Hårdrockare utan gränser

Hårdrockare anklagas ofta för att vara konservativa.
Det gäller nog i högre grad fansen än musikerna.
Under det senaste året har flera band pilgrimsvandrat till dubsteptemplet för rådgivning.

Det är alltid svårt att avgöra hur lång ansats man behöver och varifrån man ska ta avstamp. Kanske räcker det att vrida tillbaka klockan till oktober förra året, när det brittiska metalcorebandet Bring Me The Horizon släppte skivan med den andnödsframkallande titeln ”There Is a Hell, Believe Me I've Seen It. There Is a Heaven, Let's Keep It a Secret”.
Mer än för sina musikaliska kvaliteter – som är nog så framträdande – uppmärksammades den för samarbetet med dubstepproducenten Skrillex, som också viftat med sin trollstav över produktioner med Lady Gaga, Snoop Dogg och The Black Eyed Peas.
Ett annat band att tråla potentialen och utvinna synergieffekter ur mixen mellan metal och dubstep är Korn, som tidigare i år gav ut singeln ”Get up!” – också det ett samarbete med Skrillex.
Inget talar för att låten kommer att etablera en ny industristandard och ge hårdrocken en turbo-boost in i framtiden, men som sämst är det i alla fall en påminnelse om att också musikvärlden är en global by.

Inte ens ett band som Morbid Angel – för många den oheliga death metal-anden inkarnerad – sitter i orubbat bo längre. Barrikaderna har rämnat. Det inser man om man lyssnar på deras senaste skiva, den första på hela åtta år, ”Illud divinum insanus”.
Man kan, som frontmannen David Vincent, argumentera för att de fortfarande hedrar sitt kall: att leverera ”extreme music for extreme people”. Skillnaden mot 1989, när bandet släppte sin fullängdsdebut, är bara att holländsk gabbertechno är extremare än amerikansk death metal.
Det kritiker visar när de tömmer galla över skivan är förvisso förakt, men mestadels ignorans. En bergspredikan i death metal var vad de väntade sig. Krossade stentavlor och en profet i andlig kris var vad de fick.

Kan man sin hårdrockshistoria vet man att Ozzy Osbourne redan 1983 sjöng på en låt med det elektroniska popbandet Was (Not Was). Kulturutbytet har fortsatt ända sedan dess.
Ministry, Nine Inch Nails, Marilyn Manson, Rammstein, Strapping Young Lad, före detta black metal-band som The Kovenant och Ulver, Aborym, The Berzerker... Antalet virkmönster mellan syntet- och naturmaterial är stort och större ser det ut att bli.
Enligt Digital Music News har försäljningen av elektronisk musik – ett samlingsnamn för allt från dubstep till house och techno – gått upp det senaste året. Detta medan genrens omslagspojke, Moby, fuskar som hårdrockare i bandet Diamondsnake.
Länge var techno och dansmusik för hårdrockare vad ”that” var för Meat Loaf – ett tabu. Om det i en intervju med ett hårdrocksband kom på tal var det alltid i negerande mening: ”Vi experimenterar en hel del på nya skivan och gör vad som faller oss in, men någon techno, det kommer det inte att bli, tro mig!”
Nej, tro mig när jag säger att jag inte tror dig!

Publicerad i Dagbladet den 30 juli.