Frosseriets tid är nu och för alltid

Nyårslöften handlar i regel om sundare levnadsvanor.
Själv vänder jag på steken (och äter upp den):

Nästa år lovar jag att proppa i mig så mycket musik att handläggarna på Stim tvingas jobba övertid.


Livet upprepar sig. Det är därför äldre herrar gärna citerar sig själva ("som jag brukar säga..."). Och det är därför jag nu gör en remix på en krönika jag skrev för ganska exakt fem år sedan, featuring mig själv med några fler universitetspoäng och näshår.
Det jag lovade då är det jag lovar nu: att lyssna på mer musik.
Egentligen är det som löfte betraktat rätt undermåligt. Det är lite som att säga: jag lovar att bli äldre under nästa år. Som musikintresserad kan man inte längre luta sig tillbaka och okynneslyssna på gamla favoriter. Är det i samtiden man söker asyl måste man kunna bevisa att man för varje år ökar sin musikkonsumtion.
Troligen vet ni vart jag är på väg med det här resonemanget. Jag har slagit in på ett spår som har sin knutpunkt i ord som exponentiell och explosionsartad. Det vill säga, utvecklingen.
I dag släpps det så mycket skivor att man får vara glad om man lyckas pricka in ett representativt urval av totaliteten. Det har gått så långt att man numera kan skärma av sig från allt utom dubstep producerad i, säg, Andalusien och ändå ha ett sjå att bara skaka hand med alla band som sticker in näsan i den lilla nischen.

Innan ni beviljas permission för att frossa i skaldjursplatåer och hinka champagne, låt oss dribbla med lite siffror. Övningen kräver att vi går in på den encyklopediska hårdrocksdatabasen Metal Archives.
En sökning på fullängdsalbum släppta 1991 ger 203 resultat - en klart hanterbar mängd som ryms i vilken ficka som helst (om man inte fortfarande köper skivor, men den personen bor väl inte i Sundsvallsområdet?).
Dubbelklickar vi oss sedan fram till 2001 har siffran fyrdubblats till 835 och redan här börjar det bli besvärligt. Fortsätt till nutid och räkneverket tickar upp till - tugga ur munnen, andas djupt och jorda dig, för nu accelererar vi: 3877 fullängdsalbum.
Om vi ponerar att den genomsnittliga speltiden för en skiva är 45 minuter och att man spisar musik tio timmar per dag, då har man en sträcka på 291 dagar att tillryggalägga. Addera ep-släpp, Myspacesidor och andra distributionskanaler för musik och man behöver minst en klase skottdagar extra varje år för att knyta ihop den svällande säcken.
Och märk väl: detta är endast metalskivor.

Ännu återstår ett dussin timmar av året och om ni inte har något bättre för er kan ni proviantera ur årets skivskörd, i tur och oordning:
Negative Plane, Primordial, Symphony X, Einherjer, Ulcerate, Fair To Midland, Myrath, Devin Townsend Project, Opeth, Graveyard, The Haunted, Mastodon, Machine Head, Amebix, In Solitude, Necros Christos, Altar of Plagues, Rhapsody Of Fire, Blut Aus Nord, Krallice, Absu, Peste Noire, Morbus Chron, Amorphis, Leprous, Iced Earth, Powerwolf, Liturgy, Autopsy, Nightwish, Hammers of Misfortune, Disma, Nader Sadek, TesseracT, Witch Mountain, Tombs, Morbus Chron, Wolves in the Throne Room, Fallujah, Terra Tenebrosa, Occultation, Ravencult, Craft, Reveal, Sólstafir, The Devil's Blood...

Pust och stön och... jag antar att vi ses på samma plats, samma tid nästa år och avlägger samma nyårslöfte, för något säger mig att 2012 inte kommer att nöja sig med 3877 metalplattor.

Publicerad i Dagbladet den 31 december.

Årets bästa årsbästalista


Årets mest gastkramande: Negative Plane - "Stained glass revelations" (cd)
Gitarrerna slingrar och knyter sig kring varandra, som muterade bläckfiskarmar i ett toxiskt träsk. Om Edgar Allan Poe levde i dag hade han varit black metal-recensent och inspirerats till nya mästerverk av den här skivan.

Årets mest hjärtskärande: "Blue valentine" (film)
Kärlek vid första ögonkastet och drömmen om att hitta den rätte - det handlar "Blue valentine" om, men också - och kanske mer - om uppvaknandet från drömmen, till en stum verklighet där känslorna rationaliserats bort.

Årets kargaste: Primordial - "Redemption at the puritan's hand" (cd)
På vidsträckta hedar, där spår av vintern fortfarande dröjer, vandrar Primordial kring. Om William Wallace hört den här musiken hade "Braveheart" fått ett annat slut. Och haggis varit vår tids hamburgare.

Årets mest sofistikerade: "The trip" (miniserie)
Steve Coogan och Rob Brydon spelar mer eller mindre trogna versioner av sig själva i denna miniserie som försiktigt lirkar fram skratten snarare än rånar oss på dem.

Årets sorgligaste: Amy Winehouses död
Enligt statistiken dog hon 54 år för tidigt. Enligt alla andra jämförelser är hon fortfarande levande.

Årets skevaste skönhet: PJ Harvey - "Let England shake" (cd)
Trumpetfanfaren i "The glorious land", som törnar in från ingenstans och ligger kvar som en falsk fyllehicka genom hela låten - det är en av tusen anledningar att älska detta besynnerliga geni.

Årets spelning: White i Katmandu, Nepal
En ranglig trappa i stål leder upp till en dunkel lokal. Det som ligger i luften är något hypnotiskt: sprakande gitarrer, som roterar som bönehjul, och en sångare som verkar tillbe Robert Plant och Shiva samtidigt. Musik i öst-västlig riktning.

Årets mest välförtjänta: Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer
Bara Jan Guillou har invändningar mot årets pristagare. Ytterligare en anledning att fröjdas, således.

Årets mest krypande: "Black swan" (film)
Balettakademier har alltid känts vagt obehagliga - inte olikt internatskolor - men i Darren Aronofskys regi inte bara anar man dragkedjan i fårakläderna, man ser den klart och tydligt.

Årets roligaste referenshumor: "Community" (komediserie)
Nedläggningshoten har hängt som åskmoln vid horisonten, men inte överlevde vi Andra världskriget bara för att få begrava 2011 års bästa komediserie levande? Nej, någon jäkla ordning får det ändå vara.

Publicerad i Dagbladet den 23 december.

Musikvärlden lika tillgänglig som en uppslagen atlas

Världen är vid.
Ändå ryms den i en årsbästalista.

Allt fler länder exporterar i dag musik som håller absolut toppklass.


Sedan lång tid tillbaka har landets kultursidor dreglat över det som i postorderkataloger benämns "världsmusik". Redan på sextiotalet var dåvarande The Rolling Stones-basisten Brian Jones nere i Marocko för att jamma med några lokala musiker.
Den som köper skivor på rekommendation från kritiker - större delen är tyvärr anmälda försvunna sedan millennieskiftet - har sannolikt länder som Mali, Västsahara och Niger representerade i samlingen.
Vill man göra det lätt för sig - härligt men farligt - mumlar man något om globalisering och pluralism och...

Rätt gissat, jag gör det lätt för mig den här gången.
Hur många fördelarna än är av att ta del av andra länders och kulturers musikaliska anor och rötter - jag uppmanar verkligen alla att göra det, om inte annat för att reta sverigedemokrater - är det minst lika fascinerande att följa populärkulturens fotspår och spridningsvägar över klotet. Hur den byte för byte droppar ut ur en ethernetkabel eller piratkopieras och smugglas på en cd-r.
Under mina år som musikjournalist har jag intervjuat strängt nischade hårdrocksband från Nepal, Guatemala, Färöarna och Israel, läst reportage om hårdrockare i Irak och Botswana och bedyrat min kärlek till grupper från Tasmanien och Uruguay.
Är det något som fortfarande återstår att höra är det väl ett black metal-band från Vatikanstaten (den regissör som tar sig an den dokumentärfilmen gör nog bäst i att först snickra prishyllan, sedan köpa inspelningsutrustning).

Fortfarande är det förstås så att den breda populärkulturen - den som pumpas runt och idisslas i mainstreammedier - är tillverkad i USA och Storbritannien. Men den som löser ekvationen genom att sätta likhetstecken mellan det och kvalitet har inte buffrat färdigt i tanken.
För inte så länge sedan inventerade jag den årsbästalista jag täljde till för musiktidningen Close-Up Magazine. Mest för att min inre statistiknörd behövde ett tårtdiagram att stilla abstinensen med men också för att få en fingervisning om var i världen den bästa hårdrocken produceras i dag.
USA och Sverige toppade listan, med Irland och Norge i släptåg och en drös eftersläntrare i Tunisien, Nya Zeeland, Grekland, Italien, Tyskland, Kanada och Frankrike. Summa summarum: tjugo skivor, elva länder.
Visst är det härligt med folk som talar om invandring som kulturellt berikande - underförstått: olikheter är något bra - men egentligen kan man vända på det och visa på hur intill förväxling lika band från Nepal och Norge kan låta (det vill säga: olikheter är något bra men det allt överskuggande är till syvende och sist ändå likheterna).
Sedan läser jag Dagens Nyheters artikelserie om extremhögern. Nationaldemokraternas Vávra Suk konstaterar: "Musiken i dag - hiphop, rap och primitivt dunkande jag inte ens vet namnet på - passar inte för nationalistisk musik. Ungdomarna får sjunga själva, marschvisor och fosterländska sånger."
Nej, det kan inte vara lätt att vara främlingsfientlig i dag.

Publicerad i Dagbladet den 17 december.

Muser - från mytologiska skönheter till trätobröder

Senast de sågs var natten till lördagen 330 år f.Kr.
Kulturutredare befarar nu att de kan vara döda.

Musernas försvinnande är en tragedi för konsten.


Den här texten finns ännu inte inläst som ljudkrönika av Dramatenskådespelaren Johan Rabaeus, men med tanke på det högstämda anslaget i ingressen är det nog bara en tidsfråga. Och som ni snart ska se finns det anledning att ha en berättarröst som kan recitera Shakespeare som om libidon hängde på det.
För ungefär så här börjar den här krönikan, som en annan skoluppsats (väl godkänd): Redan de gamla grekerna... Ja, jag är ledsen men det är där vi måste inleda vår resa. Som med så mycket annat - till exempel diskus och souvlaki - är det i antikens Grekland muserna har sitt ursprung.
Sokrates och Platon - ler och långhalm långt innan bonniga svenska uttryck var uppfunna - hävdar att alla människor föds med en fullständig kunskapsbank som man genom utbildning kan låsa upp, fack för fack. Muserna är i det här exemplet de som håller i nyckelknippan (ej att förväxla med dvärgarna i "Fångarna på fortet").
Fast är det något muserna är ihågkomna för i religionsböckerna är det som beskyddare av de sköna konsterna; de som handlägger konstnärers ansökningar om inspiration.

