Veckans recensioner: Bon Jovi + Los Sin Nombre

Bon Jovi
”The circle”
(Universal Music)
Betyg: 2

Efter den slapphänta “Lost highway”, som knådades ihop med vänsterhanden, har Bon Jovi fått någorlunda ordning på torpet i och med ”The circle”. Utan tvivel rör det sig fortfarande om poprock som smetats in i mjukgörande krämer och refränger som verkar beställda av en mediemogul med pengavittring.
Men, den här gången känns det åtminstone uppriktigt, som om låtarna är skrivna av kännande individer. Alla ”shala-la”-refränger – ”Fast cars”, ”When we were beautiful” – får en att le snarare än att uppröras, och att basgången i ”Work for the working man” har lyfts från 80-talshiten ”Livin’ on a prayer” framstår mer som ett försök att sluta cirkeln (skivan heter som sagt ”The circle”) och viga dåtid med nutid, snarare än att vila på lagrarna.
Andra låtar värda att nämnas är ”Brokenpromiseland”, med understöd av stråkar och en nästan indiepoppig kör, samt den orosmolniga ”Bullet” som landsätter sig själv någonstans mellan Bon Jovi modell 80-tal och Guns’n’Roses ”Chinese democracy”, och där Richie Sambora får klösa fram ett riktigt rivigt gitarrsolo.


Los Sin Nombre
”Blind leading blind”
(ViciSolum Productions)
Betyg: 3

För den som är på jakt efter nya upplevelser, något som ruskar om ens världsbild, har ingenting att hämta på ”Blind leading blind”, Linköpingsbandet Los Sin Nombres fullängdsdebut.
Om någon sagt att ”Infected” var en outgiven At The Gates-låt hade jag nästan gått på det, och utan facit i hand hade ”Enemy” kunnat passera för något från In Flames låtsmedja. Med andra ord förvaltar bandet ett arv, snarare än utvecklar det.
Och när det görs så här ömsint – i stunder liknar det nästan en kärleksförklaring – är det lätt att ha överseende med andra brister. Att man har hört det här tusen gånger tidigare, de senaste åren främst från USA, faller i glömska när det bjuds ett smörgåsbord av smakfulla riff och snygga arrangemang.
Musik att nicka/headbanga igenkännande till.