Så blev finkulturen folklig

Fram och tillbaka.
Så hoppar hon, Lady Gaga - mellan pop och performance.

Den exklusiva konsten är i dag lika tillgänglig som tacohyllan på hemköpet.


Performancekonst. Ja, visst lämnar ordet en besk eftersmak i munnen. Kanske tänker du på den där kvinnan på det moderna museet, som stod blick stilla i ett av utställningsrummen, stel som en kapphängare, med två burkar rysk kaviar som bröstvårtor, klädnypor på ögonlocken och ett styckschema för en dront tatuerad på halsen.
Budskapet? frågade du. Det ligger i betraktarens ögon, svarade curatorn.
Med mycket performancekonst är det så. Den är inte begriplig på samma sätt som en monteringsanvisning från Ikea eller ett avsnitt av "Rederiet". Ibland framstår den som estetisk verksamhet på ett dårhus, ibland som något ännu hispigare.
På sjuttiotalet korsfäste Chris Burden sig själv på karossen till en Volkswagen för att - ja, om det var för att kommentera sin samtid eller för att uttrycka sitt innersta eller bara för att sätta myror i huvudet på folk.

Medan vi suger på den - nej, det blir inget läxförhör i slutet av texten - kan vi klippa in en person vi alla känner till. Lady Gaga. Världsstjärnan som är så stor att det är solen som har en plats i Lady Gaga och inte tvärtom.
På Youtube har hennes musikvideor över en miljard visningar. Flera av dem är precis så mångtydiga och trotsigt svårtolkade som performancekonst ofta beskylls för att vara. På röda mattan dyker hon sedan upp i klänningar som borde ligga plastförpackade i köttdisken och i talkshows visar hon upp kreationer från modeveckan i en galax långt, långt borta.
Ett unikum?
Tja, hon har precis som alla oss andra inspirationskällor, som David Bowie, Leigh Bowery och Marina Abramović. Den sistnämnda en serbisk performancekonstnär, kanske den främsta av alla.
Ett av hennes senare verk gick ut på att hon satt på en stol på Museum of Modern Art i New York i sammanlagt 736 timmar och 30 minuter. Besökarna kunde slå sig ned på andra sidan bordet och undra vad i allsin dar det där skulle vara bra för.

Just den reaktionen, vad i allsin dar något ska vara bra för, är annars vanlig när det gäller mer extrem hårdrock, som till exempel black metal (mest erfarenhet av att förfäras över just sådant är antagligen Kristin Kaspersen, som tycker allt är ruggigt som inte ger associationer till plädar och benvärmare).
När Shining-Niklas dricker urin på scen eller Mayhem-Attila uppträder i en kostym av slaktavfall är det "stoppa pressarna"-läge på kvällstidningsredaktionerna. Gemytligt är det inte, och visst får man äcklas och förfasas och tappa hakan, men allt det där gjorde ju den österrikiska konstnären Hermann Nitsch redan på sextiotalet.
Inför publik lemlästade han slaktade djur, vände ut-och-in på innanmätet och frossade i groteskerier. Enligt sig själv för att konfrontera och synliggöra människans primitiva drifter, som han ansåg att det moderna samhället sopat under mattan som en obehaglig hemlighet.

Att man inte förstår sig på något betyder att man måste tänka till, och det är jobbigt. Som med den här krönikan: vad vill jag egentligen säga med den? Varför inte klura på det ett tag. Tid till reflektion behöver vi alla, om än kanske inte 736 timmar och 30 minuter.

Publicerad i Dagbladet den 14 januari.

Simon & Garfunkel - bra musik har ingen ålder

Läser en intervju med Art Garfunkel i The Guardian. Frågorna och svaren går kors och tvärs över tidsplanen, från uppbrottet efter "Bridge over troubled water" (1970) till Occupyrörelsen, från 60-talets studioår till fjolårets 70-årskalas. Ja, tid existerar ju i så många olika former, jämte varandra. I nuet finns också det förflutna, i foton, minnen, historieböcker, precis som framtiden gör, i förhoppningar, drömmar, prognoser.

För en person som har varit med och skapat tidlös musik, som kan inympas eller omplanteras i vilken generation som helst utan att förlora i växtkraft, är det kanske naturligt att se skeenden som cykliska, precis som jordens bana runt solen eller timvisaren på urtavlan. Att vi ständigt återkommer till något slags nollpunkt - 00:00 i det nedsläckta sovrummet - är det här videoklippet ett talande bevis på, i det att (1) de ständigt "återförenas", att (2) publikintresset är konstant, att (3) de framför låten som om det vore 1966 och att (4) den lika gärna kunde ha varit skriven på 1800-talet (jämför "Scarborough fair", som är den bästa Simon & Garfunkel-låten de inte själva skrev) som 2012.

Tänkte skriva något om Art Garfunkels sång också, men som han själv fastslår i intervjun (som ni läser här): "Att analysera sång och begrunda vad det är som är djävulens bländverk."