Per Oscarsson - en oefterhärmlig talang

Natten till nyårsafton släcktes en ledstjärna på skådespelarhimlen.
Han var en av de största - om inte den största.
Per Oscarsson kommer att fattas oss alla.

En skådespelares storhet kan mätas på en rad olika sätt. Ett är att med fantasins kraft separera personen från rollfigurerna, för att sedan låta någon annan bebo karaktärerna.
I de allra flesta fall är tankexperimentet inte svårare än att byta kläder på en klippdocka.
I några sällsynta fall är det att jämföra med en hjärttransplantation.
Ta bort Per Oscarsson i rollen som Borka i "Ronja Rövardotter" (1984) och filmen känns genast mycket blodfattigare. Samma sak med hans oförlikneliga porträtt i tv-klassikern "Kan du vissla Johanna?" (1994).
Han trängde in så långt i rollerna att ingen någonsin kunde följa efter.

De allra flesta minns nog Per Oscarsson som den virrige farbrodern, han som stapplade sig fram, tyngd av åren, och fraserande som en improviserande jazzmusiker. I luften stack alltid ett pekfinger upp, som en dirigentpinne, med vilken han tycktes föra dramat framåt.
Det gjorde han också.
I filmer som Arne Mattssons "Vaxdockan" (1962) och Jan Troells "Ole dole doff" (1968) är det en mästare i arbete vi ser. Det är inte för inte som Per Oscarsson är den enda svenska manliga skådespelare som vunnit pris i Cannes, och det för det outplånliga intryck han gör som svältkonstnär i "Svält" (1966), med manus efter Knut Hamsuns roman.
Jag såg den häromveckan och i rollgestaltningen samlar Oscarsson sin talangs alla strålar som i ett förstoringsglas och bränner hål på alla biodukar och tv-skärmar och får fiktionen att kännas lika verklig som den där klumpen i magen.
Det är sådana prestationer det delas ut Oscars för.

Nu när alla kolleger uttalar sig i dagspressen om denna gigant är det ord som "innovatör", "idealist", "unikum" och "rebell" som hamnar i tryck. DN:s garvade scen- och teaterkritiker, Leif Zern, konstaterade i sin minnestext:
"Jag vet ingen annan skådespelare i vårt land som varit så geniförklarad och som så fräckt har räckt lång näsa åt genikulten."
Kanske ligger en del av hans storhet i just det: oviljan att låta sig definieras av omvärlden.
Vad gör man när kritikerkåren placerar en på piedestal och karriären närmar sig zenit?
Man strippar givetvis på bästa sändningstid på tv.
För det krävs kurage.
Och en stor dos humor.
Per Oscarsson hade bägge två.

Publicerad i Dagbladet den 12 januari.