Och här kommer rösterna från Borneo

Förutom en och annan krönika har tystnaden här på bloggen varit kompakt och - det här inser jag nu: talande. Hellre tiga och tas för en idiot än att öppna munnen och undanröja alla tvivel, som någon sa (antagligen Oscar Wilde; jag har i skrivande stund inte tillgång till internet).

Jag ska inte tråka ut er med redogörelser om mitt nomadliv. En kort positionsbestämmelse bara: Kuching, Sarawak på Borneo. Här fördriver jag dagarna med att läsa ("Förnuft och känsla" av Jane Austen, "Det allra heligaste" av William Faulkner och "Skurkstater" av Noam Chomsky), återuppliva mitt intresse för mat (eller snarare: mitt intresse för att äta) och att lyssna på musik. Så, i stället för ett etnocentriskt - ordböcker finns av en anledning - "Packat och klart"-reportage med en massa muntra oklädsamheter, typ "titta! här äter man med händerna, gud så spännande!", kommer här några valda ord om nya och halvnya skivor, ibland väl valda, ibland illa valda, men garanterat valda.

Pentagram - "Last rites"
Ett typiskt Roadburnband: creddigt men ändå opretentiöst, ett band man antingen dyrkar eller knappt hört ett ackord med. Pentagram kan vara det första kultbandet inom hårdrocken och därmed en stor angelägenhet för en liten krets. På nya skivan är det framför allt en låt som gör skäl för bandets status och den heter "8". Det räcker inte långt att säga att det vilar något processionslikt över låten, för det gör det över det mesta Pentagram råkar röra vid (det är som att säga att det vilar något humoristiskt över Robert Gustafsson). Som musikjournalist gör man sig ibland lite för stort besvär med att leta orsaker. Vad är det som gör just den här låten så bra, frågar man sig, och avfärdar snabbt de mest uppenbara: det drivande riffet, den uttrycksfulla sången, melodierna. En stund senare sitter man där med en analys man knappt själv förstår. Så, den här gången tänker jag inte göra mig något besvär. Vad det är som gör låten så bra? Det drivande riffet, den uttrycksfulla sången, melodierna.

Amorphis - "The beginning of times"
Det finska bandet som aldrig tycks bli klara med nationaleposet "Kalevala". Fortfarande ligger det på nattygsbordet som en bibel och ledsagar Amorphis in i de drömska musiklandskapen. "The beginning of times" skulle utan problem kunna byta plats med något av de tre föregående albumen och ingen - inte ens de själva, tror jag - skulle reagera. För ett sämre band hade det varit kritik, för Amorphis är det snarast beröm. Sugna på en trädmetafor? De är fast rotade i sin mylla men fortsätter ändå att växa och skjuta nya skott.

Sepultura - "Kairos"
- Jag kan som ni förstår inte uttala mig i det specifika fallet, utan bara upprepa det jag sagt tidigare: alla har rätt till en enskild prövning. Men, och anteckna noga nu: har man en lång historia av brottslighet - förargelseväckande dåliga skivor åtalas under hemfridslagen - kan det finnas skäl att frångå gällande rättsprinciper.
Men något kan du väl säga om skivan, för du har väl hört den?
- Nej, det kan jag inte. Men jag kan säga så mycket som att utsikterna ser goda ut för att de hamnar under Max och Igor Cavaleras skyddstillsyn inom en inte alltför avlägsen framtid.

Symphony X - "Iconoclast"
Det kan tyckas ironiskt att ett hårdrocksband som inte samarbetat med en symfoniorkester - de börjar bli lätträknade vid det här laget - valt ett namn som Symphony X. Kan aldrig tänka mig att resurserna för att ro i land ett sådant projekt saknas; Prags filharmoniker verkar ställa upp på det mesta för en rimlig peng (av min beskrivning låter det som om de är den klassiska musikens red-light district, och någonting säger mig att det också är så de betraktas av förståsigpåarna). Säga vad man vill om den plottriga "Mega man VI"-synten men skriva låtar, det kan gitarristen Michael Romeo. Och imitera den fallne hårdrockshjälten Ronnie James Dio, det gör sångaren Russell Allen med bravur, inte sällan med bättre resultat än förebilden (jag svär hur mycket jag vill i kyrkan, jag är inte troende). Ni minns förstås inte ett tidigare inlägg där jag försökte bevisa ett samband mellan att inspireras av finlitteratur och skriva högkvalitativ musik. Förra skivan, "Paradise lost", inspirerades av John Miltons klassiska verk med samma namn och var följaktligen svinbra. Om nya "Iconoclast" har en litterär förlaga, det vet jag inte (åter igen, inget internet), men om den har det är den skriven av, ja, allra minst en Nobelpristagare.