Från antikens mytologiska väsen blir de sedan alltmer kroppsliga och förmänskligade, tills de en dag måste gå och skatteskriva sig som vilken vanlig dödlig som helst. Författaren Dante Alighieri har sin Beatrice och Francesco Petrarca sin Laura.
I modern tid är kanske det mest kända exemplet John Lennon och Yoko Ono. Beatles-ikonen ska ha beskrivit sin livsledsagerska som ett sökljus och betraktat henne som en läromästare. "Drömmen vi drömmer tillsammans är verkligheten", som Yoko poetiskt skildrade deras relation.
Utan Lou Andreas-Salomé - som hade tete-à-tete med bland andra Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud - är det högst osäkert om Rainer Maria Rilke fått rätsida på sina Duinoelegier.

På nittonhundratalet inleddes sedan försök att tolka och dechiffrera inspirationens natur med hjälp av kvantmekanikens verktygslåda: att det egentligen bara handlar om energier, subatomära partiklar och annat smått och gott - med betoning på smått - som under rätt omständigheter kan förvandlas till den där snöflingan som utlöser lavinen (läs: inspirationen).
Vad den här osexiga förklaringsmodellen innebär för musan är svårt att säga, men om de tidigare bodde på Olympen har de nu hyrt in sig i en barack i partikelfysiklaboratoriet CERN.
Kanske är det därför de lyser med sin frånvaro i musiken i dag. I rockjournalistiken skymtar flick- och pojkvänner bara förbi som det där man lämnar kvar hemma när man drar ut på turné (eller ännu värre: som den direkta orsaken till den sämsta låten på den nylanserade skivan, den totalt oinspirerade balladen).
Fast det är klart: en musa kan lika gärna vara en vän, helt utan romantiska komplikationer. Som vi lär oss av Vincent van Gogh och Paul Gauguin.
Kanske är det i stället inom banden vi får söka den moderna musan. Simon & Garfunkel, Hetfield & Ulrich, Jagger & Richards, Björn & Benny och så vidare (betydande kvinnliga musiker är ju oftast på solokvist).
Muserna är alltså upphittade, om än i annan skepnad än när de försvann. Patriarken Zeus uppges vara lugnad av beskedet.

Publicerad i Dagbladet den 3 december.

Toner att döda sista bossen till

Melodierna sitter som implantat i kroppen.
Ändå vet vi så lite om deras ursprung.

Hög tid alltså att stifta närmare bekantskap med videospelskompositörerna.


Det talas ofta om generationer som om det vore klaner, stora kollektiv med gemensamma erfarenheter, referensramar och tillhörighetstecken. Så är det förstås bara om man också tycker att streckgubbar är fullt tillräckliga representationer av människor.
Likväl: Sliter vi ur all stoppning ur livet, häktar av oss våra personligheter och vänder avigsidan utåt ser vi att märkeslapparna nästan är identiska (den som inte är tillverkad av Homo Sapiens®™ bör genast vända sig till Konsumentverket för rådgivning).
Strömningar i tiden, inte minst populärkulturella, formar oss sedan och löder in beröringspunkter i det kollektiva medvetandet. För åttiotalister är en sådan beröringspunkt ledmotivet till Nintendospelet "Super Mario".
Koji Kondo, som melodimakaren heter, har sannolikt präglat oss mer än kommunaliseringen av skolan och det fruktade underhållningsvåldet, särskilt om man väger in att han också komponerat den vackra ljudtapeten till "The legend of Zelda".

För en som har strålbehandlats av tv:n framför "Super Mario" och hört melodisekvenserna fullborda varv på varv på varv, i en ringdans utan ände, är det svårt att bedöma musiken för vad den är.
Ett sätt att separera musik- och spelupplevelse - nästan lika komplicerat som att dela siamesiska tvillingar - är att ta del av styckena i symfoniska arrangemang, förslagsvis på Youtube. Efter ett antal lyssningar framstår melodierna som ett cybernetiskt experiment mellan Scott Joplins "The entertainer" och Pjotr Tjajkovskijs "Nötknäpparen", medan den underjordiska passagen kunde ha schaktats ut av Modest Mussorgsky.
I Japan har videospelsmusik kunnat höras i konserthus ända sedan åttiotalet, men det är först under de senaste fem åren som USA och Europa har slagit följe och vikt hundöron i programbladen för moderna kompositörer som Nobuo Uematsu ("Final fantasy"-serien), Yasunori Mitsuda ("Chrono cross"), Jack Wall ("Mass effect"), Chris Hülsbeck ("The great Giana sisters") och Masato Nakamura ("Sonic the hedgehog").
På sajten last.fm har Nobuo Uematsu över trettio miljoner lyssningar, att jämföra med Mozart som paddlar runt i bakvattnet med omkring tjugo miljoner lyssningar.

Tidigare i år gick ledningen för den amerikanska Grammisgalan ut med nyheten att priskategorin som tidigare rubricerats "film, tv eller annan visuell media" nu sträckts ut till "film, tv, videospel eller annan visuell media". Ett erkännande, hur litet det än må vara.
För en bransch som globalt omsätter mer än fyrahundra miljarder kronor årligen är det inte en dag för tidigt att vi på allvar lyfter fram den musik som präglar miljontals människors liv (att videospel numera huserar på stora kultursidor är ett steg i rätt riktning).
Förhoppningsvis kan det också leda till att kvaliteten höjs och att de som i dag avfärdar videospelsmusik som dassiga fotostatkopior av filmmusik får sina argument nedbrända till grunden (jämför spelet "Battlefield 1942" med filmen "Pirates of the Caribbean" - den senare är förvisso bra mycket bättre, men är det någon som gjort sig skyldig till stöld är det filmkompositören, då spelet kom ut ett år tidigare).
Alltså, hög tid att stifta närmare bekantskap med videospelskompositörerna.

Publicerad i Dagbladet den 19 november.

Sånger från andra våningen

I musik bor en mytisk kraft.
Den är det viktigt att vi vårdar.

Annars står vi här en dag med bara stjälken kvar av själen.


Fredag som det är bjuder jag er läsare att ta finingången till den här krönikan, den som öppnar sig mot ett tänkespråk av Aristoteles: "Det finns ett släktskap och ett inre förhållande mellan själen och ton och rytm."
Bara den mest hårdföra ateist kan jämra sig över en formulering av det slaget.
I var och varannan recension används ord som "själfull" och "besjälad" för att beteckna något som berör, medan "själlös" och "andefattig" spottas ut som slemmiga loskor.
Musikpsykologen Alf Gabrielssons bok "Starka musikupplevelser" är i princip ett sexhundra sidor långt vittnesmål om hur musik - under särskilda omständigheter - är att jämföra med religiösa erfarenheter (kanske var det motetter av Philippe de Vitry som fick Heliga Birgitta att se i syne och i kors?).

I den vildvuxna flora av myter och sägner som är mänsklighetens historia vindlar sig musiken fram som en vältrampad stig. I nordisk mytologi har vi Näcken, i grekisk mytologi sirenerna. Och i modern tid har vi den amerikanske mystikern Edgar Cayce (1877-1945) som i ett tillstånd av trans beskrev hur tyngdlagarna kan manipuleras genom musik och mässande. Detta kryphål i universums författning - som om musik kunde gå upp en i rullmeny och ändra i inställningarna - skulle förklara hur de egyptiska pyramiderna och vissa druidiska helgedomar uppfördes, enligt Edgar.
I Sverige har vi flygingenjören Henry Kjellson (1891-1962) som i en av sina skrifter berättar om hur han i Tibet blev vittne till när buddhistiska präster med deklamationer och en musikalisk koreografi av trummor och blåsinstrument fick stora stenblock att först levitera och sedan gravitera upp till en klippavsats fyrahundra meter högre upp.
Det här är inga bevis för någonting, mer än att människor i alla tider tillskrivit musik magiska egenskaper - ibland till och med diaboliska, som det mytomspunna tonintervallet tritonus som på medeltiden kallades djävulsintervallet (diabolus in musica) och var bannlyst i all kyrklig komposition.

Det är ingen tillfällighet att djävulsintervallet är en av huvudingredienserna i den musikstil som kallas black metal, satanistisk som den är (eller åtminstone utger sig för att vara). Antagligen är det heller ingen tillfällighet att det är inom denna avart som anhängare av musikalisk mystik, esoterism och alkemi har sitt kanske starkaste fäste i dag.
Grammisvinnande bandet Watain är inte ensamma om att tala om kaosgnosticism och om hur de med musiken som vapen vill rasera skapelsens strukturer och förena sig med mörkret som existerade före begynnelsen.
Tycka vad man vill om det spekulativa i sådana berättelser, men att de över huvud taget framstår som spekulativa har kanske mer att göra med att vi saknar vokabulär för starka musikupplevelser. Att skriva artiklar om musik är som att dansa om arkitektur, som någon träffande ska ha uttryckt dilemmat.

Och fredag som det är bjuder jag er läsare nu att ta finutgången till den här krönikan, där ni möter den amerikanske fotografen Ansel Adams: "Myter och läror är heroiska ansträngningar för att försöka förstå världens sanningar."

Publicerad i Dagbladet den 4 november.

Vhs-kassetten från "The ring" upphittad

Kollega Jonn Palmér Jeppsson skrev nyligen ett blogginlägg med rubriken "2011, året då ingenting tycks omöjligt". Om han bara visste hur rätt han hade, den där eftermiddagen för snart tjugofyra timmar sedan. På Blabbermouth - denna på gott och ont oundvikliga sajt för varje hårdrocksintresserad individ - blir jag presenterad för det japanska bandet Babymetal, och det med en sådan där Butterick's-leksak som man gömmer i handflatan och som ger den man hälsar på en elektrisk stöt (oerhört kul i åldrarna 1 år och 2 månader till 1 år och 3 månader).

Man måste se Babymetal för att förstå, och när man väl har sett Babymetal har all förståelse för världen runnit ur en. Det kan jämföras med döden: ingen kan i livet säga vad det innebär och när man väl kan det är det redan för sent. Alltså: jag varnar er för att titta på videon nedan. Det här är en digitalisering av den vhs-kassett som hittas i "The ring".

