8½ skäl till sinnesförvirring

Alla som tagit sig igenom Fellinis "8½" utan att tänka "shit, så pretentiöst" kan omöjligen vara vid sina sunda vätskor. Därmed inte sagt att filmen är dålig, men varenda scen knakar av intellektuellt arbete. Som tittare blir man ständigt påmind om att det bakom kameran står en man som verkligen, verkligen vill göra ett intryck (kanske främst på sina kolleger). Nu invänder någon, säger att det är meningen, att det är en metafilm som vilar på själva premissen att arbetet bakom syns. Processen har som vänts ut-och-in, det är avigsidan vi ser. Om Fellini själv hade promenerat in i bild - skymtat fram som en förbiilande statist - hade det antagligen skrivits en doktorsavhandling om det (och meningen "verklighet och fiktion befruktar varandra" hade definitivt förekommit). Ärligt talat tycker jag att filmen håller ihop rätt dåligt, särskilt som historien i sig är så pass hårt förankrad. Annat är det förstås om man som Alejandro Jodorowsky matar sina skådespelare med magiska svampar före inspelningen och skapar ett surrealistiskt lustspel som bara vagt påminner om verkligheten. Då vore det snarare en besvikelse om det gick att skönja en logik i filmen. I fallet "8½" blir det mest irriterande när man förlorar tråden och undrar var i berättelsen man är, om det just skett en kronologisk förskjutning, om det är verklighet eller dröm eller kanske rentav ett mellanting. Det bästa med filmen är att den - vilket jag inser först nu - inspirerat Chalie Kaufmans "Synecdoche, New York", som också är smått obegriplig med flera lager av tid och rum, som blandats ihop som i en kortlek. Se hellre den, om ni vill ha ordentlig sinnesförvirring för pengarna.