Nollnolltalet - en enda stor moshpit

Vad vill tant Agda ha till kaffet, tro?
Lite hårdrock och ett par djävulshorn, tack.
Nollnolltalet var årtiondet då hårdrocken torkade av sig skorna och tog plats i folkhemmet.

När det hela börjar är svårt att säga. Ett som är säkert är i alla fall att tillvänjningsprocessen går via Hammerfalls kommersiella genombrott, skivan "Renegade" (2000). Samtidigt upplever Iron Maiden en renässans tack vare sångaren Bruce Dickinsons återinträde i bandet.
Åren som följer är en stadigt uppgående kurva.

Sweden Rock Festival omorganiserar sig och folk strömmar till från hela landet. Även In Flames prövar ny mark och sätter hackan i en guldåder med "Reroute to remain" (2002), en skiva som till stor del blir ett riktmärke för en hel generation unga amerikaner och som många aspirerande musiker använder som byggsats när de sätter ihop sina egna band.
Hårdrocken knoppar och står snart i full blom. Sedelpressarna går på högvarv och doften av nyutslagna succéer får gamla ringrävar att vakna ur sin slummer och vädra morgonluft. Nostalgi blir hårdvaluta på festivaler världen runt.
Twisted Sister, Europe, Hanoi Rocks, Mötley Crüe, Judas Priest (återförenas med sångaren Rob Halford), Accept, Led Zeppelin (om än bara för en enstaka spelning)... Ja, listan på återförenade hårdrocksband kan göras lång. Och när den är lång kan den säkert göras ännu längre.

Vad mer?

Lasse Berghagen tar med Iron Maiden-trummisen Nicko McBrain på en golfrunda och de två blir goda vänner. Längdskidåkaren Thomas Wassberg kommer ut som ett Rammstein-fan. Lordi vinner Eurovision.
Fredrik Strage tipsar om den blodiga grindcorecombon General Surgery i TV4 Nyhetsmorgon till Kristin Kaspersens förskräckelse. Hammerfall sopar banan ren med det svenska curlinglandslaget i en musikvideo till låten "Hearts on fire".
Leif Pagrotsky syns på ett par axlar som en ensamseglare i folkhavet på en Dissection-spelning. Iron Maiden-konserten på Ullevi 2005 direktsänds i SVT. Festivaler med inriktning på hårdrock och metal ploppar upp lite varstans, allt från Metaltown och Gates of metal till Rockweekend och Sonisphere.

Och apropå Sonisphere blev det nyligen klart att thrash metals "fyra stora" - Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax - delar scen under nästa års upplaga av festivalen för första gången någonsin. Så när vi nu står på tröskeln till ett nytt årtionde och blickar tillbaka är det kanske dags att ompröva den allmänt utbredda uppfattningen att genrens storhetstid, sötebrödsdagarna, inföll under 80-talet.
Argumenten är både många och goda att betrakta nollnolltalet som det nya 80-talet. Den enda skillnaden är väl att även tant Agda headbangar den här gången.

Publicerad i Dagbladet den 19 december

2009 i tio punkter

Spotify (fenomen)
Någon som fortfarande inte känner till Spotify? Nej, tänkte väl det. Aldrig tidigare har anglicismen "queuea" förekommit så ofta på förfester.

Mastodon – ”Crack the skye” (skiva)
Atlantabandet kliar på sin kreativitet som på ett envist myggbett. Femte fullängdsskivan och det låter bättre än någonsin.

Satyricon (konsert, april 2009, Sundsvall)
Frontmannen Satyr uppenbarar sig och genom ett trollslag förvandlas Spegelsalen till något mer än bara rumsligt. Exakt vad är svårt att säga. Alla ord springer och gömmer sig när den norska black metal-orkestern släpper lös krafterna.

”Revolutionary Road” (film)
Filmåret fick en flygande start när Kate Winslet och Leonardo DiCaprio återförenades på vita duken. Regissören Sam Mendes vet hur man får en villaförort att kännas klaustrofobisk; en gaskammare för ens drömmar och förhoppningar.

Epica – ”Design your universe” (skiva)
Änglarna sjunger i himlen och frälsaren är här. Epica, alltså. "Design your universe" låter som något som fallit från skyarna. Om Michelangelos tavlor kunde sjunga.

"The office" (tv-serie)
Amerikanska "The office" är inne på sin sjätte säsong och det är fortfarande hejdlöst roligt. Steve Carell har gett den pinsamma tystnaden ett ansikte. Subtilt och hysteriskt på samma gång.

Club Deströyer (konsertarrangör)
Satyricon, Grand Magus, Totalt Jävla Mörker, Tribulation - ett fyrklöver argument till varför Club Deströyer är Sundsvalls bästa konsertarrangör. Tack för det här året!

”Boy A” (film)
Ett ord: gripande. En film som går på djupet och som i viss mening renar ens blick på världen.

Alice In Chains - ”Black gives way to blue” (skiva)
Några bet på naglarna och höll andan. Andra viftade bort det som ovärdigt. Men ingen lämnades oberörd. Återförenade Alice In Chains, vars originalsångare gick bort för sju år sedan, stod för årets comebackskiva.

”Kattis & Co” (talkshow på TV4+)
Äntligen ett avslappnat pratprogram där gästerna får tala till punkt!

Publicerad i Dagbladet den 31 december

Veckans recensioner: Black Bonzo + Dark Funeral + Månegarm + Vendetta

Black Bonzo
”Guillotine Drama”
(B&B Records)
Betyg: 4

Om debutalbumet i mångt och mycket följde i fotspåren efter Uriah Heep har vyerna vidgats sedan dess. Inte för att Black Bonzo har evakuerat sitt 70-tal; rötterna går så djupt att det omöjligt skulle gå att plantera om Skellefteåborna i ett nytt årtionde.
Däremot har bandet lagt till några nya maskor i sin väv av progressiv rock och hittat andra uttryckssätt som gör att associationerna går som en sicksacksöm mellan Supertramp, Jethro Tull, Electric Light Orchestra och ja, Uriah Heep. En utveckling som bevisar att tillbakablickande kan vara innovativt och kreativt fruktbart.
Öppningsspåret, tillika titelspåret, kan vara Black Bonzos mest fulländade ögonblick hittills, och även om ens uppmärksamhet inte sitter fast i ett skruvstäd skivan igenom är ”Guillotine drama” ett kvalitativt hantverk med mycket snickarglädje.
Det är hög tid att fler upptäcker ett av Sveriges bästa rockband.

Dark Funeral
”Angelus exuro pro eternus”
(Regain Records)
Betyg: 4

Överskriften till musikåret 2009 borde vara: black metal-dominans.
Tidigare i år har namnkunnigheter som Marduk, Gorgoroth, Funeral Mist och återförenade Immortal släppt löst helvetet på jorden. Mörkrets krafter har sammankallats och dödens ruttnande andedräkt har svept över landet.
Nu är det dags för Dark Funeral – enligt uppgift Sveriges största black metal-export – att resa sig i predikstolen och förkunna Guds död (och de senaste försäljningssiffrorna).
Till skillnad från senaste skivan, 2005 års ”Attera totus sanctus”, låter ”Angelus exuro pro eternus” inspirerad och vitaliserad. Redan i inledande ”The end of human race” står svavelångorna täta, tempot är högt och gitarrerna fräser som glödande brännjärn. Kanske är Östersundssonen Nils Fjellström delvis att tacka för nytändningen, denna tornado bakom trummorna som härjar runt som om han var sponsrad av Red Bull.
Med den här skivan visar Dark Funeral varför de är Sveriges största black metal-export.

Månegarm
”Nattväsen”
(Regain Records)
Betyg: 3

Med melodier gamla nog att vara Raskens far ger sig Norrtäljes Månegarm ut på jakt i urskogen efter folkmusikens rötter, och precis som på förra skivan, ”Vargstenen”, går det si och så med det.
För någonstans på vägen måste en kompromiss träffas mellan att vara trogen det traditionella och att skapa något nytt och relevant, och skärningspunkten mellan äkta folkmusik och metal är långt ifrån given.
I en låt som ”Nattsjäl, drömsjäl” snubblar Månegarm nästan runt i fotspåren efter Nordman, medan den avslutande balladen ”Delling” å andra sidan känns mer trovärdig, med ett melodispråk som fångar in den rätta atmosfären.
Även ”Bergagasten” är ett bra exempel på när Norrtäljeklanen hittar rätt i urskogen, när fiolen ställer sig i hårdrockens tjänst och accentuerar den övergripande känslan i stället för att uppmana till dans i träskor.

Vendetta
”Heretic Nation”
(Lion Music)
Betyg: 2

Vendetta är ett band som bejakar sitt arv och fyller lungorna med den inspiration som andats av anfäderna. Eller för att låna ett populärt uttryck: de gräver där de står.
Att Newcastle-bandet formats av den våg av brittiska heavy metal-band som samlade styrka i 80-talets begynnelse – och då kanske framför allt Saxon – går inte att missa. På ”Heretic nation” har de rört ihop en gryta av alla huvudingredienser i receptet: starka gitarrmelodier, hårt piskade riff och en sångare som rör sig hemtamt i de riktigt höga registren.
Kanske säger skivomslaget något om känslan bandet vill förmedla: en svartvingad ängel i full krigsrustning med glödande kol som ögon, nedsänkt i ett eldhav och flankerad av två vandöda. Ovanför ett mullrande åskväder.
Fullt så dramatisk är inte musiken, och långt ifrån så mörk och apokalyptisk. Snarare är den rätt gemytlig – för gemytlig rent av. Låtskrivandet måste förfinas för att drömsynerna på skivomslaget ska kunna omvandlas till musik.

