Jon Stewart avslöjar den svenska humoreliten som trötta bondkomiker

Politisk satir är svårt. För att förstå hur svårt det är behöver man bara se några minuter av Magnus Betnérs ståuppkomik. Oftast är det några nypor absurdism som fattas för att skämten inte ska pysa ihop som en hoppborg på Sverigedemokraternas partikongress (kom ihåg, jag tar inte betalt för mina putslustigheter, det gör Betnér). Det är sällan kul att se en person vara rationellt ilsken, med en stringent och förnuftig argumentationen, formulerad på DN Debatt-svenska.

Om detta blir man brutalt påmind när man ser den politiska satirens titelhållare, Jon Stewart, i det hejdlöst underhållande "The daily show". Han - och hans stab av manusförfattare - är spetskompetenta över hela linjen. Inget annat humorprogram är ens i närheten av att förena omvärldsanalys med komik på det sätt som Jon Stewart gör.

Visst, det är extremt förutsägbart att hylla denna man. I någon klausul som reglerar bostadsköerna till Södermalm i Stockholm står det, enligt säkra källor (hej, kvällstidning!), att man måste svära evig trohet till satirikern för att godkännas som spekulant. Det kan jag leva med. Jag jobbar inte i, uhm, överraskningsbranschen? Om det känns bättre kan man alltid ploppa fram en Povel Ramel-ordvits ur mungipan och säga att "The daily show" är överraskande bra.

Vilket som, här har ni närmare sju minuter politisk satir som gör väntan på den där kylskåpskalla ölen lite mer uthärdlig.

(Av någon anledning lyckas jag inte "bädda in" klippet i inlägget, så ni får i stället klicka här.)