Muser - från mytologiska skönheter till trätobröder

Senast de sågs var natten till lördagen 330 år f.Kr.
Kulturutredare befarar nu att de kan vara döda.
Musernas försvinnande är en tragedi för konsten.

Den här texten finns ännu inte inläst som ljudkrönika av Dramatenskådespelaren Johan Rabaeus, men med tanke på det högstämda anslaget i ingressen är det nog bara en tidsfråga. Och som ni snart ska se finns det anledning att ha en berättarröst som kan recitera Shakespeare som om libidon hängde på det.
För ungefär så här börjar den här krönikan, som en annan skoluppsats (väl godkänd): Redan de gamla grekerna... Ja, jag är ledsen men det är där vi måste inleda vår resa. Som med så mycket annat - till exempel diskus och souvlaki - är det i antikens Grekland muserna har sitt ursprung.
Sokrates och Platon - ler och långhalm långt innan bonniga svenska uttryck var uppfunna - hävdar att alla människor föds med en fullständig kunskapsbank som man genom utbildning kan låsa upp, fack för fack. Muserna är i det här exemplet de som håller i nyckelknippan (ej att förväxla med dvärgarna i "Fångarna på fortet").
Fast är det något muserna är ihågkomna för i religionsböckerna är det som beskyddare av de sköna konsterna; de som handlägger konstnärers ansökningar om inspiration.

Från antikens mytologiska väsen blir de sedan alltmer kroppsliga och förmänskligade, tills de en dag måste gå och skatteskriva sig som vilken vanlig dödlig som helst. Författaren Dante Alighieri har sin Beatrice och Francesco Petrarca sin Laura.
I modern tid är kanske det mest kända exemplet John Lennon och Yoko Ono. Beatles-ikonen ska ha beskrivit sin livsledsagerska som ett sökljus och betraktat henne som en läromästare. "Drömmen vi drömmer tillsammans är verkligheten", som Yoko poetiskt skildrade deras relation.
Utan Lou Andreas-Salomé - som hade tete-à-tete med bland andra Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud - är det högst osäkert om Rainer Maria Rilke fått rätsida på sina Duinoelegier.

På nittonhundratalet inleddes sedan försök att tolka och dechiffrera inspirationens natur med hjälp av kvantmekanikens verktygslåda: att det egentligen bara handlar om energier, subatomära partiklar och annat smått och gott - med betoning på smått - som under rätt omständigheter kan förvandlas till den där snöflingan som utlöser lavinen (läs: inspirationen).
Vad den här osexiga förklaringsmodellen innebär för musan är svårt att säga, men om de tidigare bodde på Olympen har de nu hyrt in sig i en barack i partikelfysiklaboratoriet CERN.
Kanske är det därför de lyser med sin frånvaro i musiken i dag. I rockjournalistiken skymtar flick- och pojkvänner bara förbi som det där man lämnar kvar hemma när man drar ut på turné (eller ännu värre: som den direkta orsaken till den sämsta låten på den nylanserade skivan, den totalt oinspirerade balladen).
Fast det är klart: en musa kan lika gärna vara en vän, helt utan romantiska komplikationer. Som vi lär oss av Vincent van Gogh och Paul Gauguin.
Kanske är det i stället inom banden vi får söka den moderna musan. Simon & Garfunkel, Hetfield & Ulrich, Jagger & Richards, Björn & Benny och så vidare (betydande kvinnliga musiker är ju oftast på solokvist).
Muserna är alltså upphittade, om än i annan skepnad än när de försvann. Patriarken Zeus uppges vara lugnad av beskedet.

Publicerad i Dagbladet den 3 december.