Höras men inte synas

Alla har hört deras musik.
Ändå lever de i medial solförmörkelse.
Det är dags för filmkompositörerna att träda fram ur skuggorna och kräva en jämnare fördelning av gracerna.

Kanske är det en fåfäng förhoppning, det här. Tiderna är annorlunda. Vem bryr sig om en grånad gubbe med tråkiga glasögon (John Williams)? En rödhårig herre som ser ut att ha kavajen fylld med akademiska titlar (Danny Elfman)? Eller en mysfarbror som ser ut att vara expert på julgransbelysning (James Newton Howard)?

Inte ens filmregissörer är särskilt intressanta i dag. Kriget om spaltutrymmet utkämpas i stället av skådespelarna, och det som säljer är förstås glitter och glamour, en och annan välregisserad skandal, och lite sus och dus.

Ingen vill läsa om en medelålders man som sitter framför ett piano dagarna i ända med några tomma notblad. En filmkompositörs liv och leverne går inte riktigt att sammanfatta i en säljande rubrik, och en porträttbild på 81-åriga Ennio Morricone välter inga kiosker precis.

Det är som det är med den saken.

De få gånger man ser namnet Jan A. P. Kaczmarek (”Finding Neverland”) i tryck är om någon filmrecensent är storsint nog att vika lite utrymme åt musiken, och då sker det oftast i svepande ordalag, som ”stämningshöjande” eller ”förtätande”.

På sätt och vis är det uppseendeväckande, med tanke på hur stor roll musik spelar i många filmer. I ”Pirates of the Caribbean” är soundtracket nästan viktigare än Johnny Depps rolltolkning. Och i en film som ”The fountain” hade proppen gått ur helt om det inte vore för Clint Mansells fantastiska arrangemang som täpper till alla hål ut till den gråa verkligheten och håller illusionen vid liv.

Föreställningen om att filmmusik bara är en vackert böljande ljudkuliss, något som dramat ska avteckna sig mot, är lika felaktig som nedslående. Kompositörer som Carter Burwell (”In Bruges”), Thomas Newman (”American beauty”), Dario Marianelli (”Atonement”), Danny Elfman (”Edward Scissorhands”), Rachel Portman (”Chocolat”), Vangelis (”Blade runner”) och svenska Erik Enocksson (”Farväl Falkenberg”) har alla visat att musik kan tjäna som en färgpalett i själva filmskapandet: ibland vill man bara fylla i några känslor, ibland vill man färglägga helt nya, och ibland vill man lägga till konturer eller rent av måla över något och skapa kontraster.

Tyvärr verkar det som att filmkompositörer har halkat ned i springan mellan två medier: varken film- eller musikkritiker har ögon för dem. Kanske är det deras öde att behandlas styvmoderligt.

Så gott som alla kan identifiera ledmotiven i ”Star wars” och ”Den gode, den onde, den fule”, men väldigt få vet att det är John Williams (som har nominerats till en Oscar 45 gånger!) respektive Ennio Morricone som komponerat musiken.

Och den mediala solförmörkelsen håller i sig.

Publicerad i Dagbladet den 21 november.

Veckans recensioner: Bon Jovi + Los Sin Nombre

Bon Jovi
”The circle”
(Universal Music)
Betyg: 2

Efter den slapphänta “Lost highway”, som knådades ihop med vänsterhanden, har Bon Jovi fått någorlunda ordning på torpet i och med ”The circle”. Utan tvivel rör det sig fortfarande om poprock som smetats in i mjukgörande krämer och refränger som verkar beställda av en mediemogul med pengavittring.
Men, den här gången känns det åtminstone uppriktigt, som om låtarna är skrivna av kännande individer. Alla ”shala-la”-refränger – ”Fast cars”, ”When we were beautiful” – får en att le snarare än att uppröras, och att basgången i ”Work for the working man” har lyfts från 80-talshiten ”Livin’ on a prayer” framstår mer som ett försök att sluta cirkeln (skivan heter som sagt ”The circle”) och viga dåtid med nutid, snarare än att vila på lagrarna.
Andra låtar värda att nämnas är ”Brokenpromiseland”, med understöd av stråkar och en nästan indiepoppig kör, samt den orosmolniga ”Bullet” som landsätter sig själv någonstans mellan Bon Jovi modell 80-tal och Guns’n’Roses ”Chinese democracy”, och där Richie Sambora får klösa fram ett riktigt rivigt gitarrsolo.


Los Sin Nombre
”Blind leading blind”
(ViciSolum Productions)
Betyg: 3

För den som är på jakt efter nya upplevelser, något som ruskar om ens världsbild, har ingenting att hämta på ”Blind leading blind”, Linköpingsbandet Los Sin Nombres fullängdsdebut.
Om någon sagt att ”Infected” var en outgiven At The Gates-låt hade jag nästan gått på det, och utan facit i hand hade ”Enemy” kunnat passera för något från In Flames låtsmedja. Med andra ord förvaltar bandet ett arv, snarare än utvecklar det.
Och när det görs så här ömsint – i stunder liknar det nästan en kärleksförklaring – är det lätt att ha överseende med andra brister. Att man har hört det här tusen gånger tidigare, de senaste åren främst från USA, faller i glömska när det bjuds ett smörgåsbord av smakfulla riff och snygga arrangemang.
Musik att nicka/headbanga igenkännande till.

Terence Koh missförstod uttrycket "bra skit"

Under våren väckte konstfackeleven Anna Odell frågan om vad konst egentligen är. En definitionsfråga som, förstås, inte fick något entydigt svar. Konst är till sin natur mångtydig. DN:s ledarskribent, Hanne Kjöller, undrade därför om det till och med gick att bajsa med konstnärligt uppsåt. Minns jag rätt var frågan retorisk. Det låg bortom rimlighetens gräns att någon på allvar skulle göra konst av sin avföring.

Entré för Terence Koh – mannen som gick på dass och klämde ur sig 500.000 dollar. Okej, han pläterade skiten med guld. Men, New Yorks ängsliga konstelit såg toalettbesöket som avantgardiskt. En subversiv handling. Terence hade med en hård dags matsmältning producerat konst i miljonklassen. Förmodligen hade han då sett Alejandro Jodorowskys surrealistiska kultrulle ”The holy mountain” (1973) där en alkemist förvandlar fekalier till just guld.
Dregen: ”Det går inte att polera en bajskorv”.
Terence Koh: ”Sant. Men har du provat att förgylla den med guld?”

Sedan har vi Chris Burden, en amerikansk performancekonstnär som lät sin assistent skjuta honom i armen. Pangsuccé, minst sagt. Det följde han upp med att korsfästa sig själv på karossen till en Volkswagen. Konsteliten var framme igen och såg… ja, svårt att säga, men här är ett utdrag ur en fiktiv recension: ”Chris Burden kopplar ett strypgrepp på konsumismens tidevarv, rider barbacka på samtidens massproducerade lidande och uppgraderar och omtolkar samhällets stigmatisering av moderna profeter.”

Mycket intressant, alltihop.

Min personliga favorit är Teching Hsieh som har kallats en uthållighetskonstnär, en modern Sisyfos. Ett av hans tidiga projekt gick ut på att han satt inburad i en trälåda i ett års tid. Några år senare påannonserade han ett episkt 13-årsprojekt med orden: “Will make Art during this time. Will not show it publicly.” På 13-årsdagen, nyårsafton 1999, hölls en ceremoni. Folk åt snittar och skålade i champagne, slickade sig om munnarna och var upptända av förväntan. Framme vid ett podium stod Teching Hsieh själv med en platta på vilken han hade klistrat fast urklippta tidningsbokstäver med ordalydelsen: “I kept myself alive. I passed the December 31st, 1999.” Mycket, mycket bra.

Konst?

”Konst är att skapa något av ingenting och sedan sälja det.” – Frank Zappa

Veckans recensioner: Creed + Slayer + Alicate

Creed
”Full circle”
(Wind-up Records)
Betyg: 2

Creed beskylls ofta för att sakna nyanser, för att vara känslomässigt lomhörda. Refrängerna tar alltid motorvägen och gitarrarbetet är rena gruvdriften. Precis som det ska vara i den genre som i USA kallas alternativ rock och som gärna klistras fast på post-grungeband som Nickelback och, ja, Creed.
Trots att bandet splittrades 2004, och har legat i malpåse fram till nu, fredar sig sångaren Scott Stapp från beskrivningen att ”Full circle” skulle vara en återföreningsskiva. Ordet han letar efter är i stället återfödelse, något som eventuellt speglar de religiösa övertygelser som bandet bär på.
Rent musikaliskt har tiden stått stilla. Creed tar som vanligt den säkra vägen, den som leder rakt in på radiostationers spel- och topplistor. ”Full circle” kommer att dåna från var och varannan lägenhetsfest i USA och kramas sönder och samman av sådana som tycker att musik ska vara en ljudtapet till förfester.
Nu saknar inte ”Full circle” förtjänster. Det är framför allt i verserna Creed bekänner färg, som i inledande ”Overcome”, eller det akustiska plocket i ”A thousand faces” som oväntat nog påminner om Hellacopters ”Hopeless case of a kid in denial”.
Favoriten heter annars ”On my sleeve”, vars mäktiga lyft mot slutet avslöjar riktig låtskrivartalang, den som vanligtvis slätas över av alldeles för stela och substanslösa FM-refränger.

