Zappa dig genom känsloutbudet med musik

Mycket har sagts om musik.
Det är antagligen den ledande producenten av metaforer i världen.
Fast frågan är om någon har beskrivit musik som en provhytt för känslor tidigare.

För ett par veckor sedan publicerade Dagens Nyheter en intressant artikel om modern inlärningspsykologi och hur den kan användas för att lättare hitta i sitt känsloregister. Nästan som om det vore en garderob där emotionerna ligger kringslängda på golvet, och där lösningen på oredan är galgar.
Och någonstans på den glidande skalan mellan bokstavligt och bildligt förvandlas galgen till en låt.

Det här är bara en av tusentals liknelser man kan använda som illustration. DN beskriver till exempel metoden som en ”egen fjärrkontroll till känslorna”.
I korthet går den ut på att man betingar en särskild känsla till en viss låt. Ni vet, Pavlovs hundar: ringklocka, saliv, ringklocka, saliv. Eller som i det här fallet: Markoolio, obehag, Markoolio, obehag.
Psykologen Gabriella Svanberg får känslolivet att framstå som en enda stor provhytt. ”Till min röda jumper och mina svarta jeans passar det nog bra att vara lite klämmig – bäst att jag laddar iPoden med Lill-Babs.”
Nu är det förstås helt individuellt vad musik väcker för känslor inombords. För vissa är Lill-Babs kanske rena acetylsalicylsyran, medan det för andra har samma verkan som kräkmedel. Det som hos mig tänder gnistan till en inre revolution och får adrenalinet att fara genom kroppen är kanske nedåttjack för andra. Och tvärtom.

Kanske låter det som en new age-inspirerad kvällskurs, ”Kom i kontakt med dina känslor 5 poäng”, där läraren – som helst vill bli tilltalad livsguru – traskar runt i träskor med en medaljong runt halsen och med något religiöst i blicken berättar hur man kan måla vardagen med HELA paletten av känslor.
För visst kan man tvivla på effektiviteten i metoden, hur bra den där fjärrkontrollen till känslorna egentligen är – hur starka batterierna är. Och hur djupt ljudvågorna når i våra inre.
Antagligen fungerar det bäst när känslorna ligger nära ytan, för än så länge har jag inte läst om den kliniskt deprimerade som blev botad av en trolldryck brygd på Dr Bombay, Drängarna och Jokkmokks-Jokke.
Samtidigt har nog de flesta av oss upplevt att en låt i vissa fall kan levandegöra minnen bättre än ett fotoalbum. Det är som om vi lämnat våra spår på musiken, gamla avlagringar av känslor.

Men, jag ser ett problem med att använda musik som en fjärrkontroll att zappa mellan känslorna med. För precis som allt annat slits även låtar ut.
Iron Maiden är ett sådant band för mig, som jag lyssnat så mycket på och under så många olika faser av mitt liv, att jag numera bara hör bra låtar (det är förstås inte så bara). Låtarna är inte längre programmerade till en viss uppsättning känslor. Ganska befriande, nu när jag tänker på det.
Ibland vill man bara kasta på en bra skiva, luta sig tillbaka och på sin höjd använda fjärrkontrollen till stereon.

Publicerad i Dagbladet den 14 augusti.