Ett ode till burkskrattet

Läser i DN att Rue "Pantertanter" McClanahan trillat av pinn, 76 år gammal. För mig är hon själva sinnebilden av en tv-genre som försvann ned i glipan mellan 90- och 00-talet: den mysiga sitcomen. Den som "Vänner" drog med sig ned i graven. Nu sitter jag inte och sörjer frånvaron av nya "Huset fullt", "Fresh Prince i Bel Air", "Pang i plugget", "Lugn i stormen" och ja, "Pantertanter". (Däremot, inom parentes, saknar jag "Skål", "Frasier" och "Seinfeld".) Det jag kan sakna, om något, är den mer anspråkslösa formen: Här har ni ett vardagsrum, till höger hittar ni köket och i bakgrunden en trappa/dörr till sovrummet. Man visste var man hade sakerna. Saknades en vas i inredningen kände man sig direkt illa till mods. Vart är världen på väg, egentligen? Dessutom var det skönt att studiopubliken med sina ljudliga skratt identifierade alla roligheter åt en. På så vis kunde man låta ens inre skärmsläckare gå igång och spara en del energi. Det var som en avslappningsövning. Hypnotiskt enkelt. Man behövde aldrig känna sig dum, för i regel var skämten mer begripliga än en pekbok. Bara en snedtändning på dikter av Tristan Tzara eller en lsd-tripp var giltiga förklaringar till varför man misslyckades med att ta lyra på skämten som slogs ut från dumburken.

På tal om enkel humor (eller snarare tarvlig/lumpen/solkig) fick Fredrik Granbergs kriminalserieparodi "Kommissarie Späck" en 2a av Fredrik Strage i Dagens Nyheter. Min fråga: Vem förde över pengar till ditt bankkonto, och hur mycket? Man börjar ju ana ugglor i mossen när han jämför Granberg med John Belushi. Det är som att jämföra Europshopper med tre stjärnor i Michelinguiden (eller ja, två i alla fall). Filmen handlar om ett fall med en seriesjälvmördare (...) och kommissarie Späck, Grünvald Karlsson och Irene Snusk har blivit satta att utreda brottet. Låter det kul? I så fall är du en mental rumpnisse. Grattis. Och trevlig helg.