Grungen står på tröskeln till ett nytt genombrott

Nästa vecka släpper Alice In Chains sin första skiva på fjorton år.
Och tidigare i veckan avtäckte Pearl Jam ett nytt verk.
Är grungen på väg att spränga vallarna till vårt kollektiva medvetande igen?

Nästan tjugo år har lagts till handlingarna och blivit historia sedan Seattlescenens samlade potential detonerade och förändrade landskapet för musikbranschen för många år framöver. Nirvanas ”Smells like teen spirit” definierade en hel generation och låtens fyra ackord var som jord, luft, eld och vatten.
När dammluckan väl öppnats fanns ingen hejd.
Skivbolagen luftlandsatte hela bataljoner i USA:s nordvästra hörn för kapa åt sig en bit av kakan. Ruschen efter sjavigt klädda män med gitarr och hes Robert Plant-röst var i gång. Som åskådare till den här guldfebern var det lätt att få intrycket att band som Soundgarden och Alice In Chains trollades fram av kommersiella krafter som kaniner. Ingenting kunde förstås vara mer fel.

Seattle hade länge sjudit av kreativa safter och haft en livskraftig musikscen, även om den var osynlig från storbolagens mäktiga höjder. När Nirvanas ”Nevermind” (1991) sparkade in dörren till de stora arenorna och blev ett hushållsnamn hade Soundgarden redan släppt två fullängdsskivor och stod i begrepp att ge ut sin tredje. Och ett band som Pearl Jam hade kopplingar långt bakåt i tiden, om än under andra namn.
Som de flesta antagligen vet fick grungen ett brant avslut när musikrörelsens portalfigur, Nirvanas Kurt Cobain, spillde sitt liv den 5 april 1994, samma dag som Alice In Chains sångare, Layne Staley, föll offer för sitt långvariga heroinmissbruk åtta år senare. Även Andy Wood (Mother Love Bone) och John Baker Saunders (Mad Season) brände sina ljus i båda ändar och fick ett alltför tidigt möte med liemannen. Drogerna följer pengarna, helt enkelt, och var en av anledningarna till att de största namnen från Seattle – med undantag för Pearl Jam – föll isär.

Om det här, och mycket annat, berättas det i boken ”Grunge is dead: The oral history of Seattle rock music” (Greg Prato), en perspektivrik historiegenomgång som består av utsagor från de som befann sig på insidan och faktiskt var med och formade scenen. Boken gavs ut tidigare i år och är på sätt och vis ett tecken i tiden, för samtidigt på annat håll jobbade Alice In Chains på sitt första studioalbum på 14 år (”Black gives way to blue” släpps den 29 september), liksom Pearl Jam, som gav ut skivan ”Backspacer” tidigare i veckan.
Efter Audioslaves uppbrott för drygt två år sedan har dessutom rykten om en återförening av Soundgarden ökat i styrka och trots Chris Cornells ivriga dementerade bör ingen sätta ölen i vrångstrupen om de plötsligt dyker upp på en festivalscen nära dig.
Det gamla grungegardet vädrar morgonluft igen och även om återkomsten inte sker med pompa och ståt och änglabasuner, utan mer hälsas av spridda applåder, är det på tiden att vi får ett riktigt avslut, ett mer värdigt sådant som inte slutar i tragedi, hur rock’n’roll det än må vara.

Tio essentiella grungesläpp:

1991:
Mudhoney ”Every good boy deserves fudge”
Nirvana ”Nevermind”
Pearl Jam ”Ten”
Temple Of The Dog ”Temple of the dog”

1992:
Alice In Chains ”Dirt”
Screaming Trees ”Sweet oblivion”

1993:
Melvins ”Houdini”
Nirvana ”In utero”
Pearl Jam ”Vs.”

1994:
Soundgarden ”Superunknown”

Publicerad i Dagbladet den 26 september