Lady Gaga - "Born this way"
Bara lyssnat igenom den en gång men har lättare att förstå den amerikanska kritikerkåren, som delat ut både ris och ros, än den svenska som champagnesprutat lovord och tagit det säkra för det osäkra, ifall att den i framtiden räknas som en modern klassiker. Vissa kallar titelspåret en snygg hyllning till Madonna, själv kan jag möjligen sträcka mig till att kalla det ett snyggt plagiat av Madonna. "Judas" gillar jag skarpt, ända fram till den platta refrängen, som låter som kvarglömda rester från debutplattan. Om Lady Gaga lindansar mellan konstnärlig integritet och ren kommersialism är refrängen ett snedsteg som är omöjligt att återhämta sig från.

Blut Aus Nord - "777 - Sect(s)"
Det är bara att krypa till korset och erkänna att jag aldrig ägnat någon vidare uppmärksamhet åt Blut Aus Nord. Som med så mycket annat är det något jag ångrar nu, när jag fått mina perspektiv skevade av "777 - Sect(s)". Allt sedan Deathspell Omegas "Fas" tycks jag inte kunna få nog av riff som låter som om de spelades på diagonalen, inte på tvären mot alla harmoniläror utan på snedden mot alla harmoniläror. Inte helt begripligt kanske, i likhet med musiken, men låt mig försöka igen: de bryter inte riffen, de stukar dem. De hänger fortfarande och dinglar i något som går att kalla musik i traditionell mening, och jag antar att det är just det som gör "777 - Sect(s)" så fascinerande: att den ligger och skaver mot föreställningarna om vad musik är, som grus i skorna, snarare än att den som en del konstmusik - för att fortsätta analogin - kastar bort skorna helt och hållet. Om det är något som ligger Blut Aus Nord i fatet är det att Deathspell Omega existerar. Jämförelser är oundvikliga och de är dessvärre, och helt förståeligt, inte till deras fördel. Ändå, en skiva att hålla som sköld när all likformig och konstnärligt likstel reklamradiopop anfaller.

Witch Mountain - "South of Salem"
Innan vi tar och tröttnar på retrovågen och alla band som hellre lyfter fram Blue Cheer och Grand Funk Railroad än Led Zeppelin och Deep Purple (givetvis bara en pose och en positionering, Led Zeppelin ÄR bättre än Blue Cheer, om det kan bara ängsliga hipsters tvista) bör vi fästa blicken på Witch Mountain och skivan "South of Salem". Knappast revolutionerande, mer än i den mening att de verkar ha fastnat i revolutionens år 1968. Kanske är det den analoga värmen som gör att de sticker ut, för materialet de jobbar med går det inte att säga något nytt om. Leta fram ett nummer av Rolling Stone från, säg, december 1969, plöj skivrecensionerna och du har sannolikt läst varenda beskrivning som passar in på "South of Salem". Ett välbehövligt andningshål i den digitalt processade och hårt komprimerade musikkultur som berömmer sig själv om att vara "modern".

Foo Fighters - "Wasting light"
Redan hyllad som det bästa de släppt sedan "The colour and the shape", så vad finns det att tillägga? Absolut ingenting.

Shining - "VII/Född förlorare"
Har ni läst så här långt - typ 50 tweets, för att tala med Twittergenerationen - har ni bevisat att ni kan hantera lite längre texter och därför tänker jag, utan krus, rekommendera den Shining-artikel som återfinns i kommande numret av Close-Up Magazine. Och vill man veta mer om själva skivan och innehållet på den - bland annat ett samarbete med Nordman i låten "Tillsammans är vi allt" - letar man upp Jonn Palmér Jeppssons recension av den i Sydsvenskan. Minsann, så lat är jag.

Powerwolf - "Blood of the saints"
Den här skivan är det ingen idé att ni letar upp Jonn Palmér Jeppssons recension av. Anledningarna är två: (1) han har inte recenserat den och kommer heller inte att göra det, (2) han skulle tyckt att det var för hurtigt och lättuggat. Det är det också, hurtigt och lättuggat, men inte _för_ hurtigt och lättuggat. "Blood of the saints" låter så som Sabaton hade gjort om jag gillat dem. "Sanctified with dynamite" är en hiskeligt puckad titel men en grym låt. Och sedan - versen och refrängen i "Murder at midnight"! Tyngden i "Son of a wolf"! "Knyta näven i luften"-kraften i "Night of the werewolves"! Och hör sedan!

TesseracT - "One"
Önskar att jag hade mer information om det här bandet, men det jag vet är så lite att ni gör bäst i att googla själva. Men innan ni gör det: lyssna igenom skivan "One", förslagsvis på Spotify. Hade nästan glömt att metalcore kan vara spännande, om den görs med någon form av vision och inte, som fallet ofta är, med någon form av vinstintresse. Här finns klurig rytmik, glädjande mycket kreativitet och fler infallsvinklar än omslaget med tredimensionella kuber i tredimensionella kuber antyder. Så, ja, TesseracT har nog mer med Meshuggah att göra än gängse metalcoregäng.

Det där får räcka. Orden är valda och nu ska jag ut och äta middag.