Metallica och Lou Reed - ett samarbete att brottsrubricera

Början var bra.
Det var då ingen hade hört någon låt.

Nu finns skivan till lyssning och... slutet ont, allting ont.


En mycket vis man sa en gång: lämna din potential i fred, för med potential är det som med banksaldot: man har alltid mycket mindre än man tror.
Nu var det visserligen i en ståuppshow han sa det, den gode Dylan Moran. Men nog är det så att folk borde ha anständigheten - för att inte säga omdömet - att inte låta sin potential hänga och dingla hur som helst.
Inte för att jag är pryd men när dokusåpakändisar skriver böcker och programledare spelar teater är Sodom och Gomorra inte långt borta. Och när Metallica och Lou Reed om en vecka ger ut "Lulu" kan vi sluta hoppas på nåd och barmhärtighet.
Syndaförlåtelse? Ledsen, de tog slut i går.

För alla som missat nyheten, här är den i resumé: i oktober 2009 uppträdde Metallica med Lou Reed på Madison Square Garden i New York, som en del i tjugofemårsfirandet av The Rock & Roll Hall of Fame.
Ett jippo, förstås.
Det ingen såg var att det där och då såddes ett frö som nu, två år senare, slagit ut alla vitala funktioner i det vi kallar rockbranschen (ännu saknar vi kunskaper för att förutse och förhindra sjukdomsförlopp av det här slaget).
Ungefär så har samarbetet i alla fall beskrivits, trots att det fram till i förrgår bara fanns en låt tillgänglig samt några svårbedömda ljudklipp.
"Om en fisk kunde fjärta är det så här det skulle lukta", skriver en person på Blabbermouth. En annan: "Någon som har en extra ishacka över... för mina öron?"
På Youtube har låten "The view" närmare en miljon lyssningar, men av de som tyckt till ger tre fjärdedelar tummen ned. Än så länge är det bara Rolling Stone-journalister som kurrat gott och myst åt en "rasande förening av [Reeds] 1973 års noirklassiker, Berlin, och Metallicas '86-stenkross, Master of Puppets".
Själv hör jag bara två före detta pionjärer som förgäves slår sina huvuden mot varandra, som flintastenar, för att stryka eld på den kreativitet som mest liknat en rykande veke på senare år (bortsett från semicomebacken "Death magnetic" har Metallica de senaste tjugo åren skrivit låtar som om de försökte göra avtryck på soffdynorna i studion snarare än på fansen).

En annan mycket vis man - eller kvinna - sa en gång: vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Kanske bör vi ha det i bakhuvudet när vi lyssnar på "Lulu".
För är det så att skivan är en charterresa till helvetet - varsågod Kanal 5, där har ni titeln på ännu en efterbliven dokusåpa - får vi påminna oss om att inte ens Metallica eller Lou Reed strävar efter att skriva musik som i första hand bör recenseras av lagmän i Haag och inte musikkritiker.
Låt oss helt enkelt hoppas på det bästa och vänta oss det värsta.
Om inte annat kanske "Lulu" blir en konstnärlig nära döden-upplevelse som får både Metallica och Lou Reed att uppskatta det de redan har lite mer.

Publicerad i Dagbladet den 22 oktober.

Progressiv musik - en framtidsvision i det förflutna

Ingenting är sig likt.
Det enda oföränderliga är det föränderliga.

Hur kan då musik som skapades för fyrtio år sedan kallas progressiv?


Ni inser det, jag inser det: Det här kan sluta i en fackidiotisk doktorsavhandling som abstraherar och teoretiserar sig allt längre bort från verkligheten, för att till slut nödlanda i en slutsats som ligger bortom varje frisk människas förståelsehorisont.
Men, detta lovar jag: Jag ska göra allt som står i min makt för att inte förvandla denna kolumn till en resultattabell för en turnering i akademiskt hårklyveri.
Vi börjar försiktigt.
I boken "Mean deviation: Four decades of progressive heavy metal", av musikjournalisten Jeff Wagner, föreslås en uppdelning mellan progressiv med litet p och Progressiv med stort p. Den versala versionen avser genren medan den gemena förbehålls musik som är progressiv i ordets rätta bemärkelse (enligt SAOL: framstegsvänlig, framåtverkande).
Genren är den mer eller mindre färdigutvecklade form som är allt annat än just progressiv.

Här är ett genretypiskt exempel: bandet delar in sina låtar i sviter, kastar taktarter mellan sig som om det vore heta potatisar, nämner virtuosa tonsättare som influenser, reserverar den bättre delen av sina låtar till enskild soloakrobatik, instrumental exhibitionism och musikteoretisk masturbation (lugn, ingen har någonsin fått utlösning av det), och skriver texter som på ett eller annat sätt berör ämnen som astralkroppar, kvantmekanik och kryptozoologi.
Det kan låta tokigt, men det där är ett kött och potatis-band i genren Progressiv musik. Vardagsmat. Formen är i dag inte mer innovativ än tysk schlager (sedan krävs det antagligen en livligare fantasi och en större musikalisk fingerfärdighet för att fylla formen med innehåll, men det är en annan diskussion).
Progressiv med litet p, däremot, det är musik som syftar, strävar, suktar framåt och som ser regler och föreskrifter som misstag att lära sig av snarare än rättesnören.

Är det något jag saknar i Jeff Wagners distinktion mellan progressiv och Progressiv är det att också musiklyssnandet i någon mening är progressivt.
När Dream Theater släppte den stilbildande skivan "Images and words" 1992 var jag sex år.
Först ett decennium senare skulle jag hacka fram den ur tidens avlagringar. Trots alla år som gått upplevde jag den som sprillans ny, som progressiv. I ett vidare perspektiv var den förstås inte det, eftersom den vid det laget kopierats och schabloniserats till förbannelse och ändrat tempus från futurum till tja, pluskvamperfekt.
Men för mig, som ännu inte fått hörselgångarna igenslammade av alla de band som följde i Dream Theaters spår, var musiken progressiv och framtidsvisionär. Man kan förklara det som ett felslut orsakat av bristande kunskaper, men: ingen kan ha koll på hela musikhistorien och utan felmarginaler hävda att något är sant nyskapande och utvecklande.
Så, vad betyder det då att musik är progressiv?
En hel del olika saker, vad det verkar. Det enda jag med säkerhet kan säga är att frågeställningen i sig, och det faktum att den fortfarande är aktuell, är ett tecken på att samtidsmusiken är vital och viril. Den dag progressiv och Progressiv är ett och samma, det är den dag Don McLean sjunger om i "American pie": "The day the music died"

Publicerad i Dagbladet den 8 oktober.

Steampunkat "Tusen och en natt"-epos eller politiskt plakat?

En stor del av årets nyhetsrapportering har kretsat kring den så kallade "arabiska våren" och de folkliga uppror som fortplantat sig över Nordafrika och Mellanöstern. I Tunisien gick det förhållandevis lugnt till, eftersom landets ledare Zine el Abidine Ben Ali fattade vinken - det vill säga, att hans moraliska inkassokrav inte längre gick att skjuta upp - och därför flydde fältet.

Hur det här har påverkat det tunisiska bandet Myrath är en öppen fråga. Som musikjournalist gör man sig då och då skyldig till övertolkning och läser in för mycket i artisternas framtoning och tror sig höra kritik mot den försvagade a-kassan i ett tonfall eller en pausering som låter misstänkt socialdemokratisk.

Lite så är det när man lyssnar på låtar som "Under siege", "Merciless times" och "Time to grow" från Myraths nya fullängdsalbum "Tales of the sands". I sammanhanget är titlarna anslående, förstås, men med undantag för den sista är de ändå rätt hårdrockstypiska. Och skivomslaget, med en utsmyckad kamel, en sidendraperad skönhet, en trattgrammofon, en läderinbunden bok och en halvt hallucinerad ökenfästning, känns mer som ett steampunkat "Tusen och en natt"-epos än ett politiskt plakat.

Funderingar som dessa gör möjligen "Tales of the sands" lite intressantare, men inte bättre. Skivan är tillräckligt bra för att ta sig fram för egen maskin, utan draghjälp från braskande omständigheter. Tycker du att Orphaned Land släpper skivor alldeles för sällan och/eller att musik i första hand ska vara bra, ja, då har du ingen tid att förlora. Upptäck i dag (förslagsvis på Spotify).

En renässans för hårdrocken - på ett sätt du inte anade

Lite bakom flötet och mycket pubertala.
Så beskrivs kanske inte hårdrockare längre, men det antyds.

Fast vet ni vad: dessa långhåriga odågor har bättre koll på renässans- och barockmåleri än de allra flesta.


Läser du den här krönikan gör du det antagligen utan förhoppning om att förkovra dig i Hans Memlings konstnärskap. I första hand för att du inte vet vem Hans Memling är (ett skäl gott som något), i andra hand för att tyskfödda renässansmålare, verksamma under 1400-talet, traditionellt sett inte varit ett självklart ämnesval för musikkrönikor.
Om det nu ändå skulle vara så att du börjat läsa den här texten med en förväntan om att lära dig mer om Hans Memling, kan jag försäkra dig om att du antingen förväxlat Dagbladet med en foliant från 1800-talet eller är ett hängivet fan av Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson.
Det senare verkar både troligare och mindre oroande.
Alla som har skivan ”Tyranny of souls” i sin ägo vet vad jag talar om, eller har åtminstone sett det jag talar om. Skivomslaget. Ett utsnitt ur en triptyk av just Hans Memling.
Egentligen gör det detsamma vad Bruce Dickinson velat säga med det här, om det är en ren budgetfråga eller om det är något så tjusigt som en allegori eller allusion eller travesti eller samhällspolitisk kommentar eller...
För mig är det intressanta att hundratusentals hårdrockare – fulkulturens ofrivilliga representant – suttit och fascinerats av en oljemålning från cirka 1485. Inte ens Knut Knutson från ”Antikrundan” skulle få för sig att slå sig ned i finfåtöljen en fredagkväll för att studera en pannå av Hans Memling.

