När kristallkronorna slocknat och vardagen återvänder

Röda mattor, fotoblixtar, glitter och glamour.
Det är säsong för de stora prisgalorna.
Vilka som överlever folkets och kritikernas björnkramar återstår att se.

Låt oss innehållsdeklarera den här krönikan först: fest och glam, champagnebubblor, klirrande kristallglas, kostym och aftonklänning, sidenband, guldmålade stuckaturer. Allt det gör ni bäst i att ta med själva till läsningen, för det är inget ni kommer att hitta här.
Den här krönikan tar vid när fotoblixtarna slocknat, när vaktmästaren sopar upp glassplittret från golvet och funktionären skickar hem Kleerup i taxi, när januari åter står som en exekutionspatrull utanför fönstret och livet känns som gul snö.
Den tar vid när det ensidiga hyllandet av en artist eller ett band får opinionen att svänga.
För det inträffar alltid, förr eller senare. Fenomenet är välkänt. Många är de kulturantropologer och sociologer som tillsammans byggt teorier för att försöka förklara beteendet.

Särskilt observerbart är det i subkulturer.
Ögonblicket då ett band blir en knähund för etablissemanget är när genretalibanerna tar till vapen. Oftare än inte förskjuter de tyngdpunkten i sin argumentation till den yttersta kanten, allt för öka hävkraften och kompensera för sin numerära underlägsenhet.
Det som tidigare var ett favoritband kan helt plötsligt vändas till motsatsen.
På ett sätt är det förståeligt, och det utan akademiska formelsamlingar.
För det som händer är att det underjordiska altaret - en mötesplats för de redan invigda - förvandlas till en turistattraktion. Det säger sig själv att mystiken försvinner under sådana omständigheter.
Det är som att sitta i kyrkbänken och be en bön när en hel hjord av tyskar i identiska midjeväskor och khakishorts travar in.

I ett aktuellt exempel är Watain det där underjordiska altaret och det lättledda branschfolket khakityskarna.
För icke-invigda: Watain är black metal-bandet som de senaste åren gjort sig känt för allmänheten genom extrema åsikter, spektakulära och illaluktande scenshower, och nu alltså som den första Grammisvinnaren som avslutar sitt tacktal med ett pikant "hail Satan".
Under festligheterna kunde man se sångaren Erik Danielsson stå och smila bredvid Carola. God min i elakt spel? Antagligen. Men försök övertyga de mest dogmatiska anhängarna om det, som i det sköna kändishänget ser ett förräderi - ett handslag om vapenvila i korståget mot den rådande ordningen och den likriktning som håller populärkulturen i järnhårt skamgrepp.

Det här är givetvis baksidan med att vinna Grammisar och fira framgångar utanför sitt eget revir. Befinner man sig bakom fiendelinjen är det allt svårare att hävda och upprätthålla sina ideal.
Det är åtminstone vad väldigt många tror, och det är den enskilt största anledningen till att antalet negativa kommentarer om bandet kommer att fortsätta öka på olika internetfora under det kommande året.
Watain skiter förhoppningsvis i det. För om det värsta som kan hända är att bli en kasperdocka för musikindustrin är det näst värsta att följa fansens förväntningar och önskemål som om det vore en lagtext.
Så länge strålningsskadorna från Carolas skenhelighet inte får Watain att muteras till en frikyrklig gosskör kan vi nog utgå ifrån att de också i fortsättningen bär sin skottsäkra integritet under skinnvästen. Hur många Grammisar och guldskivor de än fyller prisskåpet med.

Publicerad i Dagbladet den 29 januari.