Läser en intervju med Art Garfunkel i The Guardian. Frågorna och svaren går kors och tvärs över tidsplanen, från uppbrottet efter "Bridge over troubled water" (1970) till Occupyrörelsen, från 60-talets studioår till fjolårets 70-årskalas. Ja, tid existerar ju i så många olika former, jämte varandra. I nuet finns också det förflutna, i foton, minnen, historieböcker, precis som framtiden gör, i förhoppningar, drömmar, prognoser.
För en person som har varit med och skapat tidlös musik, som kan inympas eller omplanteras i vilken generation som helst utan att förlora i växtkraft, är det kanske naturligt att se skeenden som cykliska, precis som jordens bana runt solen eller timvisaren på urtavlan. Att vi ständigt återkommer till något slags nollpunkt - 00:00 i det nedsläckta sovrummet - är det här videoklippet ett talande bevis på, i det att (1) de ständigt "återförenas", att (2) publikintresset är konstant, att (3) de framför låten som om det vore 1966 och att (4) den lika gärna kunde ha varit skriven på 1800-talet (jämför "Scarborough fair", som är den bästa Simon & Garfunkel-låten de inte själva skrev) som 2012.
Tänkte skriva något om Art Garfunkels sång också, men som han själv fastslår i intervjun (som ni läser här): "Att analysera sång och begrunda vad det är som är djävulens bländverk."
Inlägg
MUSCLE AND MARROW
8 år sedan
0 kommentarer:
Skicka en kommentar