It is simple hate eating already bleeding hands

Skrev precis färdigt en artikel om det finska bandet The Man-Eating Tree, med medlemmar från bland annat Sentenced, Poisonblack och - framför allt - Fall of the Leafe. Vet inte hur många gånger jag lyssnade igenom skivan "Vantage" (2005) när den släpptes. Den har för all del bra låtar också, men det är i första hand sången man minns, Tuomas Tuominens helt orädda kast mellan sångstilar, märkliga utsmyckningar, ljud som kavlas ut åt alla håll och kanter, hastiga inbromsningar, krängningar och fraseringar som aldrig slutar att fascinera. Det är som att han vill mer än han klarar av (ta halvgrowlet som exempel). Anspända ansatser snarare än något färdigt. Det går förstås att vifta bort det som manierat och ansträngt. Och visst, ibland slår han nästan knut på sig själv när han vrider och vänder på texterna och böjer orden till oigenkännlighet. Men det känns oerhört ärligt, som att han gör det helt utan skyddsnät, med risken för misslyckande som en spänningshöjare. Finns det förresten något tråkigare än tonsäkra sångare som sjunger som om de fick betalt för varje ton de träffade mitt i prick?

Här är i alla fall låten "In the silence of the sand" från skivan "Vantage":