In med humorn i maktens korridorer

Riksdagsvalet rycker allt närmare.
Sveriges vassaste satiriker står i slagläge och... nej, jag skojar givetvis.

På sin höjd får vi se några fega kalsongryck och utsträckta tungor.

Var är den politiska satiren när man behöver den? Den står och ser cool ut i seriestripparnas rökrutor, förstås. Ett reservat i utkanten av samhället där den kan skälla bäst den vill.
För låt oss inventera utbudet i tv. En gång i tiden hade vi något som hette ”Snacka om nyheter” (och som Kanal 9 senare tinade upp). Det var ett klassiskt panelprogram där deltagarna försökte klämma ur det allra, allra sista ur humortuben.
Så här kunde det låta, på en höft: ”I torsdags sträckte Mona Sahlin ut en olivkvist till sina väljare – doppad i schweizisk choklad.” ”Det skämtet luktar skämt”, kontrade en från motståndarlaget och fortsatte, helt apropå: ”Jag var faktiskt och köpte skor i går och när jag skulle testa storlek 47 visade det sig vara Ingvar Carlsson.”
Inget finlir precis. Snarare slagskott mot öppet mål. Och i tränarbåset står Adde Malmberg och jublar.
”Parlamentet” då? Ja, har man glömt att Fredrik Reinfeldt ser ut som Alfons Åberg och att Anders Borg liknar en roddare till Toto kommer programmet som ett påminnelsebrev på posten. Inte ens Lars Leijonborg blir rädd för den satiriska udden i programmet. Helt enkelt för att det inte finns någon.

Sverige saknar politisk satir värd namnet. Det är bara snabba skratt som gäller här. Att låta ett visst allvar skymta fram är ungefär lika pinsamt som att komma på sig själv med öppen gylf. ”Herregud, hoppas det inte var någon som märkte mitt samhällsengagemang.”
Samtidigt är ”The Daily show with Jon Stewart” ett lysande exempel på att folk faktiskt efterfrågar humorprogram med en djupare klangbotten. Som ägnar sig åt något så otidsenligt som research och kommenterar samtiden. Som till och med klackar in några inlägg i den politiska debatten.
Sedan Jon Stewart tog över programmet 1999 har tittarsiffrorna skjutit i höjden och kritikerna har vänt sina bönemattor mot den allsmäktiga programledaren. Hela 13 Emmystatyetter har det blivit. Ibland räcker det att lyfta fram ren fakta för att skapa humor. På med röntgenblicken och världen framstår som en Monty Python-sketch.

Will Rogers ska ha sagt att det inte är någon konst att vara humorist eller satiriker ”när man har hela statsförvaltningen som arbetar för en”. Det är bara att sätta kniven i valfläsket och se hur tallriken fylls av – förutom en hel insjö av e-medel och konstgjorda tillsatser – idéer och uppslag till allvarligt bra humorsketcher.
Alla drapor som vevas fram ur politikens speldosor, alla floskler som går i repris och slagorden som ekar lika tomt som en schlagerrefräng – det borde vara en komikers motsvarighet till Kalles chokladfabrik. Det är bara att öppna munnen och låta de stekta sparvarna gå ned för landning.
SVT – visa att ni kan producera bättre humor än ”Grillad”!
Och Kanal 9 – återinsätt ”The Daily show” i tablån!

Publicerad i Dagbladet den 2 juni.

2 kommentarer:

lidettliv sa...

Kan man tänka sig radio så är Tankesmedjan i P3 ett utmärkt program.

David Noaksson sa...

Lyssnar sällan/aldrig på radio, men får ta och undersöka det där närmare. Tack för tipset.

Skicka en kommentar