Slayer
”World painted blood”
(Sony Music)
Betyg: 3

Man kan inte annat än att imponeras av Slayer. Frontmannen Tom Araya, som fyllde 48 i år, vräker ur sig hat, skäller som en kamphund över Kerry Kings omisskänneliga bombmattor till gitarriff.
En låt som ”Unit 731” påminner en om att bandet, när det bildades 1981, stod i korsdraget mellan den inhemska hardcorescenen och den nya vågen av brittiska heavy metal-band. Intensiteten är fullständigt ödeläggande.
Annars är det framför allt i titelspåret och ”Psycopathy red” som thrash metal-ikonerna får till rätt skruv på låtarna. Mycket annat lider av bristande innehåll bakom den stilriktiga paketeringen – det är för schablonartat, helt enkelt.
Med undantag för inledningen på ”Playing with dolls” – dockorna i fråga är inga söta barbies, utan lik – där Tom Araya sjunger med ren och friflödande röst. Intressant grepp, mindre intressant resultat.

Alicate
”World of anger”
(Forestrecords Sweden)
Betyg: 3

Följer man Alicates låtar bakåt i tiden, till själva ursprunget, hamnar man någonstans i mitten på 80-talet. För övrigt samma årtionde som bandet bildades.
Det är ingen vild gissning att medlemmarna har skivor med Bon Jovi, Magnum, Ratt och Dokken i samlingarna. Fast ”World of anger” är samtidigt inget ode till tiden som har flytt, för Perstorpgänget har fortfarande antennerna uppe, avlyssnande sin samtid.
Nyskapande blir det förstås aldrig. Alicate har smak för enkla melodier och refränger, traditionella låtstrukturer och déjà vu-harmonier. I balladen ”Farewell” har man till och med fått till en så smäktande refräng att någon biståndsorganisation borde adoptera den för en Live Aid-inspirerad kampanj.

Veckans recension: Katatonia

Katatonia
”Night is the new day”
(Peaceville)
Betyg: 4

Gitarristen Anders Nyström har uppmanat folk att lyssna på nya skivan “Night is the new day” i riktigt maffiga hörlurar. Först då ger sig detaljerna till känna, menar han.
Och man är böjd att hålla med efter att ha lyssnat på en låt som ”Onward into battle”, som enligt uppgift krävde 136 (!) inspelningskanaler i studion. Det här är musik som omsluter en från alla håll samtidigt och som stänger in en i ett parallelluniversum om man bara blundar tillräckligt hårt.
Det är in i en låt som ”The promise of deceit” vi skulle ha skickat Neil Armstrong. Här finns fler mysterium att upptäcka än på månen.
Musikaliskt är det en naturlig fortsättning på förra skivan, ”The great cold distance”; senhöstkänslor som faller till marken och ger näring åt den depressiva rock/metal Stockholmsbandet utvecklat och raffinerat sedan mitten på 90-talet.
Som att kliva rakt in i en målning av Rembrandt.

Veckans recensioner: Epica + Rammstein

Epica
”Design your universe”
(Nuclear Blast)
Betyg: 5

När varenda ton får hjärtat att svälla och varenda melodi sätter verkligheten i gungning, när ljuden bäddar in en i en varm dagdröm, ja, då inser man att musik – när den är som bäst – kan vara nära nog livsnödvändig; hjärtat i ens tillvaro.
”Design your universe” är en påminnelse om det, holländska Epicas femte fullängdsalbum.
Som alltid är det lätt att bli överväldigad av bandets symfoniska metal, förlora orienteringen i det dignande överflödet, där senromantik à la Richard Strauss och Johannes Brahms gjuts in i ett modernt fundament av goth, metal och pop. Den orkestrala öppningen i ”Deconstruct” hade rent av kunnat skrivas av Gustav Holst.
Sångerskan Simone Simons bidrar med en dynamik till arrangemangen när hon obehindrat glider mellan för- och bakgrund, trippar fram med storslagen grace. En mezzosopran som inte gör någon skillnad på opera och pop.
”Design your universe” är ett modernt mästerverk och genrens tungviktare, Nightwish och Within Temptation, kan härmed se sig förbisprungna.

Rammstein
”Liebe ist für alle da”
(Universal Music)
Betyg: 2

Sex tyskar som har sex på film. I bakgrunden pumpar en kitschig syntslinga och en brunstig mansröst som flåsar ”You’ve got a pussy, I have a dick / So what’s the problem? Let’s do it quick”. Låter det bekant?
Ja, det är en porrfilm.
Eller som det kallas när Jonas Åkerlund står som regissör och medlemmarna i Rammstein medverkar: en musikvideo. Och för de som älskar bandet lite extra mycket lanseras också en specialutgåva av nya skivan ”Liebe ist für alle da”, innehållande avgjutningar av musikernas könsorgan i form av dildos.
Kanske är alltihop en avledningsmanöver för att göra oss mindre uppmärksamma på musiken. För nya skivan är faktiskt en ganska avtändande bekantskap. Visst, det låter Rammstein, på gott och ont, och Till Lindemanns befallande röst är fortfarande det mest macho du kan hitta på den här sidan ”Terminator”.
Men i övrigt får de nog lita på att sex säljer, helt enkelt.

Vägen mellan fransk poesi och svensk black metal går via en kopp kaffe

Först känner jag ingenting.
Så jag kokar mig en kopp kenyanskt kaffe, sätter på ”Maranatha” med Funeral mist och… simsalabim, ett fönster öppnas i sinnet och orden strömmar in som en frisk vårvind.
Skapa dina egna allkonstverk och låt intrycken komma dig närmare.

Alla har nog vid något tillfälle upplevt hur olika omständigheter, olika förhållanden, har förmågan att förstärka vissa känslor, göra oss mer mottagliga för särskilda frekvenser. En läsupplevelse till exempel kan i rätt miljö gå oss djupt till sinnes, medan den i fel miljö inte berör alls och förblir oförlöst.

Samma sak med konserter. Alla som stått i publiken när ett minimalistiskt, stämningsspinnande post-rockband framfört sin musik i strålande solsken, eller för all del ett gravgrävande black metal-band, där trögflytande mörker är själva bränslet, vet att omgivande faktorer både kan stjälpa och hjälpa.

Det som utlöste en lavin av känslor i en nedsläckt rockklubb låter kanske vingklippt på en stor festivalscen.

Därför bör man, så ofta man bara kan, ingripa själv och rätta till förutsättningarna, förse rummet med en lämplig ram. Konserter kan man inte göra så mycket åt, där är det artistbokaren som får visa sitt, förhoppningsvis, goda omdöme. Men i hemmets lugna vrå är det desto lättare att manipulera fram den rätta känslan, vrida på reglagen, sänka eller höja den emotionella temperaturen.
Kort sagt: hamna i rätt sinnesstämning.

Just nu läser jag ”Maldoror” av Comte de Lautréamont, en pseudonym för den franske författaren Isidore Ducasse vars liv återkallades redan vid 24 års ålder och som av många anses ha lagt grundplåten för hela den surrealistiska rörelsen.
”Ett grymt och hallucinatoriskt mästerverk”, säger baksidestexten.

Först känner jag ingenting. (Ni vet vad som kommer nu, va?)
Så jag kokar mig en kopp kenyanskt kaffe, sätter på ”Maranatha” med Funeral mist och… simsalabim, ett fönster öppnas i sinnet och orden strömmar in som en frisk vårvind.
Kaffet vill jag inte orda så mycket om. Det bidrar till en inre stimulans och tjänar som en slipsten för koncentrationen (fast just det kenyanska, UTZ-certifierade kaffet från Classic kan rekommenderas).
Musiken däremot gör underverk för läsningen. Det är som om Funeral mist och Isidore Ducasse förklarar varandra, ingår i ett gemensamt sammanhang som framträder först när de smälter samman.

”Maranatha”, som för övrigt är en av årets bästa skivor, är som ett tonsatt vykort från Judas i sitt brinnande inferno av bottenlös ånger. Namnlösa fasor häver sig upp ur musikens håligheter och leder en rakt in i Ducasses skräcksyner.
Nästa steg blir antagligen att ta med sig boken och iPoden ut till någon vindpinad kyrkogård när klockan slagit midnatt. Där har man en upplevelse som blir svår att skrapa bort.

Bäst just nu:

* Salong Draken på Filmstaden som vaskar fram guld utanför mittfåran, med filmproduktioner som vågar vara motsträviga och som inte ger efter för förväntningar och fördomar. ”Hunger”, ”Bronson” och den nu aktuella ”Looking for Eric” är alla filmer som förtjänar en större publik.

* På KissMuseum.net lanseras nu sällskapsspelet Bingo i det legendariska hårdrocksbandets enorma produktkatalog. Det slutgiltiga beviset på att Kiss inte är farligare än ett glas saft.

* Nya konsert-dvd:n från Dark Tranquillity, ”Where death is most alive”, är så snygg att verkligheten runtomkring verkar blek och urtvättad, mer deprimerande än ett avsnitt av ”Uppdrag granskning”.

Publicerad i Dagbladet den 24 oktober.

Veckans recensioner: WASP + Gorgoroth

W.A.S.P
”Babylon”
(Demolition Records)
Betyg: 4

På det gamla goda 80-talet sjöng W.A.S.P om att ”knulla som en best” och sångaren Blackie Lawless lanserade sågklingan som den nya suspensoaren.
Självklart undgick de inte radarn hos militanta moralister som genast vred om startnyckeln till hat- och smutskastningskampanjer och dödshoten började samlas som mörka moln över gruppens huvud.
Blackie Lawless växlade därför spår och sublimerade sin sexdrift till ett engagemang i storpolitiken. På nya skivan ”Babylon” förutspår han jordens undergång med bibliska profetior och i texthäftet omyndigförklarar han så gott som alla politiker. Barack Obama har han till exempel jämfört med Hitler, så gissa om det pyser ur öronen på honom nu när presidenten utsetts till årets pristagare av Nobels fredspris.
Kanske är det bara av godo, för Blackie verkar utsöndra kreativitet när han gnisslar tänder. Låtar som ”Crazy” (vars riff är oroväckande likt det i ”Wild child”) och ”Babylon’s burning” är prestationer att skriva in i historieböckerna, och covern på Deep Purples ”Burn” osar av diesel och bränt gummi.
Visst, balladerna ”Into the fire” och ”Godless run” är andrahandssortering och Chuck Berry-tolkningen ”Promised land” är själva definitionen av onödig. Men det ändrar inte faktum att W.A.S.P fortfarande står kvar på sin formtopp som nåddes med förra skivan ”Dominator”.


Gorgoroth
Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt
(Regain Records)
Betyg: 4

Förra skivan, “Ad Majorem Sathanas Gloriam”, toppade min årsbästalista 2006. Sedan dess har norska Gorgoroth legat i en vårdnadstvist om bandnamnet: grundaren Infernus mot sångaren Gaahl och basisten King ov Hell (som var upphovsman till rubb och stubb på senaste skivan).
Infernus drog det längsta strået i rättssalen.
Med nygammalt manskap vid sin sida, bland annat sångaren Pest (aktiv 95-97 i bandet), har 37-åringen en del att bevisa. Och visst, ”Quantos…” låter i stunder helt fantastisk med riff som borrar sig in i skallen och melodier som får blodet att närma sig fryspunkten.
Mina reservationer angår sångaren Pest som är vårdslöst nära det komiska ibland, med en röst som påminner om Gollum. Kan också tycka att låtarna är lite för kontrollerade, lite för stramt hållna.
Samtidigt är invändningarna bara giltiga i ljuset av den tidlösa ”Ad Majorem…”. Gorgoroth rider fortfarande i förtruppen av black metal-band.

Veckans recensioner: Alice In Chains + Mama Kin

Alice In Chains
”Black gives way to blue”
(Virgin Records)
Betyg: 4

För sju år sedan gav kroppen upp, kapitulerade från sitt sista fäste och överlämnade sig själv till evigheten. Alice In Chains originalsångare Layne Staley hade genom sitt långvariga heroinmissbruk avtalat ett möte med döden. Frågan var inte om, utan när.
När vi nu skriver 2009 ligger ”Black gives way to blue” på skivdiskarna, Alice In Chains första studioalbum på hela 14 år och det första med nya vokalisten William DuVall. Folk har förstås protesterat, oroat sig för att det tunga arvet ska förskingras.
Nu kan alla torka svetten från pannorna och pusta ut. Bandets gitarrist, Jerry Cantrell, har här skrivit några av sina bästa låtar, som de akustiska ”Your decision” och ”When the sun rose again”, som inte hade skämt för sig på den lysande ep:n ”Jar of flies” (1994).
Andra favoriter är den drömska ”Private hell”, betongkrossande ”A looking in view”, suggestiva ”All secrets known” och det såriga titelspåret, en drabbande hyllning till Layne Staley med gästspel av Elton John.

Mama Kin
”In the city”
(Leon Music)
Betyg: 2

För att ta till sig Mama Kin måste man spola sig ren från intellektuella anspråk och proppa sig full av allergimedicin mot klyschor. För när sångaren sjunger ”lock up your daughters, ’cause we ain’t fooling around”, och följer upp det med ”I don’t mean to brag, but baby I can turn you on”, har man nått den absoluta nollpunkten för takt och ton.
Av bilderna att döma har de svalt Mötley Crües koncept ”glamourös dekadens” med hull och hår, precis som många andra svenska band de senaste åren (Crashdïet, Crazy Lixx, Vains Of Jenna). Mama Kins uppdrag är att underhålla och ”In the city” är rena partytältet för den som kallar sig hårdrockare och orkestrerar sin personlighet med Bandit Rock-musik som Poison, Mötley Crüe och Kiss’ 80-talsera.
Med det inte sagt att skivan är dålig. Här finns tillräckligt med snygga gitarrfigurer och rock’n’roll-uppror (om än godkänd av Hem och Skola) för att få en förfest på fötter.

I dag gratulerar vi...

... den lycklige som ropade hem en sprattelgubbe för 29 000 kronor på Bukowskis. "Gavs som sommarpresent till morfar Ingmar Bergman från barnbarnet Ola Bergman", förklarar den anrika auktionsfirman på sin hemsida. Dagens Nyheter är på plats och rapporterar att det gick "ett lyckligt sus i publiken" när det vinnande budet gastades fram. Alltså, ett grattis till personen med ett punkterat sinne för proportioner och som tänker sina tankar i typsnittet Wingdings.

Nästa föremål under klubban är Ingmar Bergmans tänkta manuskript från 1976. 50 oskrivna pappersark med utropspriset 10 000 kronor.

Grungen står på tröskeln till ett nytt genombrott

Nästa vecka släpper Alice In Chains sin första skiva på fjorton år.
Och tidigare i veckan avtäckte Pearl Jam ett nytt verk.
Är grungen på väg att spränga vallarna till vårt kollektiva medvetande igen?

Nästan tjugo år har lagts till handlingarna och blivit historia sedan Seattlescenens samlade potential detonerade och förändrade landskapet för musikbranschen för många år framöver. Nirvanas ”Smells like teen spirit” definierade en hel generation och låtens fyra ackord var som jord, luft, eld och vatten.
När dammluckan väl öppnats fanns ingen hejd.
Skivbolagen luftlandsatte hela bataljoner i USA:s nordvästra hörn för kapa åt sig en bit av kakan. Ruschen efter sjavigt klädda män med gitarr och hes Robert Plant-röst var i gång. Som åskådare till den här guldfebern var det lätt att få intrycket att band som Soundgarden och Alice In Chains trollades fram av kommersiella krafter som kaniner. Ingenting kunde förstås vara mer fel.

Seattle hade länge sjudit av kreativa safter och haft en livskraftig musikscen, även om den var osynlig från storbolagens mäktiga höjder. När Nirvanas ”Nevermind” (1991) sparkade in dörren till de stora arenorna och blev ett hushållsnamn hade Soundgarden redan släppt två fullängdsskivor och stod i begrepp att ge ut sin tredje. Och ett band som Pearl Jam hade kopplingar långt bakåt i tiden, om än under andra namn.
Som de flesta antagligen vet fick grungen ett brant avslut när musikrörelsens portalfigur, Nirvanas Kurt Cobain, spillde sitt liv den 5 april 1994, samma dag som Alice In Chains sångare, Layne Staley, föll offer för sitt långvariga heroinmissbruk åtta år senare. Även Andy Wood (Mother Love Bone) och John Baker Saunders (Mad Season) brände sina ljus i båda ändar och fick ett alltför tidigt möte med liemannen. Drogerna följer pengarna, helt enkelt, och var en av anledningarna till att de största namnen från Seattle – med undantag för Pearl Jam – föll isär.

Om det här, och mycket annat, berättas det i boken ”Grunge is dead: The oral history of Seattle rock music” (Greg Prato), en perspektivrik historiegenomgång som består av utsagor från de som befann sig på insidan och faktiskt var med och formade scenen. Boken gavs ut tidigare i år och är på sätt och vis ett tecken i tiden, för samtidigt på annat håll jobbade Alice In Chains på sitt första studioalbum på 14 år (”Black gives way to blue” släpps den 29 september), liksom Pearl Jam, som gav ut skivan ”Backspacer” tidigare i veckan.
Efter Audioslaves uppbrott för drygt två år sedan har dessutom rykten om en återförening av Soundgarden ökat i styrka och trots Chris Cornells ivriga dementerade bör ingen sätta ölen i vrångstrupen om de plötsligt dyker upp på en festivalscen nära dig.
Det gamla grungegardet vädrar morgonluft igen och även om återkomsten inte sker med pompa och ståt och änglabasuner, utan mer hälsas av spridda applåder, är det på tiden att vi får ett riktigt avslut, ett mer värdigt sådant som inte slutar i tragedi, hur rock’n’roll det än må vara.

Tio essentiella grungesläpp:

1991:
Mudhoney ”Every good boy deserves fudge”
Nirvana ”Nevermind”
Pearl Jam ”Ten”
Temple Of The Dog ”Temple of the dog”

1992:
Alice In Chains ”Dirt”
Screaming Trees ”Sweet oblivion”

1993:
Melvins ”Houdini”
Nirvana ”In utero”
Pearl Jam ”Vs.”

