Nyheter24: den sista hjärncellens rop på hjälp + E-Types rävrendezvous

Varför upprörs man, egentligen?
Många tidningar verkar ha som policy att motarbeta "oönskade element av intellektuella yttringar". De är redo att gå i döden för att fördumma Sverige, enligt 50 Cent-devisen: "Get rich or die tryin'"
Tänker framför allt på Nyheter24, en sajt vars kall är att frälsa massorna från en saklig och relevant nyhetsrapportering. Av allt att döma är de framgångsrika i sitt värv.


På nöjessidan möts man av gammal hederlig grävande journalistik: "Miranda Kerr topless" Det visar sig att Miranda är en supermodell, "en av världens vackraste kvinnor" enligt journalisten/textförfattaren/luftslösaren. Vad man som läsare förstår är att det ibland ingår i Mirandas jobb att vara just topless. Och...
Välkommen till Nyheter24, där nyhetsvärderingen rullas i tjära och fjädrar och "journalisterna" ombeds att hänga av sig sin värdighet i kapprummet.

Och apropå det här med nyhetsvärdering så ägnar man drygt 1 500 tecken åt E-Types möte med en rävunge. En typisk mening: "E-Type matade räven med skinka och vatten, och efter den vänliga gesten vägrade rävungen lämna sångarens sida." Och: "På morgonen väcktes E-Type av att räven bet honom på tårna."
Ja, så här ser det ut när Sveriges anti-intellektuella avantgarde bedriver journalistik.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren: spelade in en dålig popskiva (fast med en låt som undantag)

Eftersom jag redan torpederat min creddighet genom att lovsjunga Vanilla Ninja kan jag lika gärna fortsätta. Kliva in i biktbåset på nytt och bekänna mina synder. Den här gången rör det Jennifer Love Hewitt.
Ja, den Jennifer Love Hewitt. Hon som skriker sig igenom "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" och "Jag vet fortfarande vad du gjorde förra sommaren", och som i och med det satte ett ansikte på skrämselhickan. Endast Janet Leigh kan sägas vara en värdig utmanare till titeln "bästa skrikerska" med sin ikoniska duschscen i Hitchcocks "Psycho".
Sedan dess har hon setts i tv-serien "Ghost whisperer", två "Katten Gustaf"-filmer, den katastrofala Jackie Chan-pekoralen "The tuxedo", "Heartbreakers" jämte Sigourney Weaver, liksom den egenproducerade "If only", som faktiskt är en rätt vacker och ganska egensinnig romcom (6,9 i snitt på imdb.com).

Vad som är mindre känt är att hon på sidan av, lite sådär med vänsterhanden, fuskat som popsångerska. Det mesta är såsigt med besked, men det finns en låt, "You", som är... mindre såsig. Här hittar man en refräng som känns genuin, som visar ofiltrerade känslor - en ärlighet som åtminstone för stunden vänder bort blicken från marknadsundersökningar och sifferexercis.
Låten kommer från skivan "BareNaked" (2002) som allmusic.com ger 4,5 av 5 i betyg (recensenten har uppenbarligen förlagt sitt omdöme).

Spotify-användare lyssnar här.



Som bonus får ni en topp-3-lista över hennes bästa - eller minst dåliga - filmer:
1. "If only" (2004)
2. "Heartbreakers" (2001)
3. "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" (1997)

Vanilla Ninja - en ljusglimt i kulturskymningen som är Eurovision

Eurovision är ungefär som en jukebox på Guantanamobasen - något man utsätts för om ens psyke fortfarande är helt efter skendränkningen i rummet intill.
Och Christer Björkman, som 1992 kom till insikt om att "i morgon är en annan dag", saknar bara hornen i pannan för att vara en värdig tronarvinge i the land down under (Australien alltså).


Fast i rättvisans namn måste det skjutas in att undantag finns, om än aldrig så små. Glimtar av något som påminner om kvalitet i denna kulturskymning. Ett av dessa undantag lystrar till det högst begränsat coola namnet Vanilla Ninja. Gruppen består av tre estniska tjejer som i 2005 års upplaga av Eurovision tävlade för Schweiz med ett bidrag som lystrade till det högst begränsat coola namnet "Cool vibes".
Här slutar raljerandet. Av den enkla anledningen att låten är immun mot sådant.
Med en stråkförstärkt dramatik som inte står Madonnas "Frozen" efter är det en rocklåt som iglar sig fast i medvetandet. Framför allt versen, med Lenna Kuurmaas försiktigt spruckna röst, imponerar.

