En finkulturell andra andning

Nu när jag redan blottat min fetisch för fransk dekadenslitteratur är det ingen mening att hålla tillbaka. Alla som får otäcka utslag av böcker som inte innehåller illustrationer och/eller mordgåtor - sätt er i säkerhet, förslagsvis framför tv:n, och invänta order från Peter Settman, som kan ge besked om när faran är över och all finkultur har jagats tillbaka in i sina gryt, medelst hugg och slag och gammal hederlig Göran Hägglund-populism (orkar inte ens ironisera över det faktum att det är ett kristet statsråd med en årslön på över en miljon kronor som tar fram plakatordet "verklighetens folk").

Okej, ämnet för dagen: poeten Stéphane Mallarmé (1842-1898) och kompositören Claude Debussy (1862-1918).

Det som förenar dessa modernismens portalfigurer är dikten "En fauns eftermiddag". Paul Valéry har i något sammanhang korat den till den franska litteraturens klimax. Det får stå för honom. Själv blev jag inte precis bergtagen (och det kan möjligen bero på att mitt inre fokus var immigt av ångorna från en 12-årig Balvenie Doublewood). Förresten gör det detsamma vad jag tycker om Mallarmé och den obegripliga brödduk han slängt över axlarna på bilden här till höger. Claude Debussy fick verserna att skaka av sig bläcket och lätta från sidorna, förvandlas till spiraler av välljud. Tonerna seglar fram som maskrosbollar, lekfullt, för att sedan stiga i stiltjen; och falla.

Eller, för att låna några ord ur Debussys egen musikfilosofi: "Låt oss odla bara våra instinkters trädgård och trampa respektlöst i de rabatter där idéerna står symmetriskt uppradade i frack."

Så, koka er själva en kopp te och njut av "Prélude à l'après-midi d'un faune" här (länk).

För övrigt #1: Eftersom Grammisgalan gick av stapeln i kväll (Watain vann i kategorin hårdrock, tippat nog) vill jag också slå ett slag för det oberoende musikpriset Manifest. För fjärde året i rad sitter jag med i juryn för hårdrock/metal, den här gången som ordförande. Vem som vinner avslöjas först den 4 februari, men de nominerade banden är: Ghost, Watain, Khoma och Dark Tranquillity.

För övrigt #2: Jag har noll resistens mot smicker. Så här skriver min kära kollega Jonn Palmér Jeppsson (som för övrigt #3 nyligen gått och blivit farsa) apropå inlägget här nedan: "Kollega David Noaksson (Close-Up, Dagbladet i Sundsvall) förkroppsligar allt vad snille och smak heter inom svensk metaljournalistik (om man bortser från hyllandet av en och annan ringbrynjerasslande power metal-batalj)." Vi är som ni ser inte bara förtjusta i varandras skriverier, vi är också tunga missbrukare av parenteser. Önskar att det fanns ett behandlingshem för stilistisk rehabilitering.

Jeppssons nyinvigda blogg hittar ni här (länk) eller i sidomenyn till höger. Ett måste att läsa för alla med intresse för hårdrock, hur perifert det än må vara.