1994:
Soundgarden ”Superunknown”

Publicerad i Dagbladet den 26 september

Veckans recensioner: Marduk + Mustasch

Marduk
”Wormwood”
(Regain Records)
Betyg: 4

Stjärnorna släcks och ändlösheten kastar sig över en. Mörkret är så kompakt att man kan krama bollar av det. Norrköpings Marduk kan det här med att besvärja fram sinnestillstånd som får en att vilja dricka blod ur människokranium och bita huvuden av fladdermöss (meddelande till moralens väktare: jag har koll på gränsen mellan verklighet och fantasi).
Allt sedan starten 1990 har mörkerfursten Morgan Steinmeyer Håkansson (gitarr) skickligt utvecklat den musikaliska black metal-formeln och tack vare Funeral Mist-sångaren Ariochs inträde – eller Mortuus som han kallar sig i Marduk – har låtarna fått ett djup som gör lyssnaren osäker på var, och om, bottnen finns. Samtidigt har uttrycket expanderat och i den avslutande ”As a garment” får den ensamvandrande basslingan en att gripa efter referenser som Primordial. Fast Marduk är som alltid bäst i det blästrande snabba, när ens koncentration kilas fast i ett skruvstäd och man skickas till den yttersta dagen utan att passera gå.

Mustasch
”Mustasch”
(Regain Records)
Betyg: 2

Som vanligt när det gäller Mustasch har låtarna huggits fram med yxa och Ralf Gyllenhammars sång är som fastvuxen, omöjlig att rubba. I stunder är det nästan så hårdhudat och okänsligt att man kan använda musiken som ett skyddsvärn, ett pansar mot världen.
Det behöver inte enbart ses som kritik. Mustasch vet att leverera, står för en trygghet som inte ens ett försäkringsbolag kan ta upp kampen med. Tyvärr gör det också att spänningen blir låg, sällan mer upphetsande än att slicka på ett niovoltsbatteri.
Visst, i ”Desolate” skjuter man in lite folkton och gör hårdrock av en gånglåt, och i ”I’m frustrated” försöker man sig på balladmys framför den öppna spisen. Hur det går? Rätt ned i diket och med en självrisk som kostar mer än tiden du investerat.
Resterande material är klart dugligt, men saknar spänst och driv. Man väntar och väntar på den där förlösningen, och väntar och väntar och… här sitter jag nu och är lite besviken.

Veckans recensioner: Theatre of tragedy, Megadeth, Leaves eyes, Switch opens

Theatre Of Tragedy
”Forever is the world”
(AFM Records)
Betyg: 4

Bakom sig har norska Theatre of tragedy en minst sagt brokig karriär, en serpentinväg som slingrat sig ned i det svartaste svart, för att först med nya ”Forever is the world” åter nått höjder där det är möjligt att andas klar luft.
Efter de elektroniska och till stora delar unkna experimenten i början på nollnolltalet har gruppen välkomnat gothrocken tillbaka i sitt liv, och hur det låter sedan! Låtarna är så stämningsfulla, så rödvinsromantiskt ljussatta, att man inbillar sig att de framkallats i ett mörkrum. Lyssna bara på riffet i ”Revolution”, eller gitarrerna som ligger och retar i bakgrunden i ”Dreamland” och som sedan åker svävare över till refrängen som är fuktigt daggdroppande av syntar.
”Forever is the world” är ingen ny formtopp för Theatre of tragedy, men det är en återkomst till det de gör bra, och tveklöst den bästa skivan på tio år från bandet.


Megadeth
”Endgame”
(Roadrunner Records)
Betyg: 3

Megadeths evige frontfigur, Dave Mustaine, närmar sig 50, men verkar alldeles för upptagen med sin musik för att ha insett det. ”Endgame” är antagligen det mest rödsprängda han fräst ur sig på tjugo år. Han är som en frustande tjur som ser röda skynken överallt.
Inte ens i balladen ”The hardest part of letting go... Sealed with a kiss” kan han sitta still, utan snor standaret två minuter in och rider fram till förtruppen med galopperande riff mot en nedgående, österländsk sol. I låtar som ”This day we fight!” och ”Headcrusher” pressas thrash metal-riff fram i rasande tempo och gitarrsolona verkar doppade i lava. Problemet är att intensiteten imponerar mer än hantverket i sig och vissa stycken känns nästan maskintillverkade.
Däremot kan man inte förneka storheten i en låt som ”44 minutes” med sin hitrefräng och den sköna textstrofen ”drawn to a firefight with a pocketknife”, som sätter sig som en sugkopp på hjärnan.


Leaves Eyes
"Njord"
(Napalm Records)
Betyg: 4

Musik har en förmåga att locka fram en massa överord, att ställa till med en parad av metaforer av närmast religiös karaktär. Man beskriver ett paradis, en himmelsk bädd av bevingade toner, fast det egentligen bara är musik.
Så om jag skriver att "Frøyas theme" är så vacker att änglarna gråter i himlen, att den går rakt in i hjärtat, utan ett ens knacka på, så får ni ha överseende. Tyska Leaves' Eyes tredje skiva iscensätter så mycket skönhet att det inte räcker med nyktra beskrivningar som "vacker melodi" eller "fina arrangemang". Det här är symfonisk metal som susar i trädkronorna och som drar med sig Liv Kristines sång som en virvlande fjäder, viktlöst svävande över ett mörkt gap av rytande gitarrer och storslaget bråddjup.
"Njord" är som helhet inget mästerverk, men i stunder, som i nämnda "Frøyas theme", liksom i titelspåret, tror man sig få en skymt av världen ovanför. Majestätiskt.


Switch Opens
"Switch opens"
(GMR Music)
Betyg: 3

Med ett organiskt odlat sound, där riffen mognat långsamt och ljudkostymen blivit härligt retronoppig, öppnar Switch Opens dörren till en värld som målats i psykedeliska färger. En låt som den långsamt malande ”Pyramids” är musikalisk kvicksand som centimeter för centimeter täcker lyssnaren med smutsig hårdrock.
Ljudet har dragits genom rännstenen och ruffats till ordentligt, utan att förlora i kraft och precision. Lyssna bara på refrängen i ”He dives down”, som mynnar ut i en lika enkel som mördande effektiv melodi. Det är stort låtskrivande.
Stockholmsbandet, som tidigare gick under det dribblande svåra namnet Fingerspitzengefühl, levererar på ”Switch opens” svärtad hårdrock där Black sabbath-tyngd möter Motörhead-driv och resulterar i något som faktiskt låter rätt unikt.

Anvil! The story of Anvil

Verklighetens Spinal Tap heter Anvil.
Och verkligheten överträffar dikten.
Här är dokumentären om två barndomskamrater som vägrar ge upp hoppet om sin dröm - trots att den legat i koma i över tjugo år.

Året är 1984 och Anvil spelar för utsålda arenor i Japan tillsammans med Scorpions, Whitesnake och Bon Jovi. Framtiden ser ut att bli en limousinfärd mot ära och berömmelse, ett enda stavhopp upp till topplistornas krön. Luften är helt enkelt fylld av förväntningar och sångaren och gitarristen Steve ”Lips” Kudlow ler från öra till öra, spexar som aldrig förr, bänder fram de vassaste gitarrsolona du kan tänka dig och beter sig som den högsta vinsten på en skraplott.
”Ibland ger livet dig en dålig hand”, funderar Guns’n’Roses-gitarristen Slash tjugo år senare, och tillägger: ”Alla plundrade dem och lämnade dem att dö.”
Den där Japan-turnén 1984 var inte början på något ännu större, utan epilogen till världens kortaste framgångssaga. Råkade man blinka var chansen stor att man helt missade bandet.

“Anvil! The story of Anvil” är regisserad av Sacha Gervasi, som under en kort period på 80-talet tjänstgjorde som roddare åt Anvil, och som bland annat skrivit manus till Tom Hanks-rullen ”The terminal”. När den visades på olika filmfestivaler förra året fick kritiker mer eller mindre ta kölapp för att hylla filmen. Dokumentärvärldens överstepräst, Michael Moore, utnämnde den till den ”bästa dokumentären jag sett på många år”, och till premiären i London dök skådespelaren Keanu Reeves upp och förklarade sin kärlek till de ärrade rockveteranerna.

Många har dragit paralleller till den fiktiva dokumentären ”This is Spinal Tap”, inte minst för att regissören medvetet lagt in referenser till kultfilmen (ett volymreglage går till exempel upp till 11). Misstankarna att det skulle röra sig om en uppföljare har tagit ytterligare skruv av att Anvils trummis, Robb Reiner, är namne med ”This is Spinal Tap”-regissören.
Fast den som tror att det är en elak drift med de två barndomskamraterna, Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner, misstar sig grovt. Det här är en lovsång till alla som aldrig ger upp, som håller sina drömmar vid liv. Steve och Robb är som två trätobröder som ständigt ligger i luven på varandra, båda piskade av tvivel och undrande om allt egentligen är värt besväret:
Att få betalt i gulaschsoppa efter en katastrofspelning i Ungern; att stå kvar på perrongen och se när tåget rullar i väg för att managern är ett vanligt fan och inte har någon erfarenhet av hur turnéer fungerar; att få refuseringsbrev efter refuseringsbrev från skivbolag; att spela inför 174 betalande på en arena med en publikkapacitet på 10 000…
Europaturnén blev ett fiasko, medger Steve efteråt, men konstaterar: ”vi hade åtminstone en turné för saker och ting att gå snett på”. Den livssynen präglar hela filmen, en optimism som Steve och Robb skyddar som om det vore en liten ljuslåga i en mörk, stormig natt.
Den som inte drabbas av den här dokumentären måste vara känslomässigt förtorkad.
Förhoppningsvis bidrar filmen till att Anvil får det erkännande som anstår ett semiklassiskt heavy metal-band.