Vanilla Ninja har tydligen firat blästrande framgångar i både Tyskland och Österrike, utöver stjärnstatusen i sitt hemland Estland. Senaste skivan, "Love is war", har faktiskt ett par helt okej poprockdängor. Fast ingen lika bra som "Cool vibes" förstås:

iFart vs Pull my finger - eller: USA - the land of opportunities

En av USA:s mest enastående komiker heter Wyatt Cenac. Som korrespondent i "The daily show with Jon Stewart" har han täljt fram en karaktär som är yrkesmässigheten själv - hela han är en kompakt massa av allvar. Och bara det är roligt.
Här i Sverige är han kanske mest känd för sitt inslag om den svenska socialismen. En drift med amerikaners ärvda skräck för allt som påminner om socialism. Intervjun med Leif Pagrotsky är fantastisk, liksom "MTV Cribs"-parodin hemma hos Robyn, där Wyatt Cenac till sin stora fasa upptäcker att Sveriges största popstjärna lever ett källsorterande medelklassliv, utan plasma-tv och troférum.
"Wake up people, you're living in a socialist nightmare", vrålar han från toppen av sina lungor, sicksackande runt på gatorna i Stockholm.

Ett av hans senare inslag handlar om den rättsliga fejden mellan två rivaliserande firmor som båda programmerar mjukvaruprogram åt iPhone. När Wyatt Cenac kliver in i bilden ligger de i luven på varandra, ty de har båda skapat en applikation som gör, uhm, pruttljud.
När ekonomin är körd i botten, och banker går omkull som dominobrickor, slåss två amerikaner om rätten till en digital pruttkudde.
USA - the land of opportunities.

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
iFeud
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Joke of the Day

Den franske ljudmagikern

Neige är en multibegåvad fransos, en musikalisk manipulatör. Tonsättare av våra innersta drömmar.
Invecklad i en rad olika band och projekt, konstellationer av varjehanda slag, har han skapat musik att bygga livslånga relationer på.
Amesoeurs är ett av dessa. Eller var.
Bandet avvecklades redan innan den självbetitlade debuten nådde skivaffärerna tidigare i år.
Fantastisk är den likafullt.
Har du Spotify lyssnar du på den här.

Annars stavas han mest livsnödvändiga verk Alcest, ett enmansprojekt där gränsen mellan varm shoegazepop á la My Bloody Valentine och vindpinad black metal suddas ut, försvinner i ett töcken av hypnotiska melodier och ängalik sång.
Hela skivan finns att Spotify-lyssna på här.
Alla andra får hålla till godo med ett ljudkomprimerat smakprov:



Så sent som i går gick Neige in i studion för att fästa en uppföljare till 2007 års "Souvenirs d'un Autre Monde". Förhoppningsvis avtäcks resultatet senare i år.

James Lipton dikterar episk poesi mellan barnmatstuggorna

Av någon anledning brukar James Lipton framhållas som en av de främsta intervjuarna, alla kategorier. Som programledare för "Inside the actors studio" har han frotterat sig med hela den amerikanska skådespelarnoblessen.
En 82-årig dekanus emeritus, mest känd för att ställa intelligenta frågor som:
"What's your mother's name?"
Varpå den utfrågade svarar: "Phyllis Fox"
Åskande applåder.
Publiken sitter som på nålar, är redo att applådera vad som helst. Det kommer sig så klart av att det är scenskoleelever, med hyperintresserad uppsyn, som utgör publiken.
"And then you did..." försöker James Lipton
"Yeah, 'Teen wolf'..." svarar Michael J Fox besvärat.
Applåder, busvisslingar.
"Teen wolf", alltså - en komedi om en tonårig varulv.
I det läget skulle Michael J Fox kunna plocka fram en barkbit och andaktsfullt förklara att det är rekvisita från filmen "Life with Mikey".
"It's just a piece of bark, you know, but..."
Applåder.

Tillbaka till James Lipton.
För ett par år sedan blev han själv intervjuad av radiostationen WNYC. Om sin barndom avslöjar han då smått sensationella uppgifter. Exempelvis att han lärde sig att läsa när han var 1,5 år. Att han dikterade "epic poetry" för sin far när han var 3 år. Och att han slutfört tre romaner vid 12 års ålder.
Vem är han egentligen - Stewie Griffin?
Programledaren, Leonard Lopate, ser högst obekväm ut, osäker på om han har mandat att ifrågasätta en dekanus emeritus.
James Lipton - geni eller mytoman?
Epic poetry, alltså.

Musikjournalistik: Ett kladdigt jobb

Något måste sägas om det här. Belysas, formuleras. Utredas.
Jag pratar givetvis om kladdkaksmetaforen.
Alla som någon gång sysslat med musikjournalistik har använt den. Ni vet hur den ser ut, denna gravsten över allt vad fantasi heter: "musiken är som en kladdkaka: god i början, men den blir snabbt mäktig". Eftersom jag är övertygad om att jag själv har gjort mig skyldig till detta stilistiska självmordsförsök vid något tillfälle känner jag viss sympati för de som är snara att se likheter mellan desserter och musikupplevelser.
En viss Forrest Gump-charm finns inbakat i det...

