Rockbjörnen - lägg ned skiten!

Rockbjörnen är ett fantastiskt pris.
För Aftonbladet.
Och för alla som anser att mycket ska ha mer.

En svår fråga i all sin enkelhet: går det att säga vad som är bra och vad som är dålig musik? Låt mig besvara frågan i två led.
Ja, det går.
Nej, det går inte.
Till exempel går det att säga att Art Tatum var en bra pianist (århundradets underdrift). Däremot går det inte att säga att musiken han arrangerade och spelade in är bra - i objektiv mening.
Det är det här som kallas tycke och smak, och som ofta spelas ut som trumfkort i diskussioner om musik. "Allt det där du sa precis, jätteintressant och så vidare, men det handlar ju bara om tycke och smak."
Därför kommer Aftonbladet undan med en så billig och genomkommersiell och populistisk prisgala som Rockbjörnen. "Lägg ned skiten!", hade de själva skrivit om det var Sveriges Television som orkestrerade det hela.
Nu låter det i stället så här: "Vi lyssnar på våra läsare!"
Ja, det är ett sätt att se på det. Mitt är ett annat: att de använder "verklighetens folk" som mänsklig sköld mot all kritik.

Rockbjörnen är alltså ett musikpris som delas ut av Aftonbladet. Juryn är svenska folket - eller mer specifikt: tidningens nätläsare.
Årets gala ägde rum i veckan och några av vinnarna var Håkan Hellström (hans åttonde vinst), The Ark, Veronica Maggio, Iron Maiden och Metallica.
Att ifrågasätta en ordning som sägs återspegla befolkningens smak - eller med mer högtravande ord: uttrycka folkviljan - är i mångas ögon elitistiskt. Kanske, men det är för att man inte tänker tanken färdigt. För vad är det som ligger bakom befolkningens smak, som ger den en grogrund? Marknadskrafterna, förstås.
Det enda Rockbjörnen gör är att bekräfta det vi redan vet ("Håkan Hellström är en populär artist - det var ju det jag sa!") och reproducera kommersiella strukturer. Prismotiveringen är densamma för alla vinnare: störst går först!

Låt oss undvika missförstånd. The Ark är ingen ovärdig vinnare i kategorin "årets livegrupp", och detsamma gäller Metallica, som kammade hem "bästa liveakt metal". Tvärtom. Men om inte ett utsålt Ullevi är ett folkets pris - inte minst ekonomiskt - vet jag i så fall inte vad som är det.
På plats var över 50 000 personer och i tv-sofforna ska ytterligare 700 000 varit bänkade framför SVT:s livesändning. Hur bra måste en spelning på Debaser Medis i Stockholm - eller på Pipeline i Sundsvall - vara för att ha en sportslig chans mot en sådan uppslutning?
Det är lite som att fråga: vilken bergstopp gillar du bäst? Av alla som finns att välja på vinner förstås den högsta, för det är den flest ser från sina hem (under åttiotalet vann Marie Fredriksson "årets svenska kvinnliga artist" fyra år i rad, och upprepade - nästan parallellt - den bedriften med Roxette i kategorin "årets svenska grupp").
Först, inse detta: svenska folket röstar varje dag på sina favoriter, med plånböckerna. De köper konsertbiljetter och skivor (nåja), betalar för streamade tjänster och lyssnar på reklamradio (som genererar stim-pengar för låtskrivarna). För det här belönas redan artisterna. I första hand ekonomiskt, i andra hand med guld- och platinaskivor.
Färdiginsett?
Bra, då lägger vi ned skiten.

Publicerad i Dagbladet den 3 september.