Ahab”The divinity of oceans”
(Napalm Records)
Betyg: 3
Om startsignalen i grindcore lyder “snabbast vinner” är det i genren funeral doom metal precis tvärtom. Här handlar det om att motverka framåtrörelse, få tiden att släpa fötterna efter sig. Musiken ska framkalla bilder av begravningsprocessioner och den som ligger i kistan är Hoppet.
På ”The divinity of oceans”, tyska Ahabs andra fullängdsalbum, är det havets oändlighet som besjungs, mysterierna som ligger dolda under ytan. Som ett extra lager av dramatik är skivomslaget en reproduktion av Théodore Géricaults imponerande målning ”Medusas flotte” (1819). När musiken lättar ankar och fångar vind är det lätt att känna hur havets skummande vrede bär en iväg på sina vågor.
Första spåret, den 12 minuter långa ”Yet another raft of the Medusa (Pollard’s weakness)”, börjar lugnt, nästan obehagligt lugnt, för att sedan rämna och bli storslaget mässande med dånande gitarrer och förkunnelser om undergången.
Där är Ahab i sitt esse. Till skillnad från de försiktigt plockade post-rockutflykterna som får seglatsen att kännas som en Ålandskryssning.
Dismember”Under bloodred skies”
(Regain Records)
Betyg: 4
Om du så bara har stuckit in näsan, eller försynt kikat genom nyckelhålet, till death metal-världen vet du vilka Dismember är. Stockholmsbandet hör liksom till inventarierna vid det här laget, med sina över 20 år i branschen.
På dvd:n ”Under bloodred skies” tar de med tittarna ner till den tyska kurorten Bad Berka och den årliga festivalen Party San. Konserten är väl sammanhållen och bjuder på elegant lindanseri mellan gammalt och nytt, från odödliga ”Soon to be dead” till färska ”Death conquers all”. Fast med tanke på den gemytliga stämning som råder, liksom de självmedvetna hårdrocksposer som bjuds från scenen, blir det nära nog komiskt att dra sig till minnes att det här bandet i början på 90-talet drogs inför skranket i England för sina obscena texter.
Ännu mer komiskt blir det när man tar del av bonusmaterialet där tittaren får sig dokumentära inblickar i turnélivets väl och ve (under 2008 gjorde bandet närmare 100 spelningar, från Nya Zeeland och Tasmanien i öst till Ecuador och Peru i väst, plus ett 20-tal länder däremellan).
Bland mycket annat får man en manual till hur man bäst slår ihjäl tid, liksom ett smakprov på den åkomma som uppstår när tristess kombineras med alkohol: tvivelaktig humor. Medlemmarna bjuder på sig själva och berättar till exempel om olika missöden som inträffat under turnén (det är alltid lika kul att se någon headbangande gitarrist trassla in sitt hår i strängarna). Eftersom det hela tiden klipps mellan skakiga handkamerabilder och professionellt filmade intervjuer uppnås en dynamik som håller intresset vid liv.
Står du fortfarande kvar och tjuvkikar i nyckelhålet är ”Under bloodred skies” en utmärkt dörröppnare.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar