Årets bästa årsbästalista

Årets mest gastkramande: Negative Plane - "Stained glass revelations" (cd)
Gitarrerna slingrar och knyter sig kring varandra, som muterade bläckfiskarmar i ett toxiskt träsk. Om Edgar Allan Poe levde i dag hade han varit black metal-recensent och inspirerats till nya mästerverk av den här skivan.

Årets mest hjärtskärande: "Blue valentine" (film)
Kärlek vid första ögonkastet och drömmen om att hitta den rätte - det handlar "Blue valentine" om, men också - och kanske mer - om uppvaknandet från drömmen, till en stum verklighet där känslorna rationaliserats bort.

Årets kargaste: Primordial - "Redemption at the puritan's hand" (cd)
På vidsträckta hedar, där spår av vintern fortfarande dröjer, vandrar Primordial kring. Om William Wallace hört den här musiken hade "Braveheart" fått ett annat slut. Och haggis varit vår tids hamburgare.

Årets mest sofistikerade: "The trip" (miniserie)
Steve Coogan och Rob Brydon spelar mer eller mindre trogna versioner av sig själva i denna miniserie som försiktigt lirkar fram skratten snarare än rånar oss på dem.

Årets sorgligaste: Amy Winehouses död
Enligt statistiken dog hon 54 år för tidigt. Enligt alla andra jämförelser är hon fortfarande levande.

Årets skevaste skönhet: PJ Harvey - "Let England shake" (cd)
Trumpetfanfaren i "The glorious land", som törnar in från ingenstans och ligger kvar som en falsk fyllehicka genom hela låten - det är en av tusen anledningar att älska detta besynnerliga geni.

Årets spelning: White i Katmandu, Nepal
En ranglig trappa i stål leder upp till en dunkel lokal. Det som ligger i luften är något hypnotiskt: sprakande gitarrer, som roterar som bönehjul, och en sångare som verkar tillbe Robert Plant och Shiva samtidigt. Musik i öst-västlig riktning.

Årets mest välförtjänta: Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer
Bara Jan Guillou har invändningar mot årets pristagare. Ytterligare en anledning att fröjdas, således.

Årets mest krypande: "Black swan" (film)
Balettakademier har alltid känts vagt obehagliga - inte olikt internatskolor - men i Darren Aronofskys regi inte bara anar man dragkedjan i fårakläderna, man ser den klart och tydligt.

Årets roligaste referenshumor: "Community" (komediserie)
Nedläggningshoten har hängt som åskmoln vid horisonten, men inte överlevde vi Andra världskriget bara för att få begrava 2011 års bästa komediserie levande? Nej, någon jäkla ordning får det ändå vara.

Publicerad i Dagbladet den 23 december.