Tro nu inte att jag försöker leda i bevis att hårdrockare skulle vara konstkännare i det tysta eller latenta antikvitetsexperter. Om det är något som inte diskuteras i baren på en rockklubb är det Albrecht Dürers kopparstick.
Ändå, likväl och trots allt, har alla hårdrockare – oavsett preferenser – kommit i kontakt med verk av döda mästare. Bara på konsthistoriska museer ser man mer klassiskt måleri än i hårdrockares skivsamlingar.
Låt mig länka samman en beviskedja: Paradise Losts ”Faith divides us - death unites us” är baserad på ett träsnitt av Hans Holbein d.y (1497-1543), Skid Rows ”Slave to the grind” är en pastisch på Caravaggio (1571-1610), Bruce Dickinsons ”The chemical wedding” är inspirerad av William Blake (1757-1827), Eugène Delacroix (1798-1863) samarbetade postumt med Bolt Thrower på deras kanske mest klassiska skiva ”The IVth crusade”, Bathory har pallat ett verk av Peter Nicolai Arbo (1831-1892) till ”Blood fire death” och ett av Frank Bernard Dicksee (1853-1928) till ”Hammerheart”, och Dimmu Borgir reproducerade Gustave Doré (1832-1883) på fullängdsdebuten ”For all tid”.
Det här är, som man säger, bara ett axplock. Med mer spaltutrymme – och mer fritid – går det att utöka listan till ett flervolymslexikon.
Vad det här säger om hårdrocken som genre kan man spekulera i och kring. Säkert är i alla fall att jag, och många andra med mig, inte hade vetat vem Hans Memling var om det inte vore för denna musikstil som, på ett ganska unikt sätt, blandar högt med lågt, gammalt med nytt, det sofistikerade med det pubertala och allting däremellan.

Publicerad i Dagbladet den 24 september.

Ögat ska ha sitt - eller: årets snyggaste skivomslag

För en tid sedan skrev jag en krönika som i rubrikform kan sammanfattas så här: Ingen bryr sig längre om skivomslag. Det är ingen avancerad iakttagelse, och det är just därför den är så viktig (jämför med en invecklad kulturanalys som leder i bevis att postmodernismens grepp om omslagskonsten fått ledvärk och att vi nu befinner oss i ett -ism-vakuum; den informationen arkiveras i dokumentförstöraren). För att åtminstone dra mitt lilla strå till stacken lyfter jag här fram årets snyggaste skivomslag, hundraprocentigt subjektivt och utan akademiska tillsatser. Som en ökänd bloggare en gång sa: Jag bara kör.

Wolves in the Throne Room - Celestial Lineage
Bilden ser ut att vara tagen med en undervattenskamera från 50-talet i en trollskog á la John Bauer. Om inte det är argument nog kan man kravla tillbaka till den sten man kom från.

Graveyard - Hisingen Blues
Jag älskar den här skivan, kanske ännu mer för omslaget än för musiken (som givetvis är suverän den med). Vad de gör i en träskmark i Amazonas inland vet jag inte, men den får mig att tänka på Paul Theroux' "Moskitkusten" - som för övrigt filmatiserats med Harrison Ford i huvudrollen - och det räcker som omdöme.

Leprous - Bilateral
Svamparna som tornar upp sig i bakgrunden är antagligen konstnärens matsedel, för i förgrunden ser vi: en myrslok som används som dragdjur för en behornad sjöjungfru i en tillbringare med citronlemonad. Drycken pumpas upp och in i en fastbunden homo sapiens som verkar måttligt road av det hela. René Laloux jublar i sin grav.

Red Fang - Murder The Mountains
En färglagd psykos eller en konspirationsteoretikers mardröm? (Bilden är, kan man gissa, en fri tolkning av Illuminatis emblem: en pyramid med ett allseende öga i toppen.) Cirkeln gör att det känns som ett titthål in i ett annat universum, kanske det som HP Lovecraft benämner som "mellan dimensionerna".

Necros Christos - Doom of the Occult
Undergångsromantik så som den såg ut på 1500-talet? Det kanske rentav är en etsning från anno dazumal. Vad vet jag. Påminner mig hur som helst om Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) som jag har på väggen här hemma.

In Extremo - Sterneneisen
Ett ord räcker: steampunk!

Morbus Chron - Sleepers in the Rift
Ser ut som om HP Lovecrafts Cthulhu hackat sig in i Disneystudions grafikmotor. Eller som om konstnären sträckläst "My little pony" samtidigt som han stirrat på omslaget till Carnages "Dark recollections". Bestäm själva (alternativt, hitta på en bättre beskrivning).

Negură Bunget - Focul Viu
Orden som ringlar sig likt Midgårdsormen över omslaget läser: Transilvanian black metal art. Bättre kan varken omslaget eller musiken beskrivas (Marknadsdomstolen borde lyfta fram "Focul Viu" som ett föredöme när det gäller hederlig och samvetsgrann produktlansering).

Mastodon - The Hunter
Hör först och häpna sedan efter behag: den där tjuren är inte en datoranimation utan ren och skär hantverksskicklighet. Är det spiran på en totempåle eller en maskeradkostym för karnevalen i Rio? Nej, det är bara Mastodon.

Aderlating - Spear of Gold and Seraphim Bone
The Knife möter Ghost i en djuphavsgrav.

Rockbjörnen - lägg ned skiten!

Rockbjörnen är ett fantastiskt pris.
För Aftonbladet.
Och för alla som anser att mycket ska ha mer.

En svår fråga i all sin enkelhet: går det att säga vad som är bra och vad som är dålig musik? Låt mig besvara frågan i två led.
Ja, det går.
Nej, det går inte.
Till exempel går det att säga att Art Tatum var en bra pianist (århundradets underdrift). Däremot går det inte att säga att musiken han arrangerade och spelade in är bra - i objektiv mening.
Det är det här som kallas tycke och smak, och som ofta spelas ut som trumfkort i diskussioner om musik. "Allt det där du sa precis, jätteintressant och så vidare, men det handlar ju bara om tycke och smak."
Därför kommer Aftonbladet undan med en så billig och genomkommersiell och populistisk prisgala som Rockbjörnen. "Lägg ned skiten!", hade de själva skrivit om det var Sveriges Television som orkestrerade det hela.
Nu låter det i stället så här: "Vi lyssnar på våra läsare!"
Ja, det är ett sätt att se på det. Mitt är ett annat: att de använder "verklighetens folk" som mänsklig sköld mot all kritik.

Rockbjörnen är alltså ett musikpris som delas ut av Aftonbladet. Juryn är svenska folket - eller mer specifikt: tidningens nätläsare.
Årets gala ägde rum i veckan och några av vinnarna var Håkan Hellström (hans åttonde vinst), The Ark, Veronica Maggio, Iron Maiden och Metallica.
Att ifrågasätta en ordning som sägs återspegla befolkningens smak - eller med mer högtravande ord: uttrycka folkviljan - är i mångas ögon elitistiskt. Kanske, men det är för att man inte tänker tanken färdigt. För vad är det som ligger bakom befolkningens smak, som ger den en grogrund? Marknadskrafterna, förstås.
Det enda Rockbjörnen gör är att bekräfta det vi redan vet ("Håkan Hellström är en populär artist - det var ju det jag sa!") och reproducera kommersiella strukturer. Prismotiveringen är densamma för alla vinnare: störst går först!

Låt oss undvika missförstånd. The Ark är ingen ovärdig vinnare i kategorin "årets livegrupp", och detsamma gäller Metallica, som kammade hem "bästa liveakt metal". Tvärtom. Men om inte ett utsålt Ullevi är ett folkets pris - inte minst ekonomiskt - vet jag i så fall inte vad som är det.
På plats var över 50 000 personer och i tv-sofforna ska ytterligare 700 000 varit bänkade framför SVT:s livesändning. Hur bra måste en spelning på Debaser Medis i Stockholm - eller på Pipeline i Sundsvall - vara för att ha en sportslig chans mot en sådan uppslutning?
Det är lite som att fråga: vilken bergstopp gillar du bäst? Av alla som finns att välja på vinner förstås den högsta, för det är den flest ser från sina hem (under åttiotalet vann Marie Fredriksson "årets svenska kvinnliga artist" fyra år i rad, och upprepade - nästan parallellt - den bedriften med Roxette i kategorin "årets svenska grupp").
Först, inse detta: svenska folket röstar varje dag på sina favoriter, med plånböckerna. De köper konsertbiljetter och skivor (nåja), betalar för streamade tjänster och lyssnar på reklamradio (som genererar stim-pengar för låtskrivarna). För det här belönas redan artisterna. I första hand ekonomiskt, i andra hand med guld- och platinaskivor.
Färdiginsett?
Bra, då lägger vi ned skiten.

Publicerad i Dagbladet den 3 september.

När Photoshop blir verklighet - eller: hårdrockare på halt kranium

Det här är vad vi har, helt obestridligt: Sebastian Bach som ser ut att halka på ett av många kranier (fuck halksockor!) och en sex- eller åttaarmad kvinna med japanska kockknivar i händerna. Brinner gör det också (en stäppbrand är bland det jävligaste man kan råka ut för, för att parafrasera Vintersorg).

Så långt är jag inte med och ännu värre blir det. Till höger och vänster lommar två elefanter som tonar ut i den växlande monligheten runtomkring (gränsen mellan verklighet och Photoshop är flytande).

Uppenbart är att "konstnären" dribblar runt med hinduistiska symboler. Frågan är bara om han vet var målet är någonstans - eller om det över huvud taget finns något.

Kanske kommer den här skivan att återfödas som en ännu sämre skiva när livet i reabacken är över.

Hårdrockare utan gränser

Hårdrockare anklagas ofta för att vara konservativa.
Det gäller nog i högre grad fansen än musikerna.
Under det senaste året har flera band pilgrimsvandrat till dubsteptemplet för rådgivning.

Det är alltid svårt att avgöra hur lång ansats man behöver och varifrån man ska ta avstamp. Kanske räcker det att vrida tillbaka klockan till oktober förra året, när det brittiska metalcorebandet Bring Me The Horizon släppte skivan med den andnödsframkallande titeln ”There Is a Hell, Believe Me I've Seen It. There Is a Heaven, Let's Keep It a Secret”.
Mer än för sina musikaliska kvaliteter – som är nog så framträdande – uppmärksammades den för samarbetet med dubstepproducenten Skrillex, som också viftat med sin trollstav över produktioner med Lady Gaga, Snoop Dogg och The Black Eyed Peas.
Ett annat band att tråla potentialen och utvinna synergieffekter ur mixen mellan metal och dubstep är Korn, som tidigare i år gav ut singeln ”Get up!” – också det ett samarbete med Skrillex.
Inget talar för att låten kommer att etablera en ny industristandard och ge hårdrocken en turbo-boost in i framtiden, men som sämst är det i alla fall en påminnelse om att också musikvärlden är en global by.

