert-dvd:n från Dark Tranquillity, ”Where death is most alive”, är så snygg att verkligheten runtomkring verkar blek och urtvättad, mer deprimerande än ett avsnitt av ”Uppdrag granskning”.

Publicerad i Dagbladet den 24 oktober.