Gott men mäktigt

Vilka slutsatser man kan dra av det här, kladdkakans hårda grepp om musikjournalistiken, är att det är en universell upplevelse, en kollektiv erfarenhet, att ha suttit där, på släktmiddagen och kämpat med en kladdkaka av lastbilschaffisstorlek, bit för bit känt hur det hela påminner om Judas Priests "Nostradamus".

Ingen ska behöva växa upp i Sverige utan att ha upplevt kladdkakans allsmäktighet. 2009 är den lika ofrånkomlig som puberteten.

(Bonus: någon i SRM försökte förnya den oförbätterliga kladdkaksmetaforen och kastade in äppelpajen på bordet, toppad med den rätt kalorisnåla vaniljsåsen. Vem blir den första att ta med sig en cheesecake till det metaforiska knytkalaset? Handsken är kastad!)

Hårdrocksarkeologi #2: Icon

Sorgligt förbisett under sina aktiva år på 80-talet var Icon ett band som rörde sig i gränslandet mellan heavy metal och pudelrock, och som skarvlöst fogade samman ohyvlat riffvirke med refränger stora nog att fylla arenor. Riktigt så blev det nu inte, utan Phoenix-gänget fick tåla krympmånen ned till mindre klubbar.Även om den självbetitlade debuten (1984) bjuder på en mer okammad pudelfrisyr, är råare, med mer skit och replokalsfukt i hörnen, är det på "Night of the crime" som Icon verkligen kliver fram, steps up to the plate som jänkarna säger. Visst, balladerna är minst lika mycket schampooreklam som det är musik, men riffet i "Danger calling", som stryker längs med fasaderna i den smygande versen, eller den dämpade belysning i heavy metal-smällaren "Out for blood", är så fantastiska att ord saknas.

Fast om någon låt förtjänar en honnör är det "Raise the hammer". Den som har ett ont ord att säga om den låten är min svurne fiende. Stephen Cliffords sång är rena julafton.

Eftersom Spotify bara har någon sunkig bootleg från 1984 med Icon så får det bli YouTube:


Som den utbildade journalist jag är har jag förstås en nyhetskrok att hänga upp det här inlägget på. Icon återförenades nämligen nyligen - som alla andra hårdrocksband - och rykten cirkulerar om en ny skiva. Fast med tanke på att det är någon Adler's Appetite-föredetting som håller i mikrofonen nu, Sheldon Tarsha, är jag skeptisk. Låt arvet vila i frid, säger jag.

Hårdrocksarkeologi #1: Cerebus

För fem, sex år sedan gick jag i tjänst som hårdrocksarkeolog. Under en kort men intensiv period grävde jag fram allt från fossiliserat bajs till värdefulla artefakter. Ett av dessa föremål var Cerebus "Too late to pray", släppt 1986 av fem North Carolina-bor, med ett omslag som visar ett post-apokalyptiskt ruinlandskap med skugglika urtidsbestar i förgrunden.
Nej, det rör sig inte om någon riffstaplande thrash metal. Cerebus lirar heavy metal med melodier tydliga som julgransbelysning. Det är framför allt en låt jag minns, "Distant eyes". Med ett intro som påminner om en Metallica-ballad med lingonbudget drar den så i gång med ett riff som sitter stadigare i sadeln än Iron maiden. "Distans eyes" är definitivt en bättre galopphäst än Hero eller någon annan havremoppe från serietidningsvärlden, och luktar dessutom mindre.

När polarna envisas med att spela "The trooper" eller "Run to the hills" på förfesten avfyrar du den här raketen i stället. Alla som protesterar bör omgående underkasta sig en sinnesundersökning.

Aftonbladet avslöjar: Därför startar David Noaksson en blogg. "Om jag rasar? Varför skulle jag göra det?" berättar han exklusivt för Aftonbladet.se

Ja, bloggosfären är en dumpningsplats för tankar och idéer som inte kan ta sig fram utan stödhjul, som behöver vuxenblöja för att inte skämma ut sig. En latrin för mundiarréer, helt enkelt.
Trots det kavlar jag upp byxorna och vadar ut i skiten
Varför?
För att det är kul att skriva.
För att det är skönt med verbala tarmtömningar då och då.
För att...

Nej, det räcker så.

Andra bloggare har redan bevisat att bloggosfären inte enbart består av dumpningsplatser. I Just Can't Hate Enough är ett briljant exempel på det.

På den här bloggen blir det framför allt texter om populärkultur, men allt som engagerar mig riskerar att få en termometer uppkörd i röven och bli föremål för diagnos.

Ibland skriver jag barnsligt, ibland pretentiöst.
Jag gillar både Lautréamont och Stephen King
... Deathspell Omega och The Beatles
... Charlie Kaufman och Steven Spielberg
... Rochefort och Mariestads
... finkultur och fulkultur
...

Där har ni en innehållsförteckning. Bloggen är färdig att förpackas och konsumeras.