Tomas Ledin har i alla tider varit en spottkopp för musikkritiker, och någonstans på vägen har han så klart lärt sig att gilla läget...Nu senast är det DN:s Po Tidholm som sätter två fingrar i halsen och tömmer sina magsyror över den oförargliga Ledin.
”Han kan ju inte vara så kass som han låter”, tänker man. ”Det kan inte vara hans fel." Men det är det givetvis. Han har haft tusen chanser att byta inriktning. Sanningen är nog att han varken vill eller kan.
Ledins kardinalsynd är att han spelar radiorock - "hela hans tilltal liknar det hos en dj på Mix Megapol" - som stryker medhårs, och hans framträdanden är skolboksexempel på publikfrieri. Självklart upprör han ännu mer med sin kylskåpspoesi, inspirerad av lika delar Paulo Coelho och lådvin.
De ska se rockiga ut men ser snarare ut som klippta ur nåt slags Dressmannreklam. Och kunde Dressmannmodeller spela rock skulle den nog låta så här: okänsligt tajt, optimerad, fläskig och obehagligt effektiv.
Förstår precis vad Po Tidholm menar. För en månad sedan spelade sommarkungen här i Sundsvall och det räckte att höra "Sensuella Isabella" för att bli mentalt avtrubbad. Rader som "när kärlekstelefonen ringer" och "det är försent att avbeställa min erotiska sufflé" är inte så mycket poesi som det är en krigsförklaring mot den goda smaken.
Givetvis ska Tomas Ledin fortsätta, kämpa vidare. Han har ju folkets kärlek och det borde räcka så. Samtidigt som musikkritiker, detta salivrika släkte, behöver en spottkopp.
Inlägg
1 kommentarer:
Tidholm har ju rätt, sluta gnäll
Skicka en kommentar