Filmklassiker - ett kärleksbarn mellan publik och kritiker

Förra veckan gick "Inception" upp på biografer runtom i landet.
En modern klassiker, enligt många.
Fast vad innebär det egentligen att någonting är en klassiker?

Det som först får mig att reflektera över det illa misshandlade begreppet "klassiker" är den lysande soffbordsboken "Tusen svenska klassiker", i vilken Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" och "Persona" får dela utrymme med "Åsa-Nisse i full fart".
Lite längre fram i boken snubblar Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" in över tröskeln till samma årtionde som "Tsatsiki, morsan och polisen".
Enligt författarna till uppslagsverket - däribland nöjesjournalistikens nestor, Jan Gradvall - är en klassiker ett verk som speglat, definierat och format sin tid. Och med det som utgångspunkt är det förstås inte mer än rätt att en pilsnerfilmsgubbe får vara med på ett hörn när Max von Sydow spelar schack mot döden.

Möjligen kan man fråga sig hur Bo A Vibenius kultrulle "Thriller - en grym film" (1974) - vars arv till stor del lever kvar för att demonregissören Quentin Tarantino framhållit den som en inspiration till "Kill Bill" - har definierat och format sin tid, med tanke på att den totalförbjöds av censuren (inte så konstigt då vissa scener är rena hårdporren).
Däremot kan man argumentera för att den speglar sin tid, med hela exploitationgenren som i 70-talets otta började väsnas nere i filmindustrins kloaker och sticka upp sitt fula tryne här och var ur avloppsbrunnarna.
Ungefär samtidigt förvandlades också porrbranschen till en miljardindustri, och mot den bakgrunden blir "Thriller" ett barn av sin tid - om än ett vanskapt sådant.

Tillbaka till ämnet.
Vad är det då som utmärker en klassiker?
Utgår man från topplistan på filmsajten imdb.com, där "Inception" rusat upp på en imponerande tredjeplats, är det överlag filmer med bred träffyta. Sådana som röner uppskattning i de flesta lager av samhället.
Det skadar inte om de är originella, som "Pulp fiction" (plats 6), "Fight club" (18), "The matrix" (27) eller "Eternal sunshine of the spotless mind" (60), fast gemensamt för de allra flesta är att de förlitar sig på traditionell berättarstruktur.
Något hårdraget hittar man i regel klassikerna i skärningspunkten mellan kritiker och "verklighetens folk". "Gudfadern" del 1 och 2 är kanske de bästa exemplen på det, två filmer som jag inte läst ett enda ont ord om, någonsin. Det är nästan som om epitetet "klassiker" har tagit sina mått från de filmerna.
Ett undantag från regeln är Fellinis "8½" (179), som är rena nektarn för filmvetare, men som är alldeles för smal och akademiskt inbunden för att den breda massan ska få plats i de trånga tunnlar och kulvertar som regissören har grävt ut i det undermedvetna.

Så, kommer Christopher Nolans haussade epos "Inception" att finnas med på listor över tidernas bästa filmer i framtiden, jämte "Casablanca", "Gökboet", "Schindler's list" och "Apocalypse now"? Mycket talar för det.

Publicerad i Dagbladet den 28 juli.