Verklighetens Spinal Tap heter Anvil. Och verkligheten överträffar dikten.
Här är dokumentären om två barndomskamrater som vägrar ge upp hoppet om sin dröm - trots att den legat i koma i över tjugo år.
Året är 1984 och Anvil spelar för utsålda arenor i Japan tillsammans med Scorpions, Whitesnake och Bon Jovi. Framtiden ser ut att bli en limousinfärd mot ära och berömmelse, ett enda stavhopp upp till topplistornas krön. Luften är helt enkelt fylld av förväntningar och sångaren och gitarristen Steve ”Lips” Kudlow ler från öra till öra, spexar som aldrig förr, bänder fram de vassaste gitarrsolona du kan tänka dig och beter sig som den högsta vinsten på en skraplott.
”Ibland ger livet dig en dålig hand”, funderar Guns’n’Roses-gitarristen Slash tjugo år senare, och tillägger: ”Alla plundrade dem och lämnade dem att dö.”
Den där Japan-turnén 1984 var inte början på något ännu större, utan epilogen till världens kortaste framgångssaga. Råkade man blinka var chansen stor att man helt missade bandet.
“Anvil! The story of Anvil” är regisserad av Sacha Gervasi, som under en kort period på 80-talet tjänstgjorde som roddare åt Anvil, och som bland annat skrivit manus till Tom Hanks-rullen ”The terminal”. När den visades på olika filmfestivaler förra året fick kritiker mer eller mindre ta kölapp för att hylla filmen. Dokumentärvärldens överstepräst, Michael Moore, utnämnde den till den ”bästa dokumentären jag sett på många år”, och till premiären i London dök skådespelaren Keanu Reeves upp och förklarade sin kärlek till de ärrade rockveteranerna.
Många har dragit paralleller till den fiktiva dokumentären ”This is Spinal Tap”, inte minst för att regissören medvetet lagt in referenser till kultfilmen (ett volymreglage går till exempel upp till 11). Misstankarna att det skulle röra sig om en uppföljare har tagit ytterligare skruv av att Anvils trummis, Robb Reiner, är namne med ”This is Spinal Tap”-regissören.
Fast den som tror att det är en elak drift med de två barndomskamraterna, Steve ”Lips” Kudlow och Robb Reiner, misstar sig grovt. Det här är en lovsång till alla som aldrig ger upp, som håller sina drömmar vid liv. Steve och Robb är som två trätobröder som ständigt ligger i luven på varandra, båda piskade av tvivel och undrande om allt egentligen är värt besväret:
Att få betalt i gulaschsoppa efter en katastrofspelning i Ungern; att stå kvar på perrongen och se när tåget rullar i väg för att managern är ett vanligt fan och inte har någon erfarenhet av hur turnéer fungerar; att få refuseringsbrev efter refuseringsbrev från skivbolag; att spela inför 174 betalande på en arena med en publikkapacitet på 10 000…
Europaturnén blev ett fiasko, medger Steve efteråt, men konstaterar: ”vi hade åtminstone en turné för saker och ting att gå snett på”. Den livssynen präglar hela filmen, en optimism som Steve och Robb skyddar som om det vore en liten ljuslåga i en mörk, stormig natt.
Den som inte drabbas av den här dokumentären måste vara känslomässigt förtorkad.
Förhoppningsvis bidrar filmen till att Anvil får det erkännande som anstår ett semiklassiskt heavy metal-band.
Anvil topp-3 (av totalt 13 släppta fullängdsalbum):
1. ”Metal on metal” (1982)
Om det gick att framställa 24 karats heavy metal skulle den antagligen låta så här. Man inbillar sig nästan att låtarna tagit form i jordens inre, knådats till under tusentals år. Som om de tillhörde naturens resurser. ”Mothra” och ”Tag team” nämns nog till och med i gamla testamentet, som låtarna som gubben Noa gnolade på när han snickrade på sin ark.
2. ”Forged in fire” (1983)
Som om fångade i ett rus av inspiration följer Anvil upp genombrottsskivan ”Metal on metal” med ännu ett klassiskt verk. Här har allt dragits åt ytterligare ett varv. Lyssna bara på ”Free as the wind” med sitt tidlöst coola riff och Robb Reiners halsbrytande trumkomp, som verkar kräva åtta armar och som nästan är en låt i låten. Tappa hakan-garanti, annars pengarna tillbaka.
3. ”This is thirteen” (2007)
Tredjeplatsen skulle nästan kunna beklädas av valfri skiva från den resterande karriären. Det mesta Anvil presterat efter ”Forged in fire” är nämligen godkänt, men saknar samtidigt den där genomborrande udden som tränger igenom både tid och rum.
Publicerad i Dagbladet den 29 augusti.
Inlägg
