Creed”Full circle”
(Wind-up Records)
Betyg: 2
Creed beskylls ofta för att sakna nyanser, för att vara känslomässigt lomhörda. Refrängerna tar alltid motorvägen och gitarrarbetet är rena gruvdriften. Precis som det ska vara i den genre som i USA kallas alternativ rock och som gärna klistras fast på post-grungeband som Nickelback och, ja, Creed.
Trots att bandet splittrades 2004, och har legat i malpåse fram till nu, fredar sig sångaren Scott Stapp från beskrivningen att ”Full circle” skulle vara en återföreningsskiva. Ordet han letar efter är i stället återfödelse, något som eventuellt speglar de religiösa övertygelser som bandet bär på.
Rent musikaliskt har tiden stått stilla. Creed tar som vanligt den säkra vägen, den som leder rakt in på radiostationers spel- och topplistor. ”Full circle” kommer att dåna från var och varannan lägenhetsfest i USA och kramas sönder och samman av sådana som tycker att musik ska vara en ljudtapet till förfester.
Nu saknar inte ”Full circle” förtjänster. Det är framför allt i verserna Creed bekänner färg, som i inledande ”Overcome”, eller det akustiska plocket i ”A thousand faces” som oväntat nog påminner om Hellacopters ”Hopeless case of a kid in denial”.
Favoriten heter annars ”On my sleeve”, vars mäktiga lyft mot slutet avslöjar riktig låtskrivartalang, den som vanligtvis slätas över av alldeles för stela och substanslösa FM-refränger.
Slayer”World painted blood”
(Sony Music)
Betyg: 3
Man kan inte annat än att imponeras av Slayer. Frontmannen Tom Araya, som fyllde 48 i år, vräker ur sig hat, skäller som en kamphund över Kerry Kings omisskänneliga bombmattor till gitarriff.
En låt som ”Unit 731” påminner en om att bandet, när det bildades 1981, stod i korsdraget mellan den inhemska hardcorescenen och den nya vågen av brittiska heavy metal-band. Intensiteten är fullständigt ödeläggande.
Annars är det framför allt i titelspåret och ”Psycopathy red” som thrash metal-ikonerna får till rätt skruv på låtarna. Mycket annat lider av bristande innehåll bakom den stilriktiga paketeringen – det är för schablonartat, helt enkelt.
Med undantag för inledningen på ”Playing with dolls” – dockorna i fråga är inga söta barbies, utan lik – där Tom Araya sjunger med ren och friflödande röst. Intressant grepp, mindre intressant resultat.
Alicate”World of anger”
(Forestrecords Sweden)
Betyg: 3
Följer man Alicates låtar bakåt i tiden, till själva ursprunget, hamnar man någonstans i mitten på 80-talet. För övrigt samma årtionde som bandet bildades.
Det är ingen vild gissning att medlemmarna har skivor med Bon Jovi, Magnum, Ratt och Dokken i samlingarna. Fast ”World of anger” är samtidigt inget ode till tiden som har flytt, för Perstorpgänget har fortfarande antennerna uppe, avlyssnande sin samtid.
Nyskapande blir det förstås aldrig. Alicate har smak för enkla melodier och refränger, traditionella låtstrukturer och déjà vu-harmonier. I balladen ”Farewell” har man till och med fått till en så smäktande refräng att någon biståndsorganisation borde adoptera den för en Live Aid-inspirerad kampanj.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar