Metallica och Lou Reed - ett samarbete att brottsrubricera

Början var bra.
Det var då ingen hade hört någon låt.
Nu finns skivan till lyssning och... slutet ont, allting ont.

En mycket vis man sa en gång: lämna din potential i fred, för med potential är det som med banksaldot: man har alltid mycket mindre än man tror.
Nu var det visserligen i en ståuppshow han sa det, den gode Dylan Moran. Men nog är det så att folk borde ha anständigheten - för att inte säga omdömet - att inte låta sin potential hänga och dingla hur som helst.
Inte för att jag är pryd men när dokusåpakändisar skriver böcker och programledare spelar teater är Sodom och Gomorra inte långt borta. Och när Metallica och Lou Reed om en vecka ger ut "Lulu" kan vi sluta hoppas på nåd och barmhärtighet.
Syndaförlåtelse? Ledsen, de tog slut i går.

För alla som missat nyheten, här är den i resumé: i oktober 2009 uppträdde Metallica med Lou Reed på Madison Square Garden i New York, som en del i tjugofemårsfirandet av The Rock & Roll Hall of Fame.
Ett jippo, förstås.
Det ingen såg var att det där och då såddes ett frö som nu, två år senare, slagit ut alla vitala funktioner i det vi kallar rockbranschen (ännu saknar vi kunskaper för att förutse och förhindra sjukdomsförlopp av det här slaget).
Ungefär så har samarbetet i alla fall beskrivits, trots att det fram till i förrgår bara fanns en låt tillgänglig samt några svårbedömda ljudklipp.
"Om en fisk kunde fjärta är det så här det skulle lukta", skriver en person på Blabbermouth. En annan: "Någon som har en extra ishacka över... för mina öron?"
På Youtube har låten "The view" närmare en miljon lyssningar, men av de som tyckt till ger tre fjärdedelar tummen ned. Än så länge är det bara Rolling Stone-journalister som kurrat gott och myst åt en "rasande förening av [Reeds] 1973 års noirklassiker, Berlin, och Metallicas '86-stenkross, Master of Puppets".
Själv hör jag bara två före detta pionjärer som förgäves slår sina huvuden mot varandra, som flintastenar, för att stryka eld på den kreativitet som mest liknat en rykande veke på senare år (bortsett från semicomebacken "Death magnetic" har Metallica de senaste tjugo åren skrivit låtar som om de försökte göra avtryck på soffdynorna i studion snarare än på fansen).

En annan mycket vis man - eller kvinna - sa en gång: vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. Kanske bör vi ha det i bakhuvudet när vi lyssnar på "Lulu".
För är det så att skivan är en charterresa till helvetet - varsågod Kanal 5, där har ni titeln på ännu en efterbliven dokusåpa - får vi påminna oss om att inte ens Metallica eller Lou Reed strävar efter att skriva musik som i första hand bör recenseras av lagmän i Haag och inte musikkritiker.
Låt oss helt enkelt hoppas på det bästa och vänta oss det värsta.
Om inte annat kanske "Lulu" blir en konstnärlig nära döden-upplevelse som får både Metallica och Lou Reed att uppskatta det de redan har lite mer.

Publicerad i Dagbladet den 22 oktober.