Tv-husen krattar ihop döda idéer i små högar

Hösten är här.
Vi byter utemöbler mot vardagsrumssoffa och klotgrill mot tv-guide.
Och låter hjärnan gå i ide.

Under det år som gått har jag verkligen försökt glömma TV3:s "Svenska Hollywoodfruar" med Anna Anka i spetsen. Jag såg inte så mycket som ett avsnitt, men har fortfarande mardrömmar om denna terroristcell mot intelligens. Vi måste slå tillbaka mot hjärnan! Ingen ska behöva tänka mot sin egen vilja! Lobotomi åt alla!
Uppenbarligen var det för mycket begärt att låta detta gapande sår i mänsklighetens historia få läka, för nu kommer "Svenska New York-fruar" (TV3), "Skånefruarna" (Kanal 5) och "Ladies på Östermalm" (TV4+).
Till att börja med undrar man förstås vad det är för kreativa under som kläcker alla dessa briljanta programidéer. Är det möjligen en slumpgenerator som spottar ur sig namnet på en stad eller en region och sedan lägger till "fruar" efteråt? Det verkar åtminstone så. Kostnadseffektiviteten firar nya triumfer.
Kanske är det dags för tv-husen att "trimma" organisationerna, som det heter, och rationalisera bort all mänsklig arbetskraft. Kompetensavveckling är ju på modet just nu.

Som sköld mot denna återvinnings-tv håller jag litteraturmagasinet "Babel" som är tillbaka i rutan efter sommarlovet. Det är lite som ett vaccin mot den infantilisering som rasar runtomkring oss, även på SVT. För ingen missade väl Kristian Luuks tramsande under valvakan?
Han betedde sig som en försäljare av dammsugspåsar. Inte ens när Sveriges framtid ska avgöras - och främlingsfientliga krafter står och trampar på tröskeln till plenisalen - skonas vi från denna ängslighet. DN:s ledarskribent Hanne Kjöller sa det som vanligt bäst:
"Tänk vilket liv det skulle bli om man gjorde samma sak med sporten, till exempel lät mig kommentera allsvenskan. Men aldrig. Sport är nämligen på allvar. Det är uppenbart inte politik."

På TV4 har en ny säsong av "Idol" sjösatts. En kassaskåpssäker succé med Peter Jihde som lekledare och Andreas Carlsson som pålitlig leverantör av meningslösa USA-referenser.
"När jag hör dig sjunga förflyttas jag till en pianobar i Las Vegas." (läs: Jag har varit i en pianobar i Las Vegas.)
Eller: "En sådan här röst har jag inte hört sedan jag senast gick på Hollywood Boulevard." (läs: Jag har gått på Hollywood Boulevard flera gånger, för jag har ett hus i Los Angeles.)
Till nästa säsong hoppas jag att Andreas har köpt en datja i Sibirien och kan jämföra deltagarnas insatser med Tajgan, permafrost, Gulag och - den här är nästan för lätt - olika mossor.

I Kanal 5 rullar Filip och Fredriks nya dejtingprogram "Lite sällskap". Tre avsnitt har visats så här långt och jag vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt. För jag kan inte se klart genom de tjocka lager av rodnad som programmet orsakar.
Det är pinsamma tystnader, flackande blickar, dialoger som börjar på botten och gräver sig nedåt, och den eviga frågan: handslag eller kram? Ingen vet. Resultatet blir oftast ett mellanting: en kram som ser ut som ett handslag eller ett handslag som drömmer om att vara en kram.
Det bästa med "Lite sällskap" är förstås programledarna själva och deras skarpa och raljanta analyser, som den av Åke i senaste avsnittet: "Sjukt sympatisk, fin, ren, arketypiskt svensk - som tagen ur en Intersportbutik."

Publicerad i Dagbladet den 22 september.