Veckans recensioner: Watain + Mortalicum

Watain
”Lawless darkness”
(Season Of Mist)
Betyg: 4

Allvar kan vara obehagligt. Eller hur? Det är därför man i Watain söker ett tecken på att det hela är ett skickligt regisserat teaterstycke. När de släcker lampan i replokalen – som egentligen är en bunker – och går hem för dagen vill man kanske tro att de hänger av sig sin bandpersona så fort de kommer innanför dörren.
Det är förstås fel. Watain tar sin konst på stort allvar. Så stort att det dikterar vardagens villkor, att det sipprar in i ens tankesätt och definierar en som person. Uppdelningen mellan verk och person är i det här fallet mest av akademiskt intresse.
För ett band som söker sig till någon slags universell essens, en ”kaotisk urkraft”, där det handlar om att smälta ned sig själv och låta jaget rinna ur den gjutform som är sociala och kulturella normer, är ”Lawless darkness” en relativt konventionell black metal-skiva. Och relativt publiktillvänd också.
Med det inte sagt att den är banal. Tvärtom. Även om man inte hör att det är en kaotisk urkraft Watain släpper lös och manifesterar på sitt fjärde fullängdsalbum är det omöjligt att inte gripas av den övertygelse och passion som varenda ton och stavelse skälver av. För att inte tala om melodierna som får en att tro att man hallucinerar.
”Lawless darkness” är antagligen den bästa solskyddsfaktorn du kan köpa i sommar.

Mortalicum
”Progress of doom”
(Metal On Metal Records)
Betyg: 3

Skivan är inspelad som en demo. Och det hörs. På ett sätt gillar jag det också, för det gör musikens ytor mer obearbetade. Mellan gitarrerna är det lite skrovligt och här och där sticker en rostig spik upp. Det metalliskt klingande ljudet har börjat ärga.
Kort sagt hör man att det är människor – med både brister och förtjänster – som har spelat in debutskivans tio låtar.
Till saken hör också att det som Sundsvallsbandet presenterar är tung heavy metal i 70-talskostym, där den ödesmättade pendelrörelsen från en kyrkklocka agerar taktpinne. Dra en rät linje från Black Sabbath, vidare över Spiritual Beggars och Grand Magus, och du hamnar till slut i Mortalicums replokal.
Om Henriks sång landar lite snett ibland och vissa låtar känns ofärdiga har jag glömt det när det avslutande eposet ”Damnation of the soul” klingat av och lämnat en med visuella ekon av något bortomvärldsligt.
Jag ser redan fram emot nästa skivsläpp.