Anvil topp-3 (av totalt 13 släppta fullängdsalbum):

1. ”Metal on metal” (1982)
Om det gick att framställa 24 karats heavy metal skulle den antagligen låta så här. Man inbillar sig nästan att låtarna tagit form i jordens inre, knådats till under tusentals år. Som om de tillhörde naturens resurser. ”Mothra” och ”Tag team” nämns nog till och med i gamla testamentet, som låtarna som gubben Noa gnolade på när han snickrade på sin ark.

2. ”Forged in fire” (1983)
Som om fångade i ett rus av inspiration följer Anvil upp genombrottsskivan ”Metal on metal” med ännu ett klassiskt verk. Här har allt dragits åt ytterligare ett varv. Lyssna bara på ”Free as the wind” med sitt tidlöst coola riff och Robb Reiners halsbrytande trumkomp, som verkar kräva åtta armar och som nästan är en låt i låten. Tappa hakan-garanti, annars pengarna tillbaka.

3. ”This is thirteen” (2007)
Tredjeplatsen skulle nästan kunna beklädas av valfri skiva från den resterande karriären. Det mesta Anvil presterat efter ”Forged in fire” är nämligen godkänt, men saknar samtidigt den där genomborrande udden som tränger igenom både tid och rum.

Publicerad i Dagbladet den 29 augusti.

Ulf Brunnberg lär ut ekvationen: Guldbagge = slaknande könsorgan

För Ulf Brunnberg spelar det ingen roll vad han än tar sig för. Han är Vanheden - en persona som är så hudnära att fiktionen och verkligheten smälter ihop. Var slutar Ulf Brunnberg och var börjar Vanheden, och tvärtom?

Nu har han förstås gjort mycket annat också. Inte minst tv-serien "Sjukan" som för närvarande går i repris på SVT. Hos mig kommer han för alltid och evigt att ihågkommas för den oneliner han höftade i väg när jag för DN:s räkning intervjuade honom för drygt ett år sedan apropå ett "folklustspel" på Fjäderholmarna i Stockholm.
"Ett annat ord för buskis, helt enkelt", försökte jag.
Ja, svarade han frankt.
Vad som slog mig ganska omgående var att han inte tog någon som helst ära i det här "Kuta och kör"-gyckleriet, försökte inte ens sälja in den med det sedvanliga tugget. Jag fick nästan intrycket av att han ville att det skulle vara vatten under broarna, helst bortglömt redan i morgon. Som om han gick till repetitionerna med blicken fäst i marken, smugglandes skam under rocken.
För att inte dröja alltför länge vid tråkigheter (läs: unken förvecklingskomedi översållad med sexanspelningar, följd av "hö-hö"-skratt och slick runt munnen), styrde jag in samtalet på Killinggängets "Fyra nyanser av brunt", för vilken han belönades med en Guldbagge.
Och det är nu han blir tidlös och kastar i väg en replik som är så torrt cynisk att den nästan fastnar i halsen på honom:
"Ja, men du förstår", börjar han, "det här med priser, det är som ett stånd, det går över efter några minuter."
Så mycket för mitt försök att muntra upp Vanhe... förlåt, Ulf Brunnberg.

Jaaaaaaaaaaa, Usain gillar svenska kvinnor. Och svenskar gillar att ställa ut sitt mindervärdeskomplex i monter.

"Här flörtar Bolt med DN-galan och kvinnorna"

Varje tillfälle som bjuds tar vi, glupsar glatt i oss. Kritiskt tänkande dunstar bort som en vattendroppe i Sahara när någon världsstjärna yttrar sig i positiv riktning om lilla Sverige. Vårt kollektiva mindervärdeskomplex börjar likna en cirkusattraktion, något som folk köar till för att få en glimt av.
Ja, Usain Bolt tycker att kvinnorna i Sverige är vackra (den klick av internationella celebriteter som inte uttryckt denna åsikt är sedan länge utrotningshotad, eftersom alla "utsända reportrar" ryggmärgsfrågar "vad tycker du om Sverige?").
För låt oss vända på resonemanget: varför skulle Usain Bolt inte tycka om Sverige? (I synnerhet när han får frågan av en svensk journalist i Sverige.) Fanns det någon anledning att misstänka att Usain skulle hysa agg mot Sverige?
Och vore det inte trevligt om den där "utsända reportern" drog undan sin mentala skärmsläckare och lät det sunda förnuftet vandra fritt, och därmed undra konkluderande: Säger du inte så här i alla länder?
Jo, "utsända reporter", det gör Usain.
Låt oss hand i hand vandra tillbaka till verkligheten och bry oss mindre om vad en för tillfället snabbspringande jamaican råkar tycka om Sverige (baserat på hans grundliga utforskningar av Stockholms stadion).

Destilleri av livsnjuteri #2: Clynelish, 14-årig

Clynelish är ett av de nordligaste destillerierna i Skottland och grundades 1819 av markisen av Stafford. Eftersom vattnet hämtas från bäcken Clynemilton Burn, som rinner över en guldåder, får begreppet "flytande guld" en helt ny innebörd.

Med sin lätt rökiga smak, som immar igen sinnena, är Clynelish en whisky som smyger in bakvägen, som försiktigt tassar in och långsamt fyller en med välbehag. Storslagen i all sin enkelhet. En whisky som viskar när andra skriker, som döljer mer än den visar.
Smått fantastisk, med andra ord.

En flaska på Systembolaget går på 379 kronor.

Betyg: 7 av 10

Veckans recensioner: Vader + Bloodline

Publicerade i Dagbladet den 22 augusti.

Vader
”Necropolis”
(Nuclear Blast)
Betyg: 2

Om du har hört Vader tidigare vet du, på gott och ont, hur ”Necropolis” låter. Den polska death metal-plutonen är en pålitlig leverantör av musikalisk precision. Så oföränderlig att du i hårdrocksnatten kan navigera efter gruppens skivor för att hitta hem igen.
Inte för att Vader har stått och stampat på samma fläck under de senaste tjugo åren, tvärtom. Däremot har frontmannen, Piotr Wiwczarek, armerat varumärket så hårt att det tidigare varit omöjligt att bli genuint överraskad åt något håll. Fram till nu.
”Necropolis” känns nämligen överraskande halvhjärtad. En kafferastprodukt som hällts ned i en färdig gjutform, lika professionell som opersonlig. Gänget bjuder på en halvtimmes mangel och undrar därefter om de får gå hem. Och ja, det får de. Tillbaka till ritbordet, gubbar.

Bloodline
”Hate procession”
(Blut & Eisen)
Betyg: 2

Långsamt, med brusande gitarrer, arbetar sig Bloodline in. Stämningar vecklas ut, om och om igen, tills de når ett horisontlöst fjärran. Den black metal som Sundsvallsbandet släpper lös på ”Hate procession” förlitar sig på lyssnarens tålamod, ger inga direktiv om hur den ska tolkas eller tillgodogöras. En låt som den närmare 14 minuter långa ”The great becoming” – en formlös massa av repetitivt malande – tar sin tid att spjälka upp.
Att gitarristen Fredric ”Wredhe” Gråby även är med i Shining känns följdriktigt. Samma eländesevangelium predikas nämligen här. Andra referenser skulle kunna vara Svartsyn (som för övrigt släppt en skiva som heter just ”Bloodline”) och Gorgoroth, även om ”Hate procession” ger mer utrymme för eftertanke; musik som iscensätter ett långsamt borttynande snarare än ond bråd död.
Nu blir det tyvärr lite för mycket repetitivt malande, riff som förlorar i tyngd när de dras ut i sträckbänken. Lika svårlyssnat som lättglömt.

"Lemonade, that cool refreshing drink..."

Eddie Murphy är det komiska geniet som efter det breda genombrottet med "Snuten i Hollywood" (1984), i rollen som den rappkäftade Axel Foley, målade in sig i ett hörn och som under hela 90-talet mer eller mindre blivit rollsatt som sig själv. Med undantag för "Dreamgirls" (2006), där han tillåts skådespela, och inte bara göra "roliga" grimaser och föra snubblande snabba monologer, har han mest synts i plågsamt dåliga komedier, avsedda för barn och understimulerade fältbiologer, som "Den galna professorn" och "Dr. Dolittle".

Vad som är lätt att glömma är att Eddie Murphy är, eller åtminstone var, en sällsynt begåvad komiker - en imitatör som varken före eller efter haft många övermän. 1983, strax innan han blev megastjärna och förvandlades till ett varumärke, televiserades "Delirious", 70 minuter enastående ståuppkomik. Här är ett smakprov, en på pricken-parodi på Elvis Presley:

"Herregud, påminn mig om att jag aldrig mer ska springa 100 meter när hela världen tittar på..."

I skuggan av Usain Bolt, när alla fotoblixtar slocknat och segeryran domnat bort, marscherar 22-åriga Savannah Sanitoa, från Amerikanska Samoa, in på arenan med fler kroppskilon än avslutade 100-meterslopp. Fullt förståeligt, eftersom hon egentligen är en kulstötare. En gren hon missade att kvalificera sig till.
"När jag ändå är här...", tänkte hon och snörade på sig löpardojorna.
Och visst, när 85 kilo kvinna dallrade in över mållinjen stannade klockan på 14.23, endast 16 futtiga hundradelar från hennes personliga rekord. Tioiti Katutu, från den lilla ögruppen Kiribati, jagade på duktigt under hela loppet, låg och nafsade precis bakom. Men när hon kom i mål på sina 14.38 var det enda hon kunde se Sanitoas mäktiga ryggtavla och en kompakt förnedring.
Men du, Katutu, misströsta inte. Du pulveriserade mitt personbästa från högstadiet med tre hundradelar. Inte alls att förakta. Dessutom lär du inte behöva duscha innan du sätter dig på planet tillbaka till vykortsparadiset.

The thing that should not be: 16 olika versioner av en urkass låt

Skulle man någonsin tveka på sin egen mentala balans kan man skänka Manowar en snabb tanke. Effekten är dokumenterad. Denna New York-liga får de mest naturvidriga av mänskliga uttryck att framstå som en Earl Grey-inspirerad hemmakväll.
Manowar: en universalmedicin mot känslor av särskap.


Som framgår av bilden ovan är det här killar som gärna serverar sig själva med lite tryffelolja på bringan. Voilá, en plankstek av allvarliga miner, djurhudar och ogenerad manlighet.
Manowar: världens mest lätthånade band.

Okej, nog med ironiserande. Manowar behöver sannerligen ingen hjälp på den punkten. Nu senast har de släppt en ep med 16 olika versioner av låten "Father". En på engelska, en på bulgariska, en på kroatiska, en på japanska, en på portugisiska... ja, ni hajar. På smäktande norska sjunger Eric Adams bland annat:

Da jeg var barn
Holdt du i min hånd
Far, du må vite
At jeg nå ser

Det här är givetvis deras "Warriors of the world united"-filosofi dragen till sin spets. Alla små inoljade Manowar-krigare, med klippkort på kvartersgymmet och dåligt utbyggda hjärnvägar, ska känna sig utvalda, speciella. Inget fel i det, kanske - i teorin.
I praktiken låter det så här, och då är det ungefär så fel något någonsin kan bli:

Destilleri av livsnjuteri #1: Balvenie Doublewood, 12-årig

Folk som inte förstår sig på det här med whisky - oftast samma människor som grimaserar illa när de av misstag sätter i sig en likörtryffel från Aladdinasken - tar varje tillfälle de kan att förklara att whisky, nej, minsann, det är en bluff. Ser du inte att kejsaren är naken? Att gilla whisky är att vara hjärntvättad och torktumlad och visa på sekteristiska tendenser.

För att ostört kunna njuta av whisky måste man tydligen äga ett jaktslott, heta Charles och vara trovärdig när man säger att man ska ut och "inspektera ägorna". Alla andra är bara tweedkavajswannabes.

Och så är människor idioter med ett intellekt som motsvarar sju sorter kakor.

Whisky är förstås himmelskt gott. (Vi pratar single malt här, inte den där trelitersbuteljen din kusin köpte i Tyskland för 10 euro.) Och en av de absolut bästa, som du inte behöver sälja bilen för, är Balvenie Doublewood 12 år. Doublewood betyder att den har lagrats på två olika fat, i det här fallet ek- och sherryfat.

Smaken är skickligt avrundad, med en försiktigt sandpapprad yta och ett kraftfullt inre. Väl sammansatt, nyanserad och med förmågan att lyfta ens livsandar ovan molnen. Experter känner inslag av päron, knäck, honung, örter och vanilj. Själv känner jag bara ett välregisserat skådespel av angenäma smaker.

På systemet kostar en flaska 419 kronor. Själv köpte jag en liter för drygt 300 kronor på taxfree.

Betyg: 8 av 10

Lars Kepler är en kvinna - och en man

Pseudonymen är avslöjad!
Som världen har väntat.
Kultursidorna har svämmat över av spekulationer och diskussionerna har gått heta.
Nu visar det sig alltså att det är paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril som ruvat bakom det fingerade namnet Lars Kepler. Vet inte riktigt varför, men de flesta verkar besvikna. Själv förvånas jag mest över hur bra de faktiskt ser ut. Författare brukar ju i regel vara vaccinerade sedan barnsben mot alla olika mutationer av modemedvetenhet.
Skyll inte på mig, jag gör bara observationer här.
Just därför är det glädjande att se makarna Ahndoril, Sveriges stiligaste par. (Däri ligger förstås den verkliga nyheten: ett författarpar som tar sig bra ut på bild.)
I DN förnekar Alexandra för övrigt att hon skulle vara släkt med Paulo Coelho, så hon är härmed friad från alla misstankar om samröre med en skönlitterär förbrytare.

Magnus Uggla rustar sig för krig mot Spotify

Som en skrämd liten pudel reser Magnus Uggla ragg, morrar åt Spotify och Sony Music för att han på sex månader bara tjänat lika mycket/lite som "en halvdan gatumusikant drar in på en dag" på musiktjänsten. Hans blåa blod kokar.
Det var förstås bara en tidsfråga innan någon "artist" skulle göra ett utfall mot musiktjänsten, och att det blev just en 55-årig östermalmare, med lika stor trovärdighet som en afrikansk ex-diktator inför en krigstribunal, är helt i sin ordning.
"I väntan på en hederlig nättjänst", som han skriver på sin blogg, tänker han därför lyfta bort sin låtkatalog från Spotify. Jag tror en sådan åtgärd kallas sanering.

Nu vet jag inte hur avtalen ser ut, vems plånböcker ersättningsmodellen gynnar, artisternas eller skivbolagens. För om det nu är så att Sony Music dragit sina artister vid näsan är Ugglas raseri berättigat. "Jag blir hellre våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music." Eftersom siffror saknas, någon slags redovisning av hans utbetalningar, är det omöjligt att avgöra om det är Hasse som är boven i dramat eller om det bara är Uggla som mår illa av att ha skrivit samma låt i 20 år och idisslat sig till framgång.
Fortsättning lär väl följa, precis som en "ooooohaaa oooooaaha"-refräng följs av en "aaaoooaa aahhaaao"-refräng i Magnus Ugglas låtverkstad.

Veckans recension: My Own Grave

Publicerad i Dagbladet den 8 augusti.

My Own Grave
”Necrology”
(Pulverised Records)
Betyg: 4

”Necrology” är en långfingershälsning till allt och alla. Ett manifest som skrivits i blod. När Sundsvalls My Own Grave släpper ny skiva är det med riff som glödgats i helvetets eldar, melodier som tagit form på andra sidan graven och låtar som fläktar av dödens andedräkt. Ja, det är death metal, och nej, det är inget konfirmationsläger.
Även om debutskivan ”Unleash” imponerade är ”Necrology” flera resor bättre. Den här gången blir man inte bara överkörd, man blir jämnad med marken. Titelspåret är ett utmärkt exempel på det, där My Own Grave bussar blodtörstiga bestar till riff på lyssnaren, samtidigt som nynnvänliga melodier skapar ordning och reda i tumultet.
Om skivan hållit den klassen från början till slut hade betygsfemman varit given. Nu är det ”bara” en fantastisk skiva: 35 minuters ohämmad njutning.

Dave Mustaine är glädjande nog argare än någonsin

Tidigt i morgon bitti går jag ombord på en flygning till London. Väl framme väntar Megadeths chefsideolog, Dave Mustaine. Mannen som kan gnälla i minst fyra oktaver. Eller, det är åtminstone den bild som satt sig. Ett surkart som fortfarande ältar gamla oförrätter. Fast man måste förstå honom. Här har han haft en lång och framgångsrik karriär med Megadeth, såväl artistiskt som kommersiellt, och så envisas journalister med att fråga om Metallica och gräva runt i ett öppet sår. På riktigt, finns det verkligen någonting kvar att utreda? Har inte alla aspekter dissekerats sönder?

Vad man kan säga om nya skivan, "Endgame", är att den är intensiv; fyrhjulsdriven musik med nästan onödigt många hästkrafter. Så här aggressivt har Megadeth inte låtit sedan "Rust in peace", om ens då. Lyssna själva:

Swashbuckle - om svårigheten att kombinera mental hälsa med kråsskjorta och piratpapegoja

Om någon sa att Swashbuckle var ett socialt experiment skulle jag bli lättad, andas ut. Då skulle världen återgå i sina gängor. Och alla som gick på bluffen skulle få fylla i enkäter och utvärdera sin mentala prestanda.
För förstå det här: New Jersey-bandet Swashbuckle lirar thrash metal med kråsskjorta, lapp för ögat och en skattkarta som kompass i livet. Sångaren och basisten heter Admiral Nobeard (felstavning av Nobrain, antagligen), medan den avpolletterade keyboardisten hissade segel under namnet Cabinboy Arsewhipe.
Och så ligger de på ett skivbolag som ägs av Peter "Hjalmar" Flacks perukmakare...

Som en extra spark i magen har vi även skotska Alestorm, denna musikaliska stomipåse. Om senaste skivan, "Black sails at midnight", skrev jag så här i Close-Up Magazine: "Om Roger Pontare gjorde en musikal av 'Skattkammarön' och rollsatte med försupna sjöbusar från Murmansk... nej, det skulle ändå vara att föredra framför det här."

