Sonisphere - det leriga ingenmanslandet som blev ett allemansland

Observera att jag stulit bilden från Joacim Persson och Aftonbladets Nöjesblogg. Ingen kom i alla fall till skada under inbrottet i upphovsrätten.

Det går säkert att få det till ett ålderstecken. Egentligen ska inget kunna hindra en från att se Iron Maiden. En syndaflod, möjligen. Och jag antar att gårdagen - i min tolkning - var det närmaste en syndaflod man kan komma. Efter att ha plaskat runt i de leriga fotspåren av 47 200 hårdrockare kastade jag in handduken (om man ändå haft en sådan). Anthrax, Hammerfall, Slayer, halva Iggy & The Stooges och spridda skurar av Alice Cooper - det var vad jag mäktade med innan Stora skuggan i Stockholm började kännas som helvetets förgårdar. Ett ingenmansland som stormats av en hord hårdrockare, kroppsmålade med gyttja och i ett mentalt tillstånd som bäst illustreras med ett stort långfinger (denna "fuck you"-attityd tog sig många olika uttryck, men den mest fotogeniska var antagligen när folk hoppade jämfota i lerpölarna, så som man gjorde i barndomens vattenpussar - en handling i ren trots, en utsträckt tunga till några rejält pissnödiga vädergudar). Det var nästan som om man i utbyte mot festivalarmbandet hade tvingats avsvära sig allt vad självbevarelsedrift heter. "Med gud som mitt vittne svär jag att inte huka för lidande och elände, utan i stället kasta mig över det med blottade huggtänder." Själv sjappade jag efter Alice Cooper och missade Mötley Crüe - som jag gärna sett, även om de flesta verkar överens om att det var en dålig spelning - samt Iron Maiden - som jag också gärna sett, så klart, men som smärtar mindre eftersom jag skrålat med i "Hallowed be thy name" fem gånger tidigare.

Så här var i alla fall banden.
Anthrax - Scott Ian med sin mäktiga krasseodling till skägg är alltid en fröjd att se, en gammal thrash metal-stöt som sin ålder till trots - femtioårskalaset stundar - rör sig på scenen som en ursinnig studsboll. Och Joey Belladonna är sitt gamla vanliga jag, vilket innebär att han i "Indians" kutar runt med en massa färgglada örnfjädrar på hjässan (nej, jag är inte så indianintresserad att jag känner till namnet på denna huvudbonad). Bäst är "Madhouse".

Hammerfall - Bättre än sist jag såg bandet, på Gatufesten i Sundsvall. Joacim Cans kastar slitna klyschor mot publiken, som att Hammerfall är "ren jävla heavy metal", och det allra mesta rinner av som regndroppar på en poncho. Riffen är enkla, effektiva och - i längden - en aning enahanda. Mässandet i refrängerna, särskilt i "Last man standing" och "Any means necessary", är mer fotbollshuliganism än musik, ljudet av en folkölsrusig läktare. Eller: den vidrigaste formen av machokultur. Däremot låter det riktigt bra. Till och med "Renegade" framstår som något mer än bara lyssningsbart.

Slayer - Det går som inte att misslyckas när man har låtar mer effektiva än målsökande missiler. Riffen är rena precisionsinstrumenten och kan förmodligen hyvla atomer som om det vore en prästost. Att slarva bort kvaliteter i låtar som "South of heaven", "Dead skin mask" och "Angel of death" är ungefär lika lätt som att slarva bort sig själv. Slayer blir inte av med sin förträfflighet hur mycket de än skulle försöka. Fortsättningen på den här recensionen - som ni inte får - innefattar som sig bör en lång rad krigsmetaforer.

Iggy & The Stooges - Det mest imponerande med Iggy Pop är att han fortfarande är mer punk än världens samlade tuppkammar, mer nihilistisk än Nietzsche, och med en attityd som förenar en entusiastisk likgiltighet med trotset hos ett barn. Det tar en halv minut innan skinnvästen åker av och Iggy blottar en torso som framstår som en kalsongmodells värsta mardröm; antitesen till modereportagets estetiserade perfektion. För att använda en så kallad eufemism är huden "plisserad". Det omvända vore förstås betydligt märkligare, med tanke på att han är 63 år, har levt ett liv i omkörningsfilen och varit i konstant acceleration. Iggy loskar på sig själv, bjuder upp folk på scenen och kravlar runt i fotodiket. Ett fenomen som bara överraskar när han gör något normalt. Och det mest normala under spelningen är väl låtlistan med "Raw power, "Search and destroy" och "Funhouse" i spetsen som tar fågelvägen mellan scenen och reptilhjärnan, för vidare frakt ned till skrevet.

Alice Cooper - Någonstans här börjar även uppmärksamheten att svämmas över av lera och vatten. Det går inte att ta ett steg utan att skorna försvinner ned i en brun sörja. Regnet har förvandlat gräsplanen till världens största latringrop. När Alice Cooper går på scenen försöker jag isolera mig från alla yttre omständigheter, glömma att jag precis köpt en chorizo som mer eller mindre sköljdes ren på ketchup och senap i samma sekund jag fick den i handen. "No more mr Nice Guy", "I'm eighteen", "Go to hell" och "Poison" blir därför snarare soundtracks till mina flyktplaner. Jag tror det låter bra, det ser ut som att skräckikonen levererar. Marcus Grahn ger spelningen en 3a i Aftonbladet och han har för det mesta rätt.

För alla som tog det hela med ett buddhistiskt lugn - jag saluterar er. Det känns tryggt att veta att folk är villiga att utstå både hällregn och gyttjebrottning för att få se sina idoler. Eloge till er, med andra ord.