Inte ens ett band som Morbid Angel – för många den oheliga death metal-anden inkarnerad – sitter i orubbat bo längre. Barrikaderna har rämnat. Det inser man om man lyssnar på deras senaste skiva, den första på hela åtta år, ”Illud divinum insanus”.
Man kan, som frontmannen David Vincent, argumentera för att de fortfarande hedrar sitt kall: att leverera ”extreme music for extreme people”. Skillnaden mot 1989, när bandet släppte sin fullängdsdebut, är bara att holländsk gabbertechno är extremare än amerikansk death metal.
Det kritiker visar när de tömmer galla över skivan är förvisso förakt, men mestadels ignorans. En bergspredikan i death metal var vad de väntade sig. Krossade stentavlor och en profet i andlig kris var vad de fick.

Kan man sin hårdrockshistoria vet man att Ozzy Osbourne redan 1983 sjöng på en låt med det elektroniska popbandet Was (Not Was). Kulturutbytet har fortsatt ända sedan dess.
Ministry, Nine Inch Nails, Marilyn Manson, Rammstein, Strapping Young Lad, före detta black metal-band som The Kovenant och Ulver, Aborym, The Berzerker... Antalet virkmönster mellan syntet- och naturmaterial är stort och större ser det ut att bli.
Enligt Digital Music News har försäljningen av elektronisk musik – ett samlingsnamn för allt från dubstep till house och techno – gått upp det senaste året. Detta medan genrens omslagspojke, Moby, fuskar som hårdrockare i bandet Diamondsnake.
Länge var techno och dansmusik för hårdrockare vad ”that” var för Meat Loaf – ett tabu. Om det i en intervju med ett hårdrocksband kom på tal var det alltid i negerande mening: ”Vi experimenterar en hel del på nya skivan och gör vad som faller oss in, men någon techno, det kommer det inte att bli, tro mig!”
Nej, tro mig när jag säger att jag inte tror dig!

Publicerad i Dagbladet den 30 juli.

Ställ krav på din lokala musikkritiker

Alldeles för få musikjournalister är kvinnor.
Kanske är det därför inkompetensen är så hög.
Det är hög tid att vi tar bort stödhjulen för musikkritiken och behandlar den med respekt.

Just nu pågår en debatt om kvinnors underrepresentation inom musikjournalistiken. Det är en bra debatt. I Expressen skriver Agnes Arpi: Män mejlar och hör av sig, även när det inte annonseras efter nya skribenter, också de som inte är bra på att skriva.
Där ringar hon in ytterligare ett problem, kanske större än genusfrågan, eftersom den inte diskriminerar och gör skillnad på kön: inkompetensen. (Sant är i och för sig att män verkar mindre bekymrade över att inkompetensen glipar fram, som kalsonger genom en öppen gylf.)
Är det någon kulturyttring som bevakas som om det vore ett lådbilsrace är det musiken. En copywriter på Kellogg's lägger ned mer själ och hjärta i sitt arbete än många musikkritiker.
Hur det går till när dagstidningar anlitar litteraturkritiker, det vet jag inte, men jag håller för sannolikt att det här är ett osannolikt scenario:
”Gillar du att läsa, eller?”
”Ja, jo, någon bok då och då blir det väl.”
”Jag frågar nämligen för att det finns en tjänst ledig och...”

För att recensera litteratur krävs i regel förkunskap och förförståelse, en förtrogenhet med ämnet, som det heter i läroplaner. Det låter som en självklarhet, och är det också, om det inte är musik det gäller.
Förstå mig rätt, jag menar inte att man ska vara en kalenderbitare som sorterar detaljkunskap som vore det ädelstenar i ett smyckeskrin. Vilket datum ett band bildades, hur många skivor en artist har släppt eller vad musiker heter i mellannamn, det kan vem som helst kolla upp på Wikipedia. Det tar en minut, högst.
Intressant blir det först när man sätter in det i ett sammanhang och förklarar. Okej, Neil Young inleder konserten med den här låten, från den här skivan, släppt det året – men varför?

Tro nu inte att jag hugger mina kolleger i ryggen. Det gör jag inte. Personerna jag hänvisar till är inte kolleger, det är personer som skriver en recension då och då, på skoj, liksom, när andan faller på eller när nöjesredaktören har en fordring på en.
Det är därför så många konsertrecensioner bara är referat, garnerade med en handfull adjektiv – elektriskt! eklektiskt! extatiskt! – och ett jämnt antal åsikter, som man oftast får leta efter som mandeln i en gröt av förbehåll och ursäkter: Publiken verkar gilla det, och visst, det låter bra och musikerna borde veta vad de sysslar med, men personligen kan jag eventuellt, kanske, tycka att...
Nu hör jag någon säga: Kom igen, det är bara musik, tagga ned!
Och det är precis den inställningen till musik som förslappar bevakningen. Förutom bristande kunskaper hos kritikerna är det största hotet mot musikjournalistiken att den inte tas på allvar.
För varje dålig recension som publiceras i en stor dagstidning devalveras musikkritiken, inte bara i läsarens ögon utan också internt, på redaktioner och i journalistiken i stort.

Bara den som är fri från synd får kasta den första stenen. Jag är det definitivt inte, och det vet alla som sett mitt namn i den här tidningen tidigare. Skulle jag räkna hur många gånger jag gjort tunnel på mig själv med den här krönikan skulle jag antagligen behöva gå i terapi.
Men, är det något jag är oskyldig till är det att trivialisera musik och inte ta den på allvar. Den dag jag gör det hoppas jag att någon trycker upp den här texten i ansiktet på mig och skäller ut mig efter noter.

Publicerad i Dagbladet den 16 juli.

Ingen bryr sig längre om skivomslag

Bor man på Abbey Road har man nog sett mer fanatism än en terroristexpert.
Fyrtiotvå år senare vallfärdar folk fortfarande till övergångsstället på det ikoniska The Beatles-omslaget.
Att skivan inte finns på Spotify är en händelse som ser ut som en tanke.


Tidigare i år publicerade den brittiska tidningen The Guardian en artikel om landets musikturism. Branschorganisationen UK Music hade knappat lite på räknedosan och fått fram överraskande långa sifferkombinationer: 7 700 000 människor spenderade förra året 1 400 000 000 pund på aktiviteter som kan bokföras under rubriken ”musikturism”.
”Vilken annan industri förutom musik har kraften att förvandla ett fullständigt alldagligt övergångsställe i norra London till ett internationellt turistmål?”, undrade Feargal Sharkey, exekutiv chef på UK Music.
Feargal har rätt i sak men fel i tempus. Han säger ”har kraften” när det borde vara ”hade kraften”.

Det här låter som förspelet till en ”det var bättre förr”-krönika, eller hur? Så bra, för i så fall har jag glädjen att göra er besvikna. Det här är en ”det var annorlunda förr”-krönika.
Jag har ingenting emot det som it-revolutionärer kallar ”digitala plattformar”, som Spotify, iTunes, bittorrenttjänster och så vidare. Spotify är en lika självklar del av min vardag som morgonkaffe, tandborstning och amerikanska tv-serier.
Om det är något jag vill ha sagt i den här krönikan – och det tror jag att jag vill – är det att de ikoniska skivomslagens tid är förbi. Inte nödvändigtvis för att de som görs i dag är av sämre kvalitet, utan för att de reduceras till något knappt synbart; bilder som fortfarande säger mer än tusen ord, bara det att de uttalas så tyst att ingen längre hör dem i informationsbruset.
Sällan större än ett frimärke och ofta placerade i något hörn – det är skivomslagets öde i den digitala tidsåldern.

Ta ”Sounds of silence” (1966) med Simon & Garfunkel som exempel. Tidningar som Rolling Stone och Classic Rock skulle kunna ägna fem uppslag åt att diskutera och dissekera omslaget, trots att det inte finns något som helst att diskutera eller dissekera.
Bilden föreställer Paul Simon och Art Garfunkel på en landsväg. Färgerna är så trötta att de ser ut att ha somnat.
Ett annat exempel: ”Pet sounds”, också från 1966, av The Beach Boys. Medlemmarna är på ett zoo och matar getter. Har ni hört något så tråkigt? Precis, och därför finns det ögonblicket också förevigat på en av de mest klassiska popskivorna genom alla tider.
Ändå, och likafullt: två ikoniska skivomslag.
Och nu, för att bevisa någon slags poäng: hur många minns omslaget till Lady Gagas debutskiva – utskeppad i imponerande tolv miljoner exemplar – om fyrtiofem år? Jag minns det knappt nu, och då har jag ändå spisat skivan så många gånger på Spotify att jag bestämt att sekretessbelägga informationen.
Musik hade kraften att förvandla ett fullständigt alldagligt övergångsställe i norra London till ett internationellt turistmål. Bättre förr? Om man gillar övergångsställen, säkerligen.

Publicerad i Dagbladet den 24 juni.

Och här kommer rösterna från Borneo

Förutom en och annan krönika har tystnaden här på bloggen varit kompakt och - det här inser jag nu: talande. Hellre tiga och tas för en idiot än att öppna munnen och undanröja alla tvivel, som någon sa (antagligen Oscar Wilde; jag har i skrivande stund inte tillgång till internet).

Jag ska inte tråka ut er med redogörelser om mitt nomadliv. En kort positionsbestämmelse bara: Kuching, Sarawak på Borneo. Här fördriver jag dagarna med att läsa ("Förnuft och känsla" av Jane Austen, "Det allra heligaste" av William Faulkner och "Skurkstater" av Noam Chomsky), återuppliva mitt intresse för mat (eller snarare: mitt intresse för att äta) och att lyssna på musik. Så, i stället för ett etnocentriskt - ordböcker finns av en anledning - "Packat och klart"-reportage med en massa muntra oklädsamheter, typ "titta! här äter man med händerna, gud så spännande!", kommer här några valda ord om nya och halvnya skivor, ibland väl valda, ibland illa valda, men garanterat valda.

Pentagram - "Last rites"
Ett typiskt Roadburnband: creddigt men ändå opretentiöst, ett band man antingen dyrkar eller knappt hört ett ackord med. Pentagram kan vara det första kultbandet inom hårdrocken och därmed en stor angelägenhet för en liten krets. På nya skivan är det framför allt en låt som gör skäl för bandets status och den heter "8". Det räcker inte långt att säga att det vilar något processionslikt över låten, för det gör det över det mesta Pentagram råkar röra vid (det är som att säga att det vilar något humoristiskt över Robert Gustafsson). Som musikjournalist gör man sig ibland lite för stort besvär med att leta orsaker. Vad är det som gör just den här låten så bra, frågar man sig, och avfärdar snabbt de mest uppenbara: det drivande riffet, den uttrycksfulla sången, melodierna. En stund senare sitter man där med en analys man knappt själv förstår. Så, den här gången tänker jag inte göra mig något besvär. Vad det är som gör låten så bra? Det drivande riffet, den uttrycksfulla sången, melodierna.

