På symfonikonsert måste man vara karl för sin hatt

Hennes blick möter något hon inte gillar.
Det är inte personen som skriver den här krönikan, men bra nära: krönikörens kläder.
”Sir”, säger hon. ”Klädkod gäller här”.

Det finns ett uttryck som ni säkert har hört och som inte alls passar in på den här situationen: en katt bland hermelinerna.
Kanske att en zoolog kan relatera till metaforen, det låter jag vara osagt, men i den händelse att mård- och kattdjur faktiskt umgås – också det låter jag vara osagt – är det likväl svårt att översätta den fabelaktiga bilden till ett möte mellan två människor i centrala Kuala Lumpur, Malaysia.
Utifall kungen läser det här, och tycker att ordspråket är lika obegripligt som successionsordningen, kommer här en förklaring för våra yngre läsare: en ledigt klädd hermelin bland högtidligt klädda hermeliner.
Fortfarande inte? Okej, byt ut hermelin mot person och hermeliner mot personer.
Nu är vi oerhört nära det scenario som utspelade sig på gatuplanet i tvillingtornen Petronas i miljonstaden Kuala Lumpur.
”Sir”, säger hon. ”Klädkod gäller här.”

Jag står inne på biljettkontoret för de malaysiska filharmonikerna när kvinnan i kassan upplyser mig om denna paragraf. Med denna lilla bit information är det som att hon pickar i mig, som för att se om min värdighet är färdiggräddad. Det är den inte. Den säckar ihop som en livstrött muffins.
”Du sa på lördag, alltså? Okej, det kan vara så att jag har andra planer då. Måste kolla upp det först innan jag köper en biljett.”
För att ta sig förbi det röda sammetsrepet, berättar hon, måste man klä sig så som det anstår en person som anser att musiken dog med Beethoven, det vill säga: tredelad kostym.
Först tänker jag: herregud så omodernt och konservativt. Sedan tittar jag ned och upptäcker att någon satt på mig en t-shirt med hårdrocksmotiv.
Det är då andra tanken slår mig: också inom populärkulturen råder ju klädkoder. Visst, jag har aldrig blivit portad från en rockklubb för att ha dykt upp i jackett och cylinderhatt, huvudsakligen för att jag aldrig gjort det, men ni fattar poängen.
Bara för att klädkoderna inte är uttalade – vi vill ju så gärna inbilla oss att vi lever i individualismens guldålder – innebär det inte att de inte existerar.

Varje dag, i varje del av samhällslivet, fogar vi oss i ett stort sortiment av beteende- och uppförandekoder, medvetet, omedvetet och/eller undermedvetet.
Alla som gått förbi en musikklubb och spanat in klientelet utanför, de som köar till insläppet, vet hur förtvivlat lätt det är att avgöra vad det är för typ av band som senare under kvällen kommer att möta publikens jubel.
Man får klä sig precis hur man vill men ingen gör det.
När allt kommer omkring är vi, trots allt, ett flockdjur och som sådant söker vi tillhörighet och bekräftelse. I det ljuset framstår den klassiska musikens höga svansföring som befriande.
Kvinnan i biljettkassan ger inte uttryck för något omodernt och konservativt, snarare något allmängiltigt och evigt. Hon uttalar det outtalade: anpassa dig eller gå härifrån, valet är ditt.
En kulturupplevelse är alltid större än sina utövare; alla intryck samspelar, inte bara instrumenten i symfoniorkestern. Därför gläds jag åt alla finklädda malaysier som besparades åsynen av en svensk i rutiga shorts, band-t-shirt och smutsiga sneakers, men gräms åt att jag missade konserten.

Publicerad i Dagbladet den 21 maj.