Hårdrocksarkeologi #2: Icon

Sorgligt förbisett under sina aktiva år på 80-talet var Icon ett band som rörde sig i gränslandet mellan heavy metal och pudelrock, och som skarvlöst fogade samman ohyvlat riffvirke med refränger stora nog att fylla arenor. Riktigt så blev det nu inte, utan Phoenix-gänget fick tåla krympmånen ned till mindre klubbar.Även om den självbetitlade debuten (1984) bjuder på en mer okammad pudelfrisyr, är råare, med mer skit och replokalsfukt i hörnen, är det på "Night of the crime" som Icon verkligen kliver fram, steps up to the plate som jänkarna säger. Visst, balladerna är minst lika mycket schampooreklam som det är musik, men riffet i "Danger calling", som stryker längs med fasaderna i den smygande versen, eller den dämpade belysning i heavy metal-smällaren "Out for blood", är så fantastiska att ord saknas.

Fast om någon låt förtjänar en honnör är det "Raise the hammer". Den som har ett ont ord att säga om den låten är min svurne fiende. Stephen Cliffords sång är rena julafton.

Eftersom Spotify bara har någon sunkig bootleg från 1984 med Icon så får det bli YouTube:


Som den utbildade journalist jag är har jag förstås en nyhetskrok att hänga upp det här inlägget på. Icon återförenades nämligen nyligen - som alla andra hårdrocksband - och rykten cirkulerar om en ny skiva. Fast med tanke på att det är någon Adler's Appetite-föredetting som håller i mikrofonen nu, Sheldon Tarsha, är jag skeptisk. Låt arvet vila i frid, säger jag.