Amorphis - "The beginning of times"
Det finska bandet som aldrig tycks bli klara med nationaleposet "Kalevala". Fortfarande ligger det på nattygsbordet som en bibel och ledsagar Amorphis in i de drömska musiklandskapen. "The beginning of times" skulle utan problem kunna byta plats med något av de tre föregående albumen och ingen - inte ens de själva, tror jag - skulle reagera. För ett sämre band hade det varit kritik, för Amorphis är det snarast beröm. Sugna på en trädmetafor? De är fast rotade i sin mylla men fortsätter ändå att växa och skjuta nya skott.

Sepultura - "Kairos"
- Jag kan som ni förstår inte uttala mig i det specifika fallet, utan bara upprepa det jag sagt tidigare: alla har rätt till en enskild prövning. Men, och anteckna noga nu: har man en lång historia av brottslighet - förargelseväckande dåliga skivor åtalas under hemfridslagen - kan det finnas skäl att frångå gällande rättsprinciper.
Men något kan du väl säga om skivan, för du har väl hört den?
- Nej, det kan jag inte. Men jag kan säga så mycket som att utsikterna ser goda ut för att de hamnar under Max och Igor Cavaleras skyddstillsyn inom en inte alltför avlägsen framtid.

Symphony X - "Iconoclast"
Det kan tyckas ironiskt att ett hårdrocksband som inte samarbetat med en symfoniorkester - de börjar bli lätträknade vid det här laget - valt ett namn som Symphony X. Kan aldrig tänka mig att resurserna för att ro i land ett sådant projekt saknas; Prags filharmoniker verkar ställa upp på det mesta för en rimlig peng (av min beskrivning låter det som om de är den klassiska musikens red-light district, och någonting säger mig att det också är så de betraktas av förståsigpåarna). Säga vad man vill om den plottriga "Mega man VI"-synten men skriva låtar, det kan gitarristen Michael Romeo. Och imitera den fallne hårdrockshjälten Ronnie James Dio, det gör sångaren Russell Allen med bravur, inte sällan med bättre resultat än förebilden (jag svär hur mycket jag vill i kyrkan, jag är inte troende). Ni minns förstås inte ett tidigare inlägg där jag försökte bevisa ett samband mellan att inspireras av finlitteratur och skriva högkvalitativ musik. Förra skivan, "Paradise lost", inspirerades av John Miltons klassiska verk med samma namn och var följaktligen svinbra. Om nya "Iconoclast" har en litterär förlaga, det vet jag inte (åter igen, inget internet), men om den har det är den skriven av, ja, allra minst en Nobelpristagare.

Lady Gaga - "Born this way"
Bara lyssnat igenom den en gång men har lättare att förstå den amerikanska kritikerkåren, som delat ut både ris och ros, än den svenska som champagnesprutat lovord och tagit det säkra för det osäkra, ifall att den i framtiden räknas som en modern klassiker. Vissa kallar titelspåret en snygg hyllning till Madonna, själv kan jag möjligen sträcka mig till att kalla det ett snyggt plagiat av Madonna. "Judas" gillar jag skarpt, ända fram till den platta refrängen, som låter som kvarglömda rester från debutplattan. Om Lady Gaga lindansar mellan konstnärlig integritet och ren kommersialism är refrängen ett snedsteg som är omöjligt att återhämta sig från.

Blut Aus Nord - "777 - Sect(s)"
Det är bara att krypa till korset och erkänna att jag aldrig ägnat någon vidare uppmärksamhet åt Blut Aus Nord. Som med så mycket annat är det något jag ångrar nu, när jag fått mina perspektiv skevade av "777 - Sect(s)". Allt sedan Deathspell Omegas "Fas" tycks jag inte kunna få nog av riff som låter som om de spelades på diagonalen, inte på tvären mot alla harmoniläror utan på snedden mot alla harmoniläror. Inte helt begripligt kanske, i likhet med musiken, men låt mig försöka igen: de bryter inte riffen, de stukar dem. De hänger fortfarande och dinglar i något som går att kalla musik i traditionell mening, och jag antar att det är just det som gör "777 - Sect(s)" så fascinerande: att den ligger och skaver mot föreställningarna om vad musik är, som grus i skorna, snarare än att den som en del konstmusik - för att fortsätta analogin - kastar bort skorna helt och hållet. Om det är något som ligger Blut Aus Nord i fatet är det att Deathspell Omega existerar. Jämförelser är oundvikliga och de är dessvärre, och helt förståeligt, inte till deras fördel. Ändå, en skiva att hålla som sköld när all likformig och konstnärligt likstel reklamradiopop anfaller.

Witch Mountain - "South of Salem"
Innan vi tar och tröttnar på retrovågen och alla band som hellre lyfter fram Blue Cheer och Grand Funk Railroad än Led Zeppelin och Deep Purple (givetvis bara en pose och en positionering, Led Zeppelin ÄR bättre än Blue Cheer, om det kan bara ängsliga hipsters tvista) bör vi fästa blicken på Witch Mountain och skivan "South of Salem". Knappast revolutionerande, mer än i den mening att de verkar ha fastnat i revolutionens år 1968. Kanske är det den analoga värmen som gör att de sticker ut, för materialet de jobbar med går det inte att säga något nytt om. Leta fram ett nummer av Rolling Stone från, säg, december 1969, plöj skivrecensionerna och du har sannolikt läst varenda beskrivning som passar in på "South of Salem". Ett välbehövligt andningshål i den digitalt processade och hårt komprimerade musikkultur som berömmer sig själv om att vara "modern".

Foo Fighters - "Wasting light"
Redan hyllad som det bästa de släppt sedan "The colour and the shape", så vad finns det att tillägga? Absolut ingenting.

Shining - "VII/Född förlorare"
Har ni läst så här långt - typ 50 tweets, för att tala med Twittergenerationen - har ni bevisat att ni kan hantera lite längre texter och därför tänker jag, utan krus, rekommendera den Shining-artikel som återfinns i kommande numret av Close-Up Magazine. Och vill man veta mer om själva skivan och innehållet på den - bland annat ett samarbete med Nordman i låten "Tillsammans är vi allt" - letar man upp Jonn Palmér Jeppssons recension av den i Sydsvenskan. Minsann, så lat är jag.

Powerwolf - "Blood of the saints"
Den här skivan är det ingen idé att ni letar upp Jonn Palmér Jeppssons recension av. Anledningarna är två: (1) han har inte recenserat den och kommer heller inte att göra det, (2) han skulle tyckt att det var för hurtigt och lättuggat. Det är det också, hurtigt och lättuggat, men inte _för_ hurtigt och lättuggat. "Blood of the saints" låter så som Sabaton hade gjort om jag gillat dem. "Sanctified with dynamite" är en hiskeligt puckad titel men en grym låt. Och sedan - versen och refrängen i "Murder at midnight"! Tyngden i "Son of a wolf"! "Knyta näven i luften"-kraften i "Night of the werewolves"! Och hör sedan!

TesseracT - "One"
Önskar att jag hade mer information om det här bandet, men det jag vet är så lite att ni gör bäst i att googla själva. Men innan ni gör det: lyssna igenom skivan "One", förslagsvis på Spotify. Hade nästan glömt att metalcore kan vara spännande, om den görs med någon form av vision och inte, som fallet ofta är, med någon form av vinstintresse. Här finns klurig rytmik, glädjande mycket kreativitet och fler infallsvinklar än omslaget med tredimensionella kuber i tredimensionella kuber antyder. Så, ja, TesseracT har nog mer med Meshuggah att göra än gängse metalcoregäng.

Det där får räcka. Orden är valda och nu ska jag ut och äta middag.

På symfonikonsert måste man vara karl för sin hatt

Hennes blick möter något hon inte gillar.
Det är inte personen som skriver den här krönikan, men bra nära: krönikörens kläder.
”Sir”, säger hon. ”Klädkod gäller här”.

Det finns ett uttryck som ni säkert har hört och som inte alls passar in på den här situationen: en katt bland hermelinerna.
Kanske att en zoolog kan relatera till metaforen, det låter jag vara osagt, men i den händelse att mård- och kattdjur faktiskt umgås – också det låter jag vara osagt – är det likväl svårt att översätta den fabelaktiga bilden till ett möte mellan två människor i centrala Kuala Lumpur, Malaysia.
Utifall kungen läser det här, och tycker att ordspråket är lika obegripligt som successionsordningen, kommer här en förklaring för våra yngre läsare: en ledigt klädd hermelin bland högtidligt klädda hermeliner.
Fortfarande inte? Okej, byt ut hermelin mot person och hermeliner mot personer.
Nu är vi oerhört nära det scenario som utspelade sig på gatuplanet i tvillingtornen Petronas i miljonstaden Kuala Lumpur.
”Sir”, säger hon. ”Klädkod gäller här.”

Jag står inne på biljettkontoret för de malaysiska filharmonikerna när kvinnan i kassan upplyser mig om denna paragraf. Med denna lilla bit information är det som att hon pickar i mig, som för att se om min värdighet är färdiggräddad. Det är den inte. Den säckar ihop som en livstrött muffins.
”Du sa på lördag, alltså? Okej, det kan vara så att jag har andra planer då. Måste kolla upp det först innan jag köper en biljett.”
För att ta sig förbi det röda sammetsrepet, berättar hon, måste man klä sig så som det anstår en person som anser att musiken dog med Beethoven, det vill säga: tredelad kostym.
Först tänker jag: herregud så omodernt och konservativt. Sedan tittar jag ned och upptäcker att någon satt på mig en t-shirt med hårdrocksmotiv.
Det är då andra tanken slår mig: också inom populärkulturen råder ju klädkoder. Visst, jag har aldrig blivit portad från en rockklubb för att ha dykt upp i jackett och cylinderhatt, huvudsakligen för att jag aldrig gjort det, men ni fattar poängen.
Bara för att klädkoderna inte är uttalade – vi vill ju så gärna inbilla oss att vi lever i individualismens guldålder – innebär det inte att de inte existerar.

