Varför är det tabu med underhållning, undrar Hoffmaestro. Frågan är förstås felställd. Så här borde den lyda:
Varför är det tabu att inte gilla underhållning?
Det är en klagovisa med oändligt många verser. Ett evigt gnäll. Insändarsidor och kommentarsfält svämmar över av moralisk indignation. Folkförakt, hävdar någon. Elitism, kontrar en annan. Och i spetsen för denna arga lynchmobb står alltid en folkets man eller kvinna - självutnämnd givetvis - och hetsar med någon pamflett om den förhatliga "kultureliten".
Folk känner sig kränkta när en kritiker hyllar en smal diktsamling och sågar ett brett underhållningsprogram. Att skriva illa om något som är riktat till en masspublik är att vara von oben. I synnerhet om det är tänkt att vara underhållande.
Det är här folkfavoriten Hoffmaestro & Chraa kommer in i bilden - ett partyband som anser att de blivit styvmoderligt behandlade i pressen eftersom de inte "står med ryggen mot publiken och låter mascaran rinna ner för kinderna" (DN 4/10). Orsaken? För att kritikerkåren är en miserabel samling människor som vältrar sig i misär och elände. Som avskyr det som i folkmun kallas underhållning.
Med underhållning avses alltså sådant som inte ställer några krav på mottagaren. På tv rör det sig om lek- och pekprogram, där kända personer spelar charader, nynnar på melodier och "bjuder på sig själva", alltmedan programledaren skrattar, och skrattar, och skrattar, för att verkligen visa att det här, kära tittare, det här är underhållning. Se hur kul vi har det!
Sådana här program samlar i regel miljonpubliker.
Så, om ni ursäktar, låt oss ta frågan igen: varför är det tabu med underhållning?
Ha gärna i åtanke att frågan är ställd 2010, i fredagsmysets tidevarv, som kännetecknas av att Peter Settman varje helg utlyser landsglädje och att en artist som Sean Banan dominerar topplistorna med en låt som heter "Skaka rumpa".
Tabu med underhållning, alltså? Snarare tabu att inte gilla underhållning. Rynkar man på näsan åt Melodifestivalen blir man direkt stämplad som viktigpetter (snäppet under terrorist) och säger man sig gilla något mer svårlyssnat än Sanna Nielsen får man en klentrogen blick till svar, som tycks säga: ja, jo, jag förstår att du vill göra dig lite märkvärdig, men det här tycker du ju inte om på riktigt.
Det är nästan som om stora delar av landets befolkningen har rekryterats till språkrör för Sverigedemokraternas kulturpolitik, där all konst som uppfattas som "provocerande" ska brännas på bål (det vill säga, allt som utmanar det normativa), och där god kultur definieras som "positiv och samhällsnyttig".
Så, hur löd egentligen svaret på den där frågan om varför det är tabu med underhållning?
"Det undrar vi också. Den ultimata känslan måste ju vara att må bra, att garva och ha kul. Det är det vi förespråkar", förklarar John Lindgren, sångare och gitarrist i Hoffmaestro.
Dags alltså att förbjuda alla mollackord och texter som inte handlar om sommar, sommar och sol, havet och vinden och doft av kaprifol.
Publicerad i Dagbladet den 9 oktober.
Inlägg
2 kommentarer:
Grejen är att jag inte kan förstå varför just Hoffmaestro blivit så hatade...jag menar, det är glad musik men ändå ett visst innehåll och inte alls särskilt typiskt svenne banan a la Takida...inte ens reklamradiovänligt!/Fd Metal heartskribent
Kan ju påpeka att jag själv inte har något emot Hoffmaestro, åtminstone inte live. På skiva blir det snabbt enformigt. Har recenserat bandets livespelningar två gånger och belönat dem med en 4a och 3a i betyg. Det jag vänder mig mot är att alla som sysslar med "underhållning" alltid viftar bort kritik med att "bara för att vi inte grinar på scenen tycker recensenter att vi är dåliga". Någonstans verkar det finnas en föreställning om att man inte får ha förväntningar och krav på det som kallas underhållning. Sågar jag ett underhållningsprogram i tv eller ett rent partyband är det inte för att jag ogillar underhållning, det är för att jag vill ha kvalitet. Punkt.
Skicka en kommentar