Talk show-kostymen är skräddarsydd för David Hellenius

Kackerlackor är det enda som överlever en atomvinter, sägs det.
Mycket tyder på att också talk showen gör det.
Ett mer uthålligt och seglivat fenomen är svårt att tänka sig.

Ingen lär ha satt kaffet i vrångstrupen och knäckemackan i ögat när nyheten om David Hellenius talk show "Hellenius hörna" kreverade. Nej, den kreverade givetvis inte. Nyheten lämnades över helt stilla, som om Hellenius ankomst som värd för ett pratprogram hade profeterats i nöjesindustrins egen Uppenbarelsebok sedan skapelsens dagar.
Det enda märkliga med att Hellenius nu får en egen talk show är att det inte skett tidigare.
Få programledare i Sverige uppfyller kraven lika bra som han och det är en slutsats som grundar sig på att han (1) ser bra ut i kostym, (2) är en ypperlig konversatör, (3) vet hur man placerar ut vitsar i ett samtal för bäst effekt, samt (4) äger en ödmjuk självsäkerhet som inte går att fuska sig till.
Om tjänsten annonserades ut på Arbetsförmedlingen skulle det stå: talk show-värd/David Hellenius.
Visst, han är inte lika slipad som sin amerikanske namne David Letterman (för det krävs kanske rutinen av närmare 5 000 timmar i rutan), inte lika kvicktänkt som Jonathan Ross eller lika djuplodande som Michael Parkinson.
Å andra sidan är det inte särskilt rättvisa jämförelsepunkter.
Skälet till att associationerna vandrar västerut har nog delvis att göra med tv-studion, som med sina upplysta paneler i regnbågens alla färger - särskilt violett och rosa är på tapeten - påminner om såväl "The tonight show" som "The daily show".
Och precis som hos sina amerikanska förebilder är det inte tillräckligt att bara bjuda in ett par gäster. Något mer måste till, och då väljer David Hellenius att falla tillbaka på sin paradgren från "Hey baberiba"-tiden: humorsketchen.
Det parodieras vitt och brett, för det mesta utan någon synbar koppling till programmet eller de inbjudna gästerna. Somligt är kul, fyndigt, annat mer parodi för parodins skull. Vem var det som hade beställt en skrattpaus utan kontext?
Det mest obegripliga inslaget är däremot busringningarna. Kan inte något centralt organ inom nöjesbranschen utarbeta och anta en resolution om att busringningar faller under radions domäner? Det är viktigt att vi agerar, och det fort, innan någon får för sig att recitera radiopjäser på bästa sändningstid i tv.

Publicerad i Dagbladet den 20 oktober.