Sjuttiotalet bjuder in till öppet hus

"The seventies" är underhållning i stilla skritt.
En tv-serie som glider runt på nostalgins ytspänning.
Kort sagt: ett bra program som hade tjänat på att vara bättre.

De senaste avsnitten har setts av omkring 600 000 personer. Det innebär att tv-serien logerar i SVT:s topp 10-lista, ett par våningar under "Sommarkväll med Anne Lundberg", och ungefär i höjd med höftkulan på "Allsång på Skansen".
Det är lätt att förstå framgångarna.
"The seventies" slår ut väggen till sjuttiotalet och förvandlar hela årtiondet till ett öppet hus. Värden Rolf Hammarlund minglar runt och minns, kallpratar med personer som sedan lång tid tillbaka är vräkta från offentlighetens hus och ljus och numera pensionssparar i nostalgi.
Ta låten "Love grows (Where my Rosemary goes)" som exempel. Fler kan antagligen identifiera refrängen bakifrån, på en knastrig transistorradio, än peka ut sångaren Tony Burrows under en vittneskonfrontation. Och den samling studiomusiker som stod för ackompanjemanget är rena streckgubbarna för mig.

Fast i huvudsak rör det sig förstås om namn stora nog att ristas in på både guldskivor och stenmonument, som Led Zeppelin, The Beatles, Alice Cooper och Yes.
Snarare än att avtäcka någonting nytt agerar Rolf Hammarlund museiguide: Här till vänster ser ni Paul McCartneys hårhjälm från 1976, och precis bredvid har ni en rekonstruktion av hans bankfack i skala 1:100 000.
Med tanke på att avsnitten bara är en halvtimme långa/korta är det svårt att kritisera upplägget. Men jag tänker göra det ändå, för varje avsnitt börjar så lovande, med en slags snabbspolad årskrönika, där tid och rum monteras in i en ram av politiska, sociala och kulturella förhållanden.
Varför inte låta musiken träda fram ur denna väv av yttre omständigheter i stället för att reducera det till en berättelse om ackordföljder och topplisteplaceringar - ett narrativ kört genom ett mixerbord.
Rolf frågar till exempel Magnus Uggla hur det kom sig att den progressiva rocken lyckades kommersiellt, trots att låtarna inte sällan klockade in på över tio minuter. Bra fråga, tycker Uggla. Och som tv-tittare kan man bara hålla med.
Kanske var frågan rentav för bra för att låta den dö ut i en axelryckning med tre punkter...

För övrigt #1: Gör er själva en tjänst och se den fantastiska serien "Musikaliska underbarn" på SVT Play. Tre trekvartslånga avsnitt där man får följa den 16-åriga Alexander Prior på hans jakt efter, ja, musikaliska underbarn.
Det är en närstudie i extrem talang, lika fascinerande som skrämmande, med barn som visar upp en sådan behärskad virtuositet och musikalisk brådmognad att de måste ha fötts med monokel och dirigentpinne i hand.
Dessutom är berättarrösten magnifik. Uttalet av "concerto" är så aristokratiskt att kroppen börjar producera blåa blodkroppar.

För övrigt #2: Möjligen är initiativet mer lovvärt än bra, men en artig applåd ska SVT ändå ha för att de förra veckan satsade på fransk film. Konstaterar att Jean-Luc Godards "Till sista andetaget" antagligen är roligare att analysera än att faktiskt se. Att Agnès Vardas "Cleo från 5 till 7" är en estetisk orgasm, där stadens myller är den perfekta motspelaren till Corinne Marchand. Och att lördagsfilmen, François Truffaus klassiska "De 400 slagen", förtjänar sin framskjuta plats i filmhistorien.

Publicerad i Dagbladet den 25 augusti.