Varje dag, i varje del av samhällslivet, fogar vi oss i ett stort sortiment av beteende- och uppförandekoder, medvetet, omedvetet och/eller undermedvetet.
Alla som gått förbi en musikklubb och spanat in klientelet utanför, de som köar till insläppet, vet hur förtvivlat lätt det är att avgöra vad det är för typ av band som senare under kvällen kommer att möta publikens jubel.
Man får klä sig precis hur man vill men ingen gör det.
När allt kommer omkring är vi, trots allt, ett flockdjur och som sådant söker vi tillhörighet och bekräftelse. I det ljuset framstår den klassiska musikens höga svansföring som befriande.
Kvinnan i biljettkassan ger inte uttryck för något omodernt och konservativt, snarare något allmängiltigt och evigt. Hon uttalar det outtalade: anpassa dig eller gå härifrån, valet är ditt.
En kulturupplevelse är alltid större än sina utövare; alla intryck samspelar, inte bara instrumenten i symfoniorkestern. Därför gläds jag åt alla finklädda malaysier som besparades åsynen av en svensk i rutiga shorts, band-t-shirt och smutsiga sneakers, men gräms åt att jag missade konserten.

Publicerad i Dagbladet den 21 maj.

En asiatisk bergsrepublik på andra sidan syrenhäcken

Vi lever i en globaliserad värld, sägs det.
Jag tror det stämmer.
På annat sätt går inte att förklara hur antikristna black metal-legionärer från Trollhättan dyrkas i en hinduistisk bergsrepublik.

Alla som känner till band som Unleashed, Lord Belial och Marduk – upp med en hand!
Hallå, någon där?!
Vad jag vill illustrera med den här gallupen är mer än vad jag själv anar, så låt oss nöja med det lilla: att personer i Nepal – ni vet, landet med den härligt julpyssliga flaggan – vet mer om blågul musik än vad majoriteten svenskar gör.
Förstås, det här är inga förbluffande fakta.
Med internet är det kortare sträcka till ett black metal-band från Trollhättan än vad det är till saltkaret på bordet, och det oberoende av var i världen man råkar befinna sig. (Var så säkra: snart kommer den första rapporten om marinbiologer som porrsurfar från en djuphavsgrav.)
Nätet är en dygnet runt-öppet närbutik som har precis allt i lager. Ingenting är obetydligt nog för att sakna betydelse på webben.
Följden av denna gränslösa tillgänglighet är att lokalproducerad grime från Trosa, inspelad i en falurödmålad friggebod med vita knutar, har lika lång – eller snarare kort – transportsträcka till en bergsby i Nepals inland som den har till grannen på andra sidan syrenhäcken.

Åter igen, inte förbluffande fakta.
Ändå lyckas jag inte hålla mig undan förvåningen, den söker upp mig, knackar på rutan och vill in: kom igen, hur otroligt är inte det här!
I norr, från där jag sitter, ser jag hur Himalayas snöklädda bergstoppar reser sig som stolta pelare mot himlakupolen, i ganska exakt fyrtiofem graders vinkel från den datorskärm som just nu ritar upp gränssnittet till Spotify.
Först i spellistan: norska Kvelertak.

Några veckor tidigare sitter jag i en smörgåsbar i Katmandu och väntar på min beställning när jag från ingenstans hör en välbekant melodi.
Det låter som om musiken körts genom en bilskrot. Vassa kanter sticker ut här och där, flisor av ljud sprutar fram och sången ligger i en hög av strimlor.
Ljudkällan visar sig vara en mobiltelefon som tillhör servitören. Han har i sin låtkatalog fiskat upp ett gammal örhänge från engelska Cradle of Filth (som faktiskt får mer karaktär och bornyr av att spelas i minihögtalare avsedda för polyfoniska ringsignaler).
Utanför åker mjöksyredrivna rikshaws slalom mellan gatumånglare, heliga kor, vespor, felparkerade taxibilar och stadsbor på väg till basaren. Det är en myrstack av febril aktivitet; folk klättrar nästan på varandra för att ta sig fram, bort och i väg.
Men här, på insidan, bak tjocka butiksglas: extrem metal från grevskapet Suffolk, England.
Som sagt, inte förbluffande fakta, men...
Jo, fan i mig, förbluffande fakta är just vad det är.
Internet är raktigenom förbluffande och kommer så förbli, i dag, i morgon, i all framtid.

Publicerad i Dagbladet den 23 april.

Jazz - en plats bortom tid och rum

Att höja sig över sig själv.
Vad betyder det egentligen?
För mig är det liktydigt med att lyssna på jazz.

Det luktar tobak och fuktig cement. Cigarettröken ringlar runt i rummet.
På barstolarna sitter ett par herrar i undre medelåldern och stirrar ut i tomheten. Blickarna är frånvarande, i detta här och nu, men närvarande någon annanstans, i en annan dimension, långt, långt borta, i världsrymden, bortom den sista horisonten.
Där rummets kortsida går över i rummets långsida, i rätvinklig harmoni, står tre män och konverserar – med slagverk, bas och klaviatur. Aldrig är de svarslösa. Replikerna sluter sig kring varandra som en blomma kring sin pistill.
De ger och tar, blandar sig samman, flyter in och ut ur dialogen, i samspelet och i solospelet, som färgerna i ett impressionistiskt måleri.

Uppför en smal och knarrande trappa har jag tagit mig och sitter nu uppflugen på en rankig pall bredvid de två herrarna i undre medelåldern. Också min blick är frånvarande, i exil. Tankarna har sugits in i musikens underströmmar, virvlat ned i ett hål av fullkomlig inre konsonans.
Det här kan – och råkar också vara – mina intryck från en jazzbar i Katmandu, Nepal. Men det här kan också – men råkar den här gången inte vara – mina intryck från en jazzbar i Krakow, Polen, eller Sundsvall, Sverige, eller...
Var en gps anser att jag befinner mig är ovidkommande.

Ni får ursäkta att jag inte talar klarspråk och pekar med hela handen.
En livsstilscoach hade belåtet och med pedagogiken hos en dagisfröken förklarat att det jag beskriver här ovan är känslan av att leva i nuet. Det är en förenkling som i slutändan är helt felaktig.
Om något är det känslan av att befinna sig utanför alla tidsbegrepp jag vill åt, i ett vakuum mellan dåtid och framtid, eoner före och efter och framför och bakom och över och under ett här och nu. I ett universum där tempus saknar inflytande.

För ett par år sedan – ja, nu är vi tillbaka i den fysiska verkligheten – var jazz något jag mest uppskattade för att det var ett genuint musikaliskt uttryck, inte för att musiken i sig talade till mig. Det var först när jag hörde Thelonius Monk (”Brilliant corners”) och John Coltrane (”Giant steps”) och i ännu högre grad, Ornette Coleman (”Lonely woman”), som jag förstod vad jazzen ville säga mig.
I dag är det den musik jag vänder mig till om jag för en stund vill glömma bort mig själv, separera från det som är mitt liv, min tillvaro, mitt allt.
När jag sitter där, på den rankiga pallen, är det som om alla bindningar till verkligheten slits av.
Kanske har det att göra med att jazzen – åtminstone den jazz jag föredrar – är så form- och strukturlös. Den är som ljusränderna på ett fotografi med lång slutartid: omöjlig att specificera och fixera till en punkt.
Den talar i tungor snarare än i grammatiskt korrekta satser.
Det gör det svårt att rationellt argumentera för exempelvis avantgardegiganten Ornette Colemans geni, eftersom det går utanpå allt det som anses vara rationellt.
För mig är jazz ett medel för att uppnå något större, för att höja mig över mig själv, och inte ett mål i sig. Det är mer än vad man kan säga om nittionio procent av den lättkonsumerade musik som produceras i dag.

Hårdrock som vänskapsförening

Fan, vi är snälla människor. Inga brutala hårdingar.
Det är The Haunteds frontman Peter Dolving som talar, och det om hårdrockare.
Först i Nepal inser jag hur rätt han har.

Inte ens Lars Larsson på konditori Vetekatten i Hävla sätter något kaffe i vrångstrupen om det passerar en svartrockare utanför fönstret. Dregen i Backyard Babies skulle kunna flytta in i Lönneberga och starta ett death metal-band med Emil och Alfred och byfolket skulle bara ruska lite lätt på huvudena. Fru Petrell undrar möjligen om kossorna kalvar tidigare än vanligt.
Dagarna är förbi då samhället såg hårdrockare som Lucifers barn.
Om Siewert Öholm ringt Ghostbusters på 80-talet och rensat upp bland sina hjärnspöken hade han insett att den genomsnittlige hårdrockaren är så som folk är mest.

Fan, vi är snälla människor. Inga brutala hårdingar.
Det har jag i och för sig alltid vetat. När jag som elvaåring såg Dave Murray i Iron Maiden i blå trikå spela ”The number of the beast”, med mildheten hos en bibliotikarie, måste min hjärna instinktivt ha gjort den kopplingen.
Att presentera sig som hårdrockare för en medhårdrockare är som att byta nycklar till varandras liv. Varsågod och kliv på, allt som är mitt är ditt! Och det enda lösenord som behövs för att ta sig in i gemenskapen är: jag_gillar_Black_Sabbath! Lättare än att ta sig in på Agneta Sjödins trådlösa nätverk alltså (love_dalailama).

Aldrig blir hårdrockens förbrödrande kraft lika tydlig som när man är utomlands.
Just nu befinner jag mig i Katmandu, Nepal, och har så gjort i lite drygt tre veckor. Redan har jag gjort mig fler goda vänner än vad man kan hoppas göra under ett halvt liv i en medelstor svensk stad.
Våra kulturer är, om inte väsensskilda, så åtminstone skilda åt av onödigt höga bergskedjor. Ändå förstår vi varandra bättre än vad SJ någonsin kommer göra sina kunder.
När jag intervjuade Ralf Gyllenhammar från bandet Mustasch för musiktidningen Close-Up, konstaterade han: ”[...] ibland kan hårdrocksscenen påminna en del om en förening.” Han menade det som något negativt, eftersom föreningar, stora som små, allt från korpenlag till nationer, odlar en chauvinism: vi är bättre än ni.
Låt så vara.
Men det är också föreningar som skapar gemenskap och samhörighet. Eller som en kommunpolitiker hade uttryckt det: de skapar möten mellan människor.
Och fan alltså, vi är snälla. Inga brutala hårdingar.

Så, hårdrock som integrationsprojekt?
Den riksdagsledamot som har modet att motionera om det kommer för alltid att mötas av hånflin i plenisalen och av reservationslös kärlek på närmaste rockklubb.
Jag vet vad jag hade valt.

Publicerad i Dagbladet den 26 februari.

Fear and loathing in Katmandu

I snart tre veckor har jag varit i Katmandu, Nepal. Vissa dagar reflekterar jag inte ens över att jag är i ett fullständigt främmande land, vissa dagar är det helt omöjligt att inte göra det. Tecknen finns överallt och är lättare att tolka än en rebus på Kamratpostens pysselsidor.

Exempelvis:

* Apor klättrar i elledningarna (som för övrigt ser ut som ormgropar av svarta kablar, fästa vid stolparna med knutar som inte en knopslagare i hela världen kan lösa).

* Kossor går helt obekymrat mitt på hårt trafikerade motorleder (folk kör för övrigt som galningar här, om än högst kompetenta galningar; trafikskolorna i Nepal verkar bara lära ut att man ska hålla sig på vänster sida av vägen, i den utsträckning det är möjligt).

* Turister klär sig inte i sarong och midjeväska och bär runt på en påse med solskyddsfaktor. Hit kommer folk för att söka sin andliga identitet och ett första steg mot själens frigörelse är att klä sig i hallucinogena batiktröjor och låtsas som om det vore 1969 (vilket det på sätt och vis var i går, då Bryan Adams som första stora internationella artist uppträdde i Nepal). Allt som är virkat eller stickat eller känns "levande mot huden" är också populärt, typ mössor med bollar som dinglar vid öronen. Av orsaker jag ännu inte lyckats förstå råder det också ett motsatsförhållande mellan andlig upplysning och personlig hygien.

* Man dricker risöl (såväl varm som kall) och äter buffelhjärna. Det senare smakar som en blandning mellan äggröra, lever och din allra värsta mardröm.

* Ens snor innehåller fyra nyanser av brunt på grund av luftföroreningarna. Näshåren jobbar dubbelskift.

* De planerade strömavbrotten uppgår vissa dagar till 16 timmar. Nepal är antagligen en av världens största konsumenter av stearinljus.

* Var man än vänder sig är det någon lokal jeppe som vill sälja sina tjänster och gör det genom att inleda konversationen med frågan "where are you from?". "Sweden", svarar man artigt. "Ah! Beautiful country, ey?" De har så klart inte en susning om var Sverige ligger.

* Fler punkter finns och kommer att redogöras i ett senare inlägg.

När kristallkronorna slocknat och vardagen återvänder

Röda mattor, fotoblixtar, glitter och glamour.
Det är säsong för de stora prisgalorna.
Vilka som överlever folkets och kritikernas björnkramar återstår att se.

Låt oss innehållsdeklarera den här krönikan först: fest och glam, champagnebubblor, klirrande kristallglas, kostym och aftonklänning, sidenband, guldmålade stuckaturer. Allt det gör ni bäst i att ta med själva till läsningen, för det är inget ni kommer att hitta här.
Den här krönikan tar vid när fotoblixtarna slocknat, när vaktmästaren sopar upp glassplittret från golvet och funktionären skickar hem Kleerup i taxi, när januari åter står som en exekutionspatrull utanför fönstret och livet känns som gul snö.
Den tar vid när det ensidiga hyllandet av en artist eller ett band får opinionen att svänga.
För det inträffar alltid, förr eller senare. Fenomenet är välkänt. Många är de kulturantropologer och sociologer som tillsammans byggt teorier för att försöka förklara beteendet.

Särskilt observerbart är det i subkulturer.
Ögonblicket då ett band blir en knähund för etablissemanget är när genretalibanerna tar till vapen. Oftare än inte förskjuter de tyngdpunkten i sin argumentation till den yttersta kanten, allt för öka hävkraften och kompensera för sin numerära underlägsenhet.
Det som tidigare var ett favoritband kan helt plötsligt vändas till motsatsen.
På ett sätt är det förståeligt, och det utan akademiska formelsamlingar.
För det som händer är att det underjordiska altaret - en mötesplats för de redan invigda - förvandlas till en turistattraktion. Det säger sig själv att mystiken försvinner under sådana omständigheter.
Det är som att sitta i kyrkbänken och be en bön när en hel hjord av tyskar i identiska midjeväskor och khakishorts travar in.

I ett aktuellt exempel är Watain det där underjordiska altaret och det lättledda branschfolket khakityskarna.
För icke-invigda: Watain är black metal-bandet som de senaste åren gjort sig känt för allmänheten genom extrema åsikter, spektakulära och illaluktande scenshower, och nu alltså som den första Grammisvinnaren som avslutar sitt tacktal med ett pikant "hail Satan".
Under festligheterna kunde man se sångaren Erik Danielsson stå och smila bredvid Carola. God min i elakt spel? Antagligen. Men försök övertyga de mest dogmatiska anhängarna om det, som i det sköna kändishänget ser ett förräderi - ett handslag om vapenvila i korståget mot den rådande ordningen och den likriktning som håller populärkulturen i järnhårt skamgrepp.

Det här är givetvis baksidan med att vinna Grammisar och fira framgångar utanför sitt eget revir. Befinner man sig bakom fiendelinjen är det allt svårare att hävda och upprätthålla sina ideal.
Det är åtminstone vad väldigt många tror, och det är den enskilt största anledningen till att antalet negativa kommentarer om bandet kommer att fortsätta öka på olika internetfora under det kommande året.
Watain skiter förhoppningsvis i det. För om det värsta som kan hända är att bli en kasperdocka för musikindustrin är det näst värsta att följa fansens förväntningar och önskemål som om det vore en lagtext.
Så länge strålningsskadorna från Carolas skenhelighet inte får Watain att muteras till en frikyrklig gosskör kan vi nog utgå ifrån att de också i fortsättningen bär sin skottsäkra integritet under skinnvästen. Hur många Grammisar och guldskivor de än fyller prisskåpet med.

Publicerad i Dagbladet den 29 januari.

Kamelot visar vägen för power metal: Goethe och Grieg

Som ett litet krya på dig-kort tar vi i dag och uppmärksammar Kamelot-sångaren Roy Khan. Sedan en tid tillbaka är han sjukskriven, enligt gitarristen Thomas Youngblood för utbrändhet (eller stressrelaterat utmattningssyndrom som jag fick lära mig att det heter när jag vikarierade som allmänreporter på Vestmanlands Läns Tidning). Låt oss hoppas att han som norsk medborgare får ut sin sjukpenning och inte tvingas ut i arbetslivet av kälkborgerliga politiker. Fick Lena Adelsohn Liljeroth bestämma skulle han antagligen arbetsträna i ett coverband på Hurtigrutten. Å andra sidan ser hon inte skillnaden på Beethovens nionde symfoni och Sean Banans fjärde listetta, så...

Därför kan vi inte heller begära att hon ska se de konstnärliga värden som Kamelot lägger i dagen. Inte för att den norsk-amerikanska orkestern presiderar över det avantgardistiska rådet eller något åt det hållet. Musikaliskt är det snarare reaktionärt än revolutionärt. Inspirationskällorna heter Johann Wolfgang von Goethe ("Faust") och Edvard Grieg (låten här nedan, "Forever", innehåller stycken från "Solveigs sång", i sin tur lyft från tonsättningen av Henrik Ibsens "Peer Gynt").

Sättet Roy Khan rör och för sig på scenen är sannolikt rester från hans teater- och operastudier. Ibland är det så mycket längtan och trängtan och högromantiskt lidande att han framstår som power metals svar på den unge Werther. Hellre det förstås än att han tar på sig slängkappan och ställer sig i kön för att folkbokföra sig som draktämjare á la 50 procent av alla power metal-band.

Nu lyssnar vi på "Forever" och önskar herr Khan ett kvickt tillfrisknande.

En fotorealistisk söndag

(C) Richard Estes

Hellre jagad av vargar än lyssnar på Creed

Vargens fiende #1

Det låter som en Norgehistoria, och är det också. Från vårt grannland i väst kommer en nyhet som kan användas som slagträ i debatten om den kontroversiella vargjakten. Det handlar om en 13-årig gutt som på vägen hem från skolan omringas av en flock vargar. Av hans handlingssätt att döma är han inte medlem i pojkscouterna. I så fall hade han sannolikt agerat annorlunda: spelat död, täljt till en älgstudsare av några grenar eller bjudit vargarna på nyponsoppa. Vad som helst egentligen, förutom den taktik han väljer att anförtro sitt liv till.

Så, vad gör han?

Han tar av sig hörlurarna till sin mobiltelefon och vrider upp till maxvolym. Ur de små membranen strömmar nu en toxisk häxblandning; senapsgas som kristalliserats till ljudvågor. Ja, 13-åringen har släppt lös Creed i det vilda. De blodtörstiga rovdjuren reagerar som om det vore ljudet av en nära förestående naturkatastrof och lägger svansen mellan benen och sjappar.

Helt ofrivilligt har den amerikanska rockgruppen förvandlats till ett argument mot den licensjakt på varg som hetsigt diskuteras och debatteras runtom i landet. En ljudkanon som ger eld med låtar som "Lullaby", "Wash away those years" och "Torn" ger - om vi ska gå på Norgehistorien - bättre skydd för boskapsuppfödare än elektriska stängsel och taggtråd.

Med ens fick Creed en praktisk nytta. Kanske är det ändå så att vi alla är bra på någonting. Vissa på att skriva musik, andra på att skrämma vargar.

Artikeln läser ni här (länk).

Jon Stewart avslöjar den svenska humoreliten som trötta bondkomiker

Politisk satir är svårt. För att förstå hur svårt det är behöver man bara se några minuter av Magnus Betnérs ståuppkomik. Oftast är det några nypor absurdism som fattas för att skämten inte ska pysa ihop som en hoppborg på Sverigedemokraternas partikongress (kom ihåg, jag tar inte betalt för mina putslustigheter, det gör Betnér). Det är sällan kul att se en person vara rationellt ilsken, med en stringent och förnuftig argumentationen, formulerad på DN Debatt-svenska.

Om detta blir man brutalt påmind när man ser den politiska satirens titelhållare, Jon Stewart, i det hejdlöst underhållande "The daily show". Han - och hans stab av manusförfattare - är spetskompetenta över hela linjen. Inget annat humorprogram är ens i närheten av att förena omvärldsanalys med komik på det sätt som Jon Stewart gör.

Visst, det är extremt förutsägbart att hylla denna man. I någon klausul som reglerar bostadsköerna till Södermalm i Stockholm står det, enligt säkra källor (hej, kvällstidning!), att man måste svära evig trohet till satirikern för att godkännas som spekulant. Det kan jag leva med. Jag jobbar inte i, uhm, överraskningsbranschen? Om det känns bättre kan man alltid ploppa fram en Povel Ramel-ordvits ur mungipan och säga att "The daily show" är överraskande bra.

Vilket som, här har ni närmare sju minuter politisk satir som gör väntan på den där kylskåpskalla ölen lite mer uthärdlig.

(Av någon anledning lyckas jag inte "bädda in" klippet i inlägget, så ni får i stället klicka här.)