Vägen mellan fransk poesi och svensk black metal går via en kopp kaffe

Först känner jag ingenting.
Så jag kokar mig en kopp kenyanskt kaffe, sätter på ”Maranatha” med Funeral mist och… simsalabim, ett fönster öppnas i sinnet och orden strömmar in som en frisk vårvind.
Skapa dina egna allkonstverk och låt intrycken komma dig närmare.

Alla har nog vid något tillfälle upplevt hur olika omständigheter, olika förhållanden, har förmågan att förstärka vissa känslor, göra oss mer mottagliga för särskilda frekvenser. En läsupplevelse till exempel kan i rätt miljö gå oss djupt till sinnes, medan den i fel miljö inte berör alls och förblir oförlöst.

Samma sak med konserter. Alla som stått i publiken när ett minimalistiskt, stämningsspinnande post-rockband framfört sin musik i strålande solsken, eller för all del ett gravgrävande black metal-band, där trögflytande mörker är själva bränslet, vet att omgivande faktorer både kan stjälpa och hjälpa.

Det som utlöste en lavin av känslor i en nedsläckt rockklubb låter kanske vingklippt på en stor festivalscen.

Därför bör man, så ofta man bara kan, ingripa själv och rätta till förutsättningarna, förse rummet med en lämplig ram. Konserter kan man inte göra så mycket åt, där är det artistbokaren som får visa sitt, förhoppningsvis, goda omdöme. Men i hemmets lugna vrå är det desto lättare att manipulera fram den rätta känslan, vrida på reglagen, sänka eller höja den emotionella temperaturen.
Kort sagt: hamna i rätt sinnesstämning.

Just nu läser jag ”Maldoror” av Comte de Lautréamont, en pseudonym för den franske författaren Isidore Ducasse vars liv återkallades redan vid 24 års ålder och som av många anses ha lagt grundplåten för hela den surrealistiska rörelsen.
”Ett grymt och hallucinatoriskt mästerverk”, säger baksidestexten.

Först känner jag ingenting. (Ni vet vad som kommer nu, va?)
Så jag kokar mig en kopp kenyanskt kaffe, sätter på ”Maranatha” med Funeral mist och… simsalabim, ett fönster öppnas i sinnet och orden strömmar in som en frisk vårvind.
Kaffet vill jag inte orda så mycket om. Det bidrar till en inre stimulans och tjänar som en slipsten för koncentrationen (fast just det kenyanska, UTZ-certifierade kaffet från Classic kan rekommenderas).
Musiken däremot gör underverk för läsningen. Det är som om Funeral mist och Isidore Ducasse förklarar varandra, ingår i ett gemensamt sammanhang som framträder först när de smälter samman.

”Maranatha”, som för övrigt är en av årets bästa skivor, är som ett tonsatt vykort från Judas i sitt brinnande inferno av bottenlös ånger. Namnlösa fasor häver sig upp ur musikens håligheter och leder en rakt in i Ducasses skräcksyner.
Nästa steg blir antagligen att ta med sig boken och iPoden ut till någon vindpinad kyrkogård när klockan slagit midnatt. Där har man en upplevelse som blir svår att skrapa bort.

Bäst just nu:

* Salong Draken på Filmstaden som vaskar fram guld utanför mittfåran, med filmproduktioner som vågar vara motsträviga och som inte ger efter för förväntningar och fördomar. ”Hunger”, ”Bronson” och den nu aktuella ”Looking for Eric” är alla filmer som förtjänar en större publik.

* På KissMuseum.net lanseras nu sällskapsspelet Bingo i det legendariska hårdrocksbandets enorma produktkatalog. Det slutgiltiga beviset på att Kiss inte är farligare än ett glas saft.

* Nya konsert-dvd:n från Dark Tranquillity, ”Where death is most alive”, är så snygg att verkligheten runtomkring verkar blek och urtvättad, mer deprimerande än ett avsnitt av ”Uppdrag granskning”.

Publicerad i Dagbladet den 24 oktober.