Höras men inte synas

Alla har hört deras musik.
Ändå lever de i medial solförmörkelse.
Det är dags för filmkompositörerna att träda fram ur skuggorna och kräva en jämnare fördelning av gracerna.

Kanske är det en fåfäng förhoppning, det här. Tiderna är annorlunda. Vem bryr sig om en grånad gubbe med tråkiga glasögon (John Williams)? En rödhårig herre som ser ut att ha kavajen fylld med akademiska titlar (Danny Elfman)? Eller en mysfarbror som ser ut att vara expert på julgransbelysning (James Newton Howard)?

Inte ens filmregissörer är särskilt intressanta i dag. Kriget om spaltutrymmet utkämpas i stället av skådespelarna, och det som säljer är förstås glitter och glamour, en och annan välregisserad skandal, och lite sus och dus.

Ingen vill läsa om en medelålders man som sitter framför ett piano dagarna i ända med några tomma notblad. En filmkompositörs liv och leverne går inte riktigt att sammanfatta i en säljande rubrik, och en porträttbild på 81-åriga Ennio Morricone välter inga kiosker precis.

Det är som det är med den saken.

De få gånger man ser namnet Jan A. P. Kaczmarek (”Finding Neverland”) i tryck är om någon filmrecensent är storsint nog att vika lite utrymme åt musiken, och då sker det oftast i svepande ordalag, som ”stämningshöjande” eller ”förtätande”.

På sätt och vis är det uppseendeväckande, med tanke på hur stor roll musik spelar i många filmer. I ”Pirates of the Caribbean” är soundtracket nästan viktigare än Johnny Depps rolltolkning. Och i en film som ”The fountain” hade proppen gått ur helt om det inte vore för Clint Mansells fantastiska arrangemang som täpper till alla hål ut till den gråa verkligheten och håller illusionen vid liv.

Föreställningen om att filmmusik bara är en vackert böljande ljudkuliss, något som dramat ska avteckna sig mot, är lika felaktig som nedslående. Kompositörer som Carter Burwell (”In Bruges”), Thomas Newman (”American beauty”), Dario Marianelli (”Atonement”), Danny Elfman (”Edward Scissorhands”), Rachel Portman (”Chocolat”), Vangelis (”Blade runner”) och svenska Erik Enocksson (”Farväl Falkenberg”) har alla visat att musik kan tjäna som en färgpalett i själva filmskapandet: ibland vill man bara fylla i några känslor, ibland vill man färglägga helt nya, och ibland vill man lägga till konturer eller rent av måla över något och skapa kontraster.

Tyvärr verkar det som att filmkompositörer har halkat ned i springan mellan två medier: varken film- eller musikkritiker har ögon för dem. Kanske är det deras öde att behandlas styvmoderligt.

Så gott som alla kan identifiera ledmotiven i ”Star wars” och ”Den gode, den onde, den fule”, men väldigt få vet att det är John Williams (som har nominerats till en Oscar 45 gånger!) respektive Ennio Morricone som komponerat musiken.

Och den mediala solförmörkelsen håller i sig.

Publicerad i Dagbladet den 21 november.