En asiatisk bergsrepublik på andra sidan syrenhäcken

Vi lever i en globaliserad värld, sägs det.
Jag tror det stämmer.
På annat sätt går inte att förklara hur antikristna black metal-legionärer från Trollhättan dyrkas i en hinduistisk bergsrepublik.

Alla som känner till band som Unleashed, Lord Belial och Marduk – upp med en hand!
Hallå, någon där?!
Vad jag vill illustrera med den här gallupen är mer än vad jag själv anar, så låt oss nöja med det lilla: att personer i Nepal – ni vet, landet med den härligt julpyssliga flaggan – vet mer om blågul musik än vad majoriteten svenskar gör.
Förstås, det här är inga förbluffande fakta.
Med internet är det kortare sträcka till ett black metal-band från Trollhättan än vad det är till saltkaret på bordet, och det oberoende av var i världen man råkar befinna sig. (Var så säkra: snart kommer den första rapporten om marinbiologer som porrsurfar från en djuphavsgrav.)
Nätet är en dygnet runt-öppet närbutik som har precis allt i lager. Ingenting är obetydligt nog för att sakna betydelse på webben.
Följden av denna gränslösa tillgänglighet är att lokalproducerad grime från Trosa, inspelad i en falurödmålad friggebod med vita knutar, har lika lång – eller snarare kort – transportsträcka till en bergsby i Nepals inland som den har till grannen på andra sidan syrenhäcken.

Åter igen, inte förbluffande fakta.
Ändå lyckas jag inte hålla mig undan förvåningen, den söker upp mig, knackar på rutan och vill in: kom igen, hur otroligt är inte det här!
I norr, från där jag sitter, ser jag hur Himalayas snöklädda bergstoppar reser sig som stolta pelare mot himlakupolen, i ganska exakt fyrtiofem graders vinkel från den datorskärm som just nu ritar upp gränssnittet till Spotify.
Först i spellistan: norska Kvelertak.

Några veckor tidigare sitter jag i en smörgåsbar i Katmandu och väntar på min beställning när jag från ingenstans hör en välbekant melodi.
Det låter som om musiken körts genom en bilskrot. Vassa kanter sticker ut här och där, flisor av ljud sprutar fram och sången ligger i en hög av strimlor.
Ljudkällan visar sig vara en mobiltelefon som tillhör servitören. Han har i sin låtkatalog fiskat upp ett gammal örhänge från engelska Cradle of Filth (som faktiskt får mer karaktär och bornyr av att spelas i minihögtalare avsedda för polyfoniska ringsignaler).
Utanför åker mjöksyredrivna rikshaws slalom mellan gatumånglare, heliga kor, vespor, felparkerade taxibilar och stadsbor på väg till basaren. Det är en myrstack av febril aktivitet; folk klättrar nästan på varandra för att ta sig fram, bort och i väg.
Men här, på insidan, bak tjocka butiksglas: extrem metal från grevskapet Suffolk, England.
Som sagt, inte förbluffande fakta, men...
Jo, fan i mig, förbluffande fakta är just vad det är.
Internet är raktigenom förbluffande och kommer så förbli, i dag, i morgon, i all framtid.

Publicerad i Dagbladet den 23 april.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar