Progressiv musik - en framtidsvision i det förflutna

Ingenting är sig likt.
Det enda oföränderliga är det föränderliga.
Hur kan då musik som skapades för fyrtio år sedan kallas progressiv?

Ni inser det, jag inser det: Det här kan sluta i en fackidiotisk doktorsavhandling som abstraherar och teoretiserar sig allt längre bort från verkligheten, för att till slut nödlanda i en slutsats som ligger bortom varje frisk människas förståelsehorisont.
Men, detta lovar jag: Jag ska göra allt som står i min makt för att inte förvandla denna kolumn till en resultattabell för en turnering i akademiskt hårklyveri.
Vi börjar försiktigt.
I boken "Mean deviation: Four decades of progressive heavy metal", av musikjournalisten Jeff Wagner, föreslås en uppdelning mellan progressiv med litet p och Progressiv med stort p. Den versala versionen avser genren medan den gemena förbehålls musik som är progressiv i ordets rätta bemärkelse (enligt SAOL: framstegsvänlig, framåtverkande).
Genren är den mer eller mindre färdigutvecklade form som är allt annat än just progressiv.

Här är ett genretypiskt exempel: bandet delar in sina låtar i sviter, kastar taktarter mellan sig som om det vore heta potatisar, nämner virtuosa tonsättare som influenser, reserverar den bättre delen av sina låtar till enskild soloakrobatik, instrumental exhibitionism och musikteoretisk masturbation (lugn, ingen har någonsin fått utlösning av det), och skriver texter som på ett eller annat sätt berör ämnen som astralkroppar, kvantmekanik och kryptozoologi.
Det kan låta tokigt, men det där är ett kött och potatis-band i genren Progressiv musik. Vardagsmat. Formen är i dag inte mer innovativ än tysk schlager (sedan krävs det antagligen en livligare fantasi och en större musikalisk fingerfärdighet för att fylla formen med innehåll, men det är en annan diskussion).
Progressiv med litet p, däremot, det är musik som syftar, strävar, suktar framåt och som ser regler och föreskrifter som misstag att lära sig av snarare än rättesnören.

Är det något jag saknar i Jeff Wagners distinktion mellan progressiv och Progressiv är det att också musiklyssnandet i någon mening är progressivt.
När Dream Theater släppte den stilbildande skivan "Images and words" 1992 var jag sex år.
Först ett decennium senare skulle jag hacka fram den ur tidens avlagringar. Trots alla år som gått upplevde jag den som sprillans ny, som progressiv. I ett vidare perspektiv var den förstås inte det, eftersom den vid det laget kopierats och schabloniserats till förbannelse och ändrat tempus från futurum till tja, pluskvamperfekt.
Men för mig, som ännu inte fått hörselgångarna igenslammade av alla de band som följde i Dream Theaters spår, var musiken progressiv och framtidsvisionär. Man kan förklara det som ett felslut orsakat av bristande kunskaper, men: ingen kan ha koll på hela musikhistorien och utan felmarginaler hävda att något är sant nyskapande och utvecklande.
Så, vad betyder det då att musik är progressiv?
En hel del olika saker, vad det verkar. Det enda jag med säkerhet kan säga är att frågeställningen i sig, och det faktum att den fortfarande är aktuell, är ett tecken på att samtidsmusiken är vital och viril. Den dag progressiv och Progressiv är ett och samma, det är den dag Don McLean sjunger om i "American pie": "The day the music died"

Publicerad i Dagbladet den 8 oktober.