Ställ krav på din lokala musikkritiker

Alldeles för få musikjournalister är kvinnor.
Kanske är det därför inkompetensen är så hög.
Det är hög tid att vi tar bort stödhjulen för musikkritiken och behandlar den med respekt.

Just nu pågår en debatt om kvinnors underrepresentation inom musikjournalistiken. Det är en bra debatt. I Expressen skriver Agnes Arpi: Män mejlar och hör av sig, även när det inte annonseras efter nya skribenter, också de som inte är bra på att skriva.
Där ringar hon in ytterligare ett problem, kanske större än genusfrågan, eftersom den inte diskriminerar och gör skillnad på kön: inkompetensen. (Sant är i och för sig att män verkar mindre bekymrade över att inkompetensen glipar fram, som kalsonger genom en öppen gylf.)
Är det någon kulturyttring som bevakas som om det vore ett lådbilsrace är det musiken. En copywriter på Kellogg's lägger ned mer själ och hjärta i sitt arbete än många musikkritiker.
Hur det går till när dagstidningar anlitar litteraturkritiker, det vet jag inte, men jag håller för sannolikt att det här är ett osannolikt scenario:
”Gillar du att läsa, eller?”
”Ja, jo, någon bok då och då blir det väl.”
”Jag frågar nämligen för att det finns en tjänst ledig och...”

För att recensera litteratur krävs i regel förkunskap och förförståelse, en förtrogenhet med ämnet, som det heter i läroplaner. Det låter som en självklarhet, och är det också, om det inte är musik det gäller.
Förstå mig rätt, jag menar inte att man ska vara en kalenderbitare som sorterar detaljkunskap som vore det ädelstenar i ett smyckeskrin. Vilket datum ett band bildades, hur många skivor en artist har släppt eller vad musiker heter i mellannamn, det kan vem som helst kolla upp på Wikipedia. Det tar en minut, högst.
Intressant blir det först när man sätter in det i ett sammanhang och förklarar. Okej, Neil Young inleder konserten med den här låten, från den här skivan, släppt det året – men varför?

Tro nu inte att jag hugger mina kolleger i ryggen. Det gör jag inte. Personerna jag hänvisar till är inte kolleger, det är personer som skriver en recension då och då, på skoj, liksom, när andan faller på eller när nöjesredaktören har en fordring på en.
Det är därför så många konsertrecensioner bara är referat, garnerade med en handfull adjektiv – elektriskt! eklektiskt! extatiskt! – och ett jämnt antal åsikter, som man oftast får leta efter som mandeln i en gröt av förbehåll och ursäkter: Publiken verkar gilla det, och visst, det låter bra och musikerna borde veta vad de sysslar med, men personligen kan jag eventuellt, kanske, tycka att...
Nu hör jag någon säga: Kom igen, det är bara musik, tagga ned!
Och det är precis den inställningen till musik som förslappar bevakningen. Förutom bristande kunskaper hos kritikerna är det största hotet mot musikjournalistiken att den inte tas på allvar.
För varje dålig recension som publiceras i en stor dagstidning devalveras musikkritiken, inte bara i läsarens ögon utan också internt, på redaktioner och i journalistiken i stort.

Bara den som är fri från synd får kasta den första stenen. Jag är det definitivt inte, och det vet alla som sett mitt namn i den här tidningen tidigare. Skulle jag räkna hur många gånger jag gjort tunnel på mig själv med den här krönikan skulle jag antagligen behöva gå i terapi.
Men, är det något jag är oskyldig till är det att trivialisera musik och inte ta den på allvar. Den dag jag gör det hoppas jag att någon trycker upp den här texten i ansiktet på mig och skäller ut mig efter noter.

Publicerad i Dagbladet den 16 juli.