Musikvärlden lika tillgänglig som en uppslagen atlas

Världen är vid.
Ändå ryms den i en årsbästalista.
Allt fler länder exporterar i dag musik som håller absolut toppklass.

Sedan lång tid tillbaka har landets kultursidor dreglat över det som i postorderkataloger benämns "världsmusik". Redan på sextiotalet var dåvarande The Rolling Stones-basisten Brian Jones nere i Marocko för att jamma med några lokala musiker.
Den som köper skivor på rekommendation från kritiker - större delen är tyvärr anmälda försvunna sedan millennieskiftet - har sannolikt länder som Mali, Västsahara och Niger representerade i samlingen.
Vill man göra det lätt för sig - härligt men farligt - mumlar man något om globalisering och pluralism och...

Rätt gissat, jag gör det lätt för mig den här gången.
Hur många fördelarna än är av att ta del av andra länders och kulturers musikaliska anor och rötter - jag uppmanar verkligen alla att göra det, om inte annat för att reta sverigedemokrater - är det minst lika fascinerande att följa populärkulturens fotspår och spridningsvägar över klotet. Hur den byte för byte droppar ut ur en ethernetkabel eller piratkopieras och smugglas på en cd-r.
Under mina år som musikjournalist har jag intervjuat strängt nischade hårdrocksband från Nepal, Guatemala, Färöarna och Israel, läst reportage om hårdrockare i Irak och Botswana och bedyrat min kärlek till grupper från Tasmanien och Uruguay.
Är det något som fortfarande återstår att höra är det väl ett black metal-band från Vatikanstaten (den regissör som tar sig an den dokumentärfilmen gör nog bäst i att först snickra prishyllan, sedan köpa inspelningsutrustning).

Fortfarande är det förstås så att den breda populärkulturen - den som pumpas runt och idisslas i mainstreammedier - är tillverkad i USA och Storbritannien. Men den som löser ekvationen genom att sätta likhetstecken mellan det och kvalitet har inte buffrat färdigt i tanken.
För inte så länge sedan inventerade jag den årsbästalista jag täljde till för musiktidningen Close-Up Magazine. Mest för att min inre statistiknörd behövde ett tårtdiagram att stilla abstinensen med men också för att få en fingervisning om var i världen den bästa hårdrocken produceras i dag.
USA och Sverige toppade listan, med Irland och Norge i släptåg och en drös eftersläntrare i Tunisien, Nya Zeeland, Grekland, Italien, Tyskland, Kanada och Frankrike. Summa summarum: tjugo skivor, elva länder.
Visst är det härligt med folk som talar om invandring som kulturellt berikande - underförstått: olikheter är något bra - men egentligen kan man vända på det och visa på hur intill förväxling lika band från Nepal och Norge kan låta (det vill säga: olikheter är något bra men det allt överskuggande är till syvende och sist ändå likheterna).
Sedan läser jag Dagens Nyheters artikelserie om extremhögern. Nationaldemokraternas Vávra Suk konstaterar: "Musiken i dag - hiphop, rap och primitivt dunkande jag inte ens vet namnet på - passar inte för nationalistisk musik. Ungdomarna får sjunga själva, marschvisor och fosterländska sånger."
Nej, det kan inte vara lätt att vara främlingsfientlig i dag.

Publicerad i Dagbladet den 17 december.