Black Bonzo”Guillotine Drama”
(B&B Records)
Betyg: 4
Om debutalbumet i mångt och mycket följde i fotspåren efter Uriah Heep har vyerna vidgats sedan dess. Inte för att Black Bonzo har evakuerat sitt 70-tal; rötterna går så djupt att det omöjligt skulle gå att plantera om Skellefteåborna i ett nytt årtionde.
Däremot har bandet lagt till några nya maskor i sin väv av progressiv rock och hittat andra uttryckssätt som gör att associationerna går som en sicksacksöm mellan Supertramp, Jethro Tull, Electric Light Orchestra och ja, Uriah Heep. En utveckling som bevisar att tillbakablickande kan vara innovativt och kreativt fruktbart.
Öppningsspåret, tillika titelspåret, kan vara Black Bonzos mest fulländade ögonblick hittills, och även om ens uppmärksamhet inte sitter fast i ett skruvstäd skivan igenom är ”Guillotine drama” ett kvalitativt hantverk med mycket snickarglädje.
Det är hög tid att fler upptäcker ett av Sveriges bästa rockband.
Dark Funeral”Angelus exuro pro eternus”
(Regain Records)
Betyg: 4
Överskriften till musikåret 2009 borde vara: black metal-dominans.
Tidigare i år har namnkunnigheter som Marduk, Gorgoroth, Funeral Mist och återförenade Immortal släppt löst helvetet på jorden. Mörkrets krafter har sammankallats och dödens ruttnande andedräkt har svept över landet.
Nu är det dags för Dark Funeral – enligt uppgift Sveriges största black metal-export – att resa sig i predikstolen och förkunna Guds död (och de senaste försäljningssiffrorna).
Till skillnad från senaste skivan, 2005 års ”Attera totus sanctus”, låter ”Angelus exuro pro eternus” inspirerad och vitaliserad. Redan i inledande ”The end of human race” står svavelångorna täta, tempot är högt och gitarrerna fräser som glödande brännjärn. Kanske är Östersundssonen Nils Fjellström delvis att tacka för nytändningen, denna tornado bakom trummorna som härjar runt som om han var sponsrad av Red Bull.
Med den här skivan visar Dark Funeral varför de är Sveriges största black metal-export.
Månegarm”Nattväsen”
(Regain Records)
Betyg: 3
Med melodier gamla nog att vara Raskens far ger sig Norrtäljes Månegarm ut på jakt i urskogen efter folkmusikens rötter, och precis som på förra skivan, ”Vargstenen”, går det si och så med det.
För någonstans på vägen måste en kompromiss träffas mellan att vara trogen det traditionella och att skapa något nytt och relevant, och skärningspunkten mellan äkta folkmusik och metal är långt ifrån given.
I en låt som ”Nattsjäl, drömsjäl” snubblar Månegarm nästan runt i fotspåren efter Nordman, medan den avslutande balladen ”Delling” å andra sidan känns mer trovärdig, med ett melodispråk som fångar in den rätta atmosfären.
Även ”Bergagasten” är ett bra exempel på när Norrtäljeklanen hittar rätt i urskogen, när fiolen ställer sig i hårdrockens tjänst och accentuerar den övergripande känslan i stället för att uppmana till dans i träskor.
Vendetta”Heretic Nation”
(Lion Music)
Betyg: 2
Vendetta är ett band som bejakar sitt arv och fyller lungorna med den inspiration som andats av anfäderna. Eller för att låna ett populärt uttryck: de gräver där de står.
Att Newcastle-bandet formats av den våg av brittiska heavy metal-band som samlade styrka i 80-talets begynnelse – och då kanske framför allt Saxon – går inte att missa. På ”Heretic nation” har de rört ihop en gryta av alla huvudingredienser i receptet: starka gitarrmelodier, hårt piskade riff och en sångare som rör sig hemtamt i de riktigt höga registren.
Kanske säger skivomslaget något om känslan bandet vill förmedla: en svartvingad ängel i full krigsrustning med glödande kol som ögon, nedsänkt i ett eldhav och flankerad av två vandöda. Ovanför ett mullrande åskväder.
Fullt så dramatisk är inte musiken, och långt ifrån så mörk och apokalyptisk. Snarare är den rätt gemytlig – för gemytlig rent av. Låtskrivandet måste förfinas för att drömsynerna på skivomslaget ska kunna omvandlas till musik.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar