För förstå det här: New Jersey-bandet Swashbuckle lirar thrash metal med kråsskjorta, lapp för ögat och en skattkarta som kompass i livet. Sångaren och basisten heter Admiral Nobeard (felstavning av Nobrain, antagligen), medan den avpolletterade keyboardisten hissade segel under namnet Cabinboy Arsewhipe.
Och så ligger de på ett skivbolag som ägs av Peter "Hjalmar" Flacks perukmakare...
Som en extra spark i magen har vi även skotska Alestorm, denna musikaliska stomipåse. Om senaste skivan, "Black sails at midnight", skrev jag så här i Close-Up Magazine: "Om Roger Pontare gjorde en musikal av 'Skattkammarön' och rollsatte med försupna sjöbusar från Murmansk... nej, det skulle ändå vara att föredra framför det här."Endast ett band har rott i land med sjörövartemat torrskott, och det är förstås Running Wild. Länge leve Rock'n'Rolf.
Så här jovialisk är en spelning med Swashbuckle för övrigt. Bara fiskdammen saknas.
Inlägg
4 kommentarer:
Hej Noaksson !
Kul att du bloggar, då har jag något att läsa mellan Close-Up nummren.
Haha, vafan, det var ju alldeles lysande. Slappna av.
Meh!
Running Wild var bra INNAN pirattramset, Swashbuckle är bra TROTS pirattramset. RW avslutning på Wacken var patetisk. Swashbuckle hade bra röj och var, till skillnad för RW, underhållande. Inget man köper på skiva men en väldigt skön avkoppling från alla pretantiösa och humorbefriade upp-sig-eget-arsle-musiker.
Alestorm använder dragsspelssyntar, du kan inte ens jämföra banden, de ska bara kapsejsa och dö.
AEK:
Musikaliskt är det så klart ett visst avstånd mellan Swashbuckle och Alestorm, men rent konceptuellt är de av samma skrot och korn.
Klart det kan vara skönt med band som visar på självdistans, men Swashbuckle är bara studentikost. Hade de varit helt överjävligt bra hade man väl fått förlåta dem på något vänster, men som det är nu är det alldeles för lätt att kasta ut Swashbuckle som den soppåse de är.
Skicka en kommentar