Watain släpper lös det heliga odjuret

Watain är bandet som älskas lika mycket av hårdrockare som av rubriksättare.
Inget kvällstidningsord är bortslösat på black metal-krigarna.
I natt uppträder de på årets Nordfest.
Dagbladet ringde upp sångaren Erik Danielsson för en pratstund.

Vad minns du från er senaste spelning i Sundsvall, den för ganska exakt tre år sedan på Red Rock, i Club Deströyers regi?
- Minns jag rätt var det ganska tät luft i den lokalen. Riktigt fullsmockat med folk också, stundtals nära gränsen till totalt kaos. Och det är förstås ett väldigt bra betyg på en spelning. Samtidigt är vi ett band som vill väldigt mycket på scen och därför tror jag att spelningen på Nordfest kan komma närmare vår vision av ett Watain-gig. Vi har mer plats att röra oss på, mer spelrum.

Efter spelningen på Red Rock var det många som snackade om den stank som spred sig i lokalen när ni gick på scenen. Vad var det egentligen?
- Vi har en del nedgrävda getskallar i vår replokal som vi gräver upp till vissa konserter och tar med ut på scenen. Har för mig att några av dem var med sist vi spelade i Sundsvall. Antagligen luktade det av gammalt blod också. En Watain-show ska vara oförutsägbar. Folk är inte vana vid sådana lukter och det är kanske därför det fått så stor uppmärksamhet. Som vi ser det är det däremot ingen central del i ett Watain-sammanhang.

Blir det en favorit i repris på Nordfest?
- Det återstår att se. Jag vill inte avslöja för mycket.

Många av Dagbladets läsare vet nog inte vad black metal är för musik. Hur skulle du beskriva den för en oinvigd?
- För att beskriva det så enkelt det bara går skulle jag säga att det är hårdrock med den skillnaden att vanliga hårdrocksband försöker dölja att de har djävulen som drivkraft. Ett black metal-band erkänner det öppet. Sedan kan man gå in på sound och så, men det viktigaste i definitionen av black metal är att den är satanisk.

Är det också det som är tjusningen med black metal, att den är så öppen med sina sataniska influenser?
- För mig är det helt klart det. Kan tycka att det är rätt intressant, när man tänker på vart världen är på väg. Att vi i dag har en konstform där man öppet kan prisa fördärvsmakterna utan att bli bojkottad eller avskydd eller bränd på bål. Det är inte förrän nu som man öppet kan säga det vi faktiskt säger med vår musik. Tyvärr är det så att den aspekten av black metal för det mesta ignoreras.

Vad säger det om dagens samhälle?
- Det säger att den som kristna refererar till som Kristus håller på att tappa greppet om allt vad den här världen heter och att någonting annat håller på att ta hans plats.

Hur skulle du sammanfatta Watains filosofi?
- Watain står för slakten och mördandet av allt vad livets och mänsklighetens bojor heter. Watain står för bestigandet, upplysningen och frigörelsen.

Har ni någon särskild rutin innan ni går på scenen, för att komma i rätt sinnesstämning?
- Vi har spelat ihop i tolv år nu och med tiden har det vuxit fram en slags rituell förberedelse. Den pågår nog mest inne i våra sinnen och själar snarare än att den antar fysisk form. En timme eller så före en spelning är det ganska svårt att föra en konversation med oss eftersom vi då är på väg någon annanstans. Konserten i sig handlar för min del om transformation, att bli någonting helt annat än den du nu pratar i telefon med. När du ser mig på scenen är det inte jag som står där. En konsert innebär ett väldigt radikalt verklighetsombyte.

Vad är det du transformeras till, om du försöker sätta ord på det?
- Svårt att säga. Tror att man kan beskriva det som människans skuggsida. Det heliga odjuret som bor inom mig. Det är han som står på scenen.

Tror du att folk - inom citationstecken - är rädda för Watain?
- Jag förstår folks reaktioner eftersom vi representerar något som är tvärtemot vad de är vana vid. De vet inte riktigt hur de ska bete sig i vår närhet. Det märker man inte minst på publiken på stora festivaler. En del står bara och gapar och vet inte om det är okej att headbanga eller om det är okej att stå med händerna i luften. Det tycker vi är ganska trist, för vi är alltid ute efter en så vild och galen publik som möjligt. Med tiden kommer folk förhoppningsvis att förstå mer.

Publicerad i Dagbladet den 4 september.