Endast ett band har rott i land med sjörövartemat torrskott, och det är förstås Running Wild. Länge leve Rock'n'Rolf.

Så här jovialisk är en spelning med Swashbuckle för övrigt. Bara fiskdammen saknas.

Carlton Banks lär kidsen "väderkvarnen" och "tusenfotingen"

När vi ändå är inkörda på temat "föredettingar" är det i sin ordning att släpa fram Alfonso Ribeiro i avslöjande dagsljus. Mest känd för rollen som den fjollige rikemanssonen Carlton Banks i tv-serien "The fresh prince of Bel-Air", som blev Will Smiths språngbräda till närmast oöverträffad (kommersiell) framgångsrikedom, har Alfonso i motsats till sin kollega spolats ned i kändisskapets kloaker där man tvingas delta i olika tävlingsprogram och svara på frågor som rör relationen till den i dag miljardkontrakterade vännen från förr (jodå, de umgås än i dag).

För att inte helt falla i glömska kan man portionera ut det lilla som finns kvar av ens falnande stjärnglans på små framträdanden - som det på Suny College, där han bland annat berättar att Janet Hubert, som spelade Vivian Banks i de första 70 avsnitten, var en illmarig häxa som inte hade alla hästar hemma.

Precis som Chevy Chase har Alfonso ätit gott under det senaste decenniet och lagt sig till med en smärre badring runt magen. Vill inte på något sätt insinuera att han är en tragedi på två ben. Han är ju definitivt på grön kvist och ekonomin lär frodas (för något säger mig att han inte är som Michael Jackson som uppenbarligen levde som en bruneisk sultan; Alfonso har för övrigt spelat in en Pepsi-reklam med Michael Jackson när det begav sig).

I särklass roligast är ett YouTube-klipp jag hittat, inspelat '85, där en ung Alfonso på klassiskt tv-shopmanér försöker kränga "Alfonso's breakin' & poppin' book" där kidsen kan lära sig moonwalks, the windmill (väderkvarnen), the centipede (tusenfotingen), the king tut, backspins som garanterat kommer att "flip out your friends", och andra livsnödvändiga dansmoves på mellanstadiediscot.

Annars är väl det mest uppseendeväckande med Alfonso att han delar tvåsamhet med en fjorton år yngre fotomodell, den 23-åriga Taryn Terrell som också agerar kuttersmycke på Wrestling-matcher.

Tomas Ledin - levande spottmåltavla

Tomas Ledin har i alla tider varit en spottkopp för musikkritiker, och någonstans på vägen har han så klart lärt sig att gilla läget...

Nu senast är det DN:s Po Tidholm som sätter två fingrar i halsen och tömmer sina magsyror över den oförargliga Ledin.

”Han kan ju inte vara så kass som han låter”, tänker man. ”Det kan inte vara hans fel." Men det är det givetvis. Han har haft tusen chanser att byta inriktning. Sanningen är nog att han varken vill eller kan.

Ledins kardinalsynd är att han spelar radiorock - "hela hans tilltal liknar det hos en dj på Mix Megapol" - som stryker medhårs, och hans framträdanden är skolboksexempel på publikfrieri. Självklart upprör han ännu mer med sin kylskåpspoesi, inspirerad av lika delar Paulo Coelho och lådvin.

De ska se rockiga ut men ser snarare ut som klippta ur nåt slags Dressmann­reklam. Och kunde Dressmannmodeller spela rock skulle den nog låta så här: okänsligt tajt, optimerad, fläskig och obehagligt effektiv.

Förstår precis vad Po Tidholm menar. För en månad sedan spelade sommarkungen här i Sundsvall och det räckte att höra "Sensuella Isabella" för att bli mentalt avtrubbad. Rader som "när kärlekstelefonen ringer" och "det är försent att avbeställa min erotiska sufflé" är inte så mycket poesi som det är en krigsförklaring mot den goda smaken.

Givetvis ska Tomas Ledin fortsätta, kämpa vidare. Han har ju folkets kärlek och det borde räcka så. Samtidigt som musikkritiker, detta salivrika släkte, behöver en spottkopp.

Chevy Chase - mannen som på gott och ont förkroppsligade 80-talet

Med karriären i frysbox - det lilla som fanns kvar av den hamnade i morteln när han medverkade i svenska tv-serien "Hjälp!" - är Chevy Chase själva sinnebilden av en föredetting. Under storhetsperioden, som på en höft varade mellan 1980 ("Caddyshack") och 1989 ("Ett päron till farsa firar jul", den tredje i serien), var han högvilt för pressen. Kanske den skådespelare som mer än någon annan kom att representera 80-talet.

Med ett självförtroende som hackats fram ur berggrunden utstrålade han ett upphöjt lugn som var omöjligt att bringa ur balans (ta bara hans rollporträtt av Irwin Fletcher i komedin "Fletch", där han är så cool att det gör ont, medan moatjén Dana Wheeler-Nicholson å sin sida är så obarmhärtigt söt att man nästan är beredd att slita ut sitt hjärta för att betyga sin kärlek).
Chevy Chases uppenbarlese var som skapad för röda mattan, helt enkelt.

Samtidigt som han gick i närkamp med sitt drogmissbruk, som det redogörs för i självbiografin "I'm Chevy Chase... and you're not", förvandlades hans karriär till ett smatterband av dåliga beslut som kröntes av den egna pratshowen "The Chevy Chase show" (1993) som floppade och pensionerades efter 14 avsnitt. För en närmare studie i förnedringen kan nämnas att hans senaste film, "Zoom" (2006), har 3,3 i betygssnitt på imdb.com och att han i den spelar jämte Courteney Cox och Tim Allen...

Möjligheten att få karriären på rätt köl igen, en nytändning á la John Travolta, känns minimal, inte minst för att Chevy Chase till skillnad från Travolta inte ser "skönt sluskig" ut med sina trivselkilon, utan mest som en filttofflig, piprökande farbror. Eller: en föredetting.

Topp-3 Chevy Chase (det räcker gott så):

1. "Fletch"
2. "Ett päron till farsa"
3. "Caddyshack" ("Tom i bollen" på svenska)

Och så har vi förstås den ikoniska scenen från "Spioner är vi allihopa":

Veckans recensioner: Ahab + Dismember

Publicerade i Dagbladet den 1 augusti.

Ahab
”The divinity of oceans”
(Napalm Records)
Betyg: 3

Om startsignalen i grindcore lyder “snabbast vinner” är det i genren funeral doom metal precis tvärtom. Här handlar det om att motverka framåtrörelse, få tiden att släpa fötterna efter sig. Musiken ska framkalla bilder av begravningsprocessioner och den som ligger i kistan är Hoppet.
På ”The divinity of oceans”, tyska Ahabs andra fullängdsalbum, är det havets oändlighet som besjungs, mysterierna som ligger dolda under ytan. Som ett extra lager av dramatik är skivomslaget en reproduktion av Théodore Géricaults imponerande målning ”Medusas flotte” (1819). När musiken lättar ankar och fångar vind är det lätt att känna hur havets skummande vrede bär en iväg på sina vågor.
Första spåret, den 12 minuter långa ”Yet another raft of the Medusa (Pollard’s weakness)”, börjar lugnt, nästan obehagligt lugnt, för att sedan rämna och bli storslaget mässande med dånande gitarrer och förkunnelser om undergången.
Där är Ahab i sitt esse. Till skillnad från de försiktigt plockade post-rockutflykterna som får seglatsen att kännas som en Ålandskryssning.

Dismember
”Under bloodred skies”
(Regain Records)
Betyg: 4

Om du så bara har stuckit in näsan, eller försynt kikat genom nyckelhålet, till death metal-världen vet du vilka Dismember är. Stockholmsbandet hör liksom till inventarierna vid det här laget, med sina över 20 år i branschen.
På dvd:n ”Under bloodred skies” tar de med tittarna ner till den tyska kurorten Bad Berka och den årliga festivalen Party San. Konserten är väl sammanhållen och bjuder på elegant lindanseri mellan gammalt och nytt, från odödliga ”Soon to be dead” till färska ”Death conquers all”. Fast med tanke på den gemytliga stämning som råder, liksom de självmedvetna hårdrocksposer som bjuds från scenen, blir det nära nog komiskt att dra sig till minnes att det här bandet i början på 90-talet drogs inför skranket i England för sina obscena texter.
Ännu mer komiskt blir det när man tar del av bonusmaterialet där tittaren får sig dokumentära inblickar i turnélivets väl och ve (under 2008 gjorde bandet närmare 100 spelningar, från Nya Zeeland och Tasmanien i öst till Ecuador och Peru i väst, plus ett 20-tal länder däremellan).
Bland mycket annat får man en manual till hur man bäst slår ihjäl tid, liksom ett smakprov på den åkomma som uppstår när tristess kombineras med alkohol: tvivelaktig humor. Medlemmarna bjuder på sig själva och berättar till exempel om olika missöden som inträffat under turnén (det är alltid lika kul att se någon headbangande gitarrist trassla in sitt hår i strängarna). Eftersom det hela tiden klipps mellan skakiga handkamerabilder och professionellt filmade intervjuer uppnås en dynamik som håller intresset vid liv.
Står du fortfarande kvar och tjuvkikar i nyckelhålet är ”Under bloodred skies” en utmärkt dörröppnare.