En renässans för hårdrocken - på ett sätt du inte anade

Lite bakom flötet och mycket pubertala.
Så beskrivs kanske inte hårdrockare längre, men det antyds.
Fast vet ni vad: dessa långhåriga odågor har bättre koll på renässans- och barockmåleri än de allra flesta.

Läser du den här krönikan gör du det antagligen utan förhoppning om att förkovra dig i Hans Memlings konstnärskap. I första hand för att du inte vet vem Hans Memling är (ett skäl gott som något), i andra hand för att tyskfödda renässansmålare, verksamma under 1400-talet, traditionellt sett inte varit ett självklart ämnesval för musikkrönikor.
Om det nu ändå skulle vara så att du börjat läsa den här texten med en förväntan om att lära dig mer om Hans Memling, kan jag försäkra dig om att du antingen förväxlat Dagbladet med en foliant från 1800-talet eller är ett hängivet fan av Iron Maiden-sångaren Bruce Dickinson.
Det senare verkar både troligare och mindre oroande.
Alla som har skivan ”Tyranny of souls” i sin ägo vet vad jag talar om, eller har åtminstone sett det jag talar om. Skivomslaget. Ett utsnitt ur en triptyk av just Hans Memling.
Egentligen gör det detsamma vad Bruce Dickinson velat säga med det här, om det är en ren budgetfråga eller om det är något så tjusigt som en allegori eller allusion eller travesti eller samhällspolitisk kommentar eller...
För mig är det intressanta att hundratusentals hårdrockare – fulkulturens ofrivilliga representant – suttit och fascinerats av en oljemålning från cirka 1485. Inte ens Knut Knutson från ”Antikrundan” skulle få för sig att slå sig ned i finfåtöljen en fredagkväll för att studera en pannå av Hans Memling.

Tro nu inte att jag försöker leda i bevis att hårdrockare skulle vara konstkännare i det tysta eller latenta antikvitetsexperter. Om det är något som inte diskuteras i baren på en rockklubb är det Albrecht Dürers kopparstick.
Ändå, likväl och trots allt, har alla hårdrockare – oavsett preferenser – kommit i kontakt med verk av döda mästare. Bara på konsthistoriska museer ser man mer klassiskt måleri än i hårdrockares skivsamlingar.
Låt mig länka samman en beviskedja: Paradise Losts ”Faith divides us - death unites us” är baserad på ett träsnitt av Hans Holbein d.y (1497-1543), Skid Rows ”Slave to the grind” är en pastisch på Caravaggio (1571-1610), Bruce Dickinsons ”The chemical wedding” är inspirerad av William Blake (1757-1827), Eugène Delacroix (1798-1863) samarbetade postumt med Bolt Thrower på deras kanske mest klassiska skiva ”The IVth crusade”, Bathory har pallat ett verk av Peter Nicolai Arbo (1831-1892) till ”Blood fire death” och ett av Frank Bernard Dicksee (1853-1928) till ”Hammerheart”, och Dimmu Borgir reproducerade Gustave Doré (1832-1883) på fullängdsdebuten ”For all tid”.
Det här är, som man säger, bara ett axplock. Med mer spaltutrymme – och mer fritid – går det att utöka listan till ett flervolymslexikon.
Vad det här säger om hårdrocken som genre kan man spekulera i och kring. Säkert är i alla fall att jag, och många andra med mig, inte hade vetat vem Hans Memling var om det inte vore för denna musikstil som, på ett ganska unikt sätt, blandar högt med lågt, gammalt med nytt, det sofistikerade med det pubertala och allting däremellan.

Publicerad i